Månadsvis arkiv: februari 2015

Det ska bli 100.000 nya ord

En roman är runt 100.000 ord. Blir ca 400 sidor i en tryckt bok. Vilket är en oändlig massa bokstäver. För att inte tala om timmar av planering och timmar bakom tangenterna.

Min debutroman tog 2,5 år att skriva. Nummer två ungefär ett år. Trean återstår att se och fyran är bara i vardande. I alla fallen har jag skrivit en bit, fått vända tillbaka i berättelsen och börja om, nästan från början. För att karaktärerna förändrar historien. De gör inte som jag hade tänkt utan interagerar med sin omvärld utan min tillåtelse. Som livet, antar jag.

Som för övrigt behandlar mig rätt väl. Efter en vecka med nya romankaraktärer och grön natur runt mig reser jag imorgon hem igen. Ska bli skönt det också. Det sägs att våren är på väg.

image

1 kommentar

Trovärdigt och fiktivt

Jag skriver fiktion. Jag hittar på, men jag blandar in verkliga element. Självklart. Det tror jag de flesta författare gör. Jag öser ur mina egna erfarenheter. Fantasin är en annan källa. Jag tar reda på saker. Gör research. Sen blandar jag ihop allt i en enda röra – och så blir det historier. Romaner. Och böckerna är fulla av personer. Huvudpersoner och bipersoner. De får inte bli för många, för då blir det rörigt. Men samtidigt får de inte vara för få, för då relaterar de inte till andra.

Somliga tycker sig känna igen personer i mina berättelser. En del känner igen sig själva. Andra tycker att personerna är lite för skruvade. Även om jag vet att verkligheten ibland överträffar historien. (Har vi inte alla mött dem? De där som borde vara med i en bok istället för att gå runt på staden.) Och just det här är bland det svåraste med att skriva, tycker jag. HUR mycket ska våga förtydliga (läs överdriva) karaktärsdragen utan att personerna uppfattas som konstlade eller sjuka? För när de blir det så blir de inte trovärdiga. Samtidigt som de inte får bli för platta, för då blir de ointressanta.

Någon gång har jag lånat drag av en bekant och varit lite orolig för vad personen ska tycka. Det har visat sig vara obefogad oro. Tvärtom är det många som erbjudit sig att bidra med idéer och karaktärsdrag till nya böcker. Och vem vet? Kanske blir det en bit av dig som dyker upp i en framtida roman.

image

0 kommentarer

Hej, jag är ny här

KRÖNIKA – 21 februari 2015

I veckan deltog jag i ett första möte med 80 kvinnor som ska bilda ett affärsnätverk. En bitvis skräckfylld upplevelse samtidigt som det kan bli hur bra som helst. Ett stort rum fyllt med starka och ambitiösa kvinnor. Några känner jag sen tidigare, de allra flesta är nya ansikten. Någon är känd från tv eller annan media. Och några följer jag redan på Instagram. Och där satt de nu – och bildade ett nätverk. Med mig.

För vem är väl jag? (Känner någon igen den där oerhört förminskande lilla frasen som så ofta dyker upp när man ger sig in i något nytt?)

Känslan av utanförskap och ett visst motstånd infann sig. Och Luther, Jante och Jesus knackade på axeln. Jag såg hur deltagare stod i klungor och skrattade. Jag sippade lite vin. Vem tror jag att jag är? Tills jag hör kvinnan som föreläser berätta att det är min hjärna som jobbar mot mig. Sedan generationer nedärvda reaktioner tycker inte alls att jag hör hemma i en grupp där jag inte känner någon. Att det dessutom är snygga, framgångsrika, kända och ambitiösa kvinnor runt mig gör ju inte saken lättare. Min hjärna vill ha igenkänning, enkla tankebanor och den vill inte utsättas för utmaningar. Den vill att jag ska sitta hemma framför tv:n, kanske kolla Instagram och där tänka att ”jo men tänk om man finge vara med.”

Jag har haft chefsjobb, jag har rådgivit ledningsgrupper, jag är mentor, jag har suttit i styrelser och jag har givit ut två romaner. Jag har två vuxna killar som jag är omåttligt stolt över och ett lyckligt äktenskap. ÄNDÅ dyker tvivlen upp. När lär man sig? Kanske aldrig? Nej, bättre inse att det handlar om ett ständigt lärande. En utbildning i sig själv. Så här fungerar jag. Och det här händer när jag utsätter mig för det här. Det här behöver jag.

”Var dig själv, alla andra är redan upptagna”, sa Oscar Wilde.

Klokt av Oscar, men fan vad svårt! Speciellt när man hamnar i en grupp smarta, snygga och drivande kvinnor. Mitt primal-jag säger att jag vill vara som dem, mitt överjag säger att jag känner efter för mycket. Jag är i alla fall oerhört glad att få sitta i samma rum som och känna kraften i 80 kvinnors ambition att nätverka. Det kommer att ske underverk, och tänk – jag är med!

press-9949

Det här är min ”styrkebild”. När jag ser den känner jag alltid att ”Ja, det här är jag.” Tack Elisabeth Ohlson Wallin som tog bilden.

 

 

0 kommentarer

Blivit kund hos Storytel

Ljudböcker verkar vara ”the shit”. Alla pratar om dem, alla lyssnar. Och om bara några veckor släpper ljudboksförlaget HörOpp min debutroman Bara människor. Det är Katarina Lundgren Hugg som just nu håller på att läsa in boken. Hon har en alldeles särdeles bra berättarröst! Det kommer bli toppen!

Därför har jag nu signat upp som kund hos Storytel och ska göra min debut som ljudboksläsare/lyssnare. Vad bör jag börja med?

image

0 kommentarer

De magiska frågorna

En fredagsreflektion. Livet är en balansgång. Man ger och man får. Runt oss flödar samtalen, byggs relationerna, skapas kontaktytor som helt plötsligt blir till något nytt. Man träffar nya människor som man knyter band med, som man utbyter erfarenheter med och hjälper. Det känns bra. När livet är i balans. När vi är delaktiga.

Med åren så sorteras också en del bort. Det blir så. Vi väljer nytt och vi väljer väg. Ju äldre jag blir desto bättre vet jag hur jag vill ha det. Vad jag mår bra av. Och jag tar ansvar för det.

Och jag kan i det sammanhanget inte låta bli att reflektera över en krönika som Felicia Feldt skrev på StockholmDirekt för ett par veckor sedan. Hon menar att vi lever i ett samhälle fyllt av monologer. Att det är få som ställer frågor om andra. Att många är ointresserade av andra. Att man hellre pratar om sig själv, för att upphöja sig själv till intressant. Att samhället av idag handlar om det eviga JAGET. Behovet av bekräftelse och uppmärksamhet, hellre än att relatera till andra, som ju i sig är en mänsklig drivkraft. Hon blev helt enkelt sur för att ingen frågade hur hon hade det.

Är det så? Är det så illa? Så vill väl ingen ha det. Jag kan inte låta bli att undra om vi missförstått det här med att bygga och underhålla relationer.

Jag tänker att nog alla har ett behov av att få vara intressanta, men att inte alla har kunskap om vad som gör en person intressant. ”Hellre intresserad än intressant”, fick jag en gång lära mig. På en yogakurs tror jag det var. Och lustigt nog är det den magiska formeln. Den som visar intresse, blir intressant i andras ögon, blir en förebild för hur man skapar intresse. Så det bakvända är – att det är inte monologer som gör människor intressanta, utan frågorna. Lyssna hellre än prata. Så fråga.

IMG_6300-0.JPG

Bilden är från bokmässan i Göteborg, september 2014. Där jag intervjuas av Caroline Jensen. Hon ställer frågorna, jag svarar.

0 kommentarer

Mappiegalan – gick hem med ett leende

Igår var det Mappiegala på Grand Hotel. M Magasin lyfte fram kvinnliga förebilder inom olika områden och uppmärksammar med fint diplom. (Undantaget var faktiskt en manlig cancerläkare). Pompa och ståt. Årets Mappies blev Suzanne Axell och Gunilla Hasselgren, som jobbat med programmet Fråga doktorn i 12 år. Mer rörda pristagare har jag nog aldrig sett.

Amelia Adamo skötte värdskapet och Maria Möller var konferencier, med den ära må jag säga! Hur kul som helst. M Magasin lämnar 1 krona per såld tidning i bidrag till Unicef (det visste inte jag) och Mark Levengood tackade för det! Så att köpa M är alltså också ett sätt att bidra.

En kul kväll. HÄR hittar ni bilder från kvällen. Alla var där! Jag fick också vara med på bild. Tack Pling!

OCH på tal om Deckarna (som jag förra veckan skrev en krönika om – du hittar den här). Fick tillfälle att berömma Anna Jansson för hennes deltagande OCH hon frågade intresserat vad jag skriver om. Vi hann prata lite kort om förlag och bokskrivande. Starstuck! Och så himla glad.

 

image

 

image

image

 

0 kommentarer

Alla har vi hemligheter

KRÖNIKA – 7 februari 2014

Följer ni Deckarna på SVT1? Sex deckarförfattare avslöjar vad det är som driver dem att ta död på människor i sina böcker. Jag har i alla fall suttit som klistrad framför tv:n de här kvällarna. Kanske inte så nyfiken på vad motiven till det fiktiva dödandet är som på författarna. Hur tänker de? Hur arbetar de? Hur skriver man ihop med någon? Varför väljer man att byta genre?

Som skrivande person så gillar jag att deltagarna delar med sig av sina mörka hemligheter. Jag får sympatier för dem som personer, MEN jag tycker nog att temat känns något fabricerat. Aningen krystat, att man mördar människor i böcker bara för att man haft traumatiska upplevelser i livet. Jag har lite svårt att förstå hur upprättelse uppstår i det? Jag saknar det sanna motivet? Vi möter kända författare som säljer stora upplagor när de släpper nya böcker. Sanningen är väl att de är duktiga på att fantisera och göra research, de hanterar skrivandet konst och försörjer sig på att andra roas av att läsa deras historier. Vi läsare gillar ruggigheter och drama, vi köper deras böcker. Det är väl en drivkraft stor nog att förklara varför de mördar? Mord säljer. Och missförstå mig inte, jag är väldigt imponerad av hur de öppnar sig och berättar. Det är starkt. Och de lyckas sätta ord på saker som jag bara tänkt och känt. Jag gillar att vi får möta författarna bakom bokomslagen, nya sidor av dem.

Men trots luddigheten i konceptet så har serien fått mig att fundera på vilka mina drivkrafter är. Varför skriver jag? För att bli läst, naturligtvis. Men jag tycker också att det är skönt att skriva av mig, att utforska mina egna mörka sidor med hjälp av ord. Så vilka är mina mörka hemligheter? Hur förnedrad och sårad har jag känt mig? Är jag arg på någon? Finns där någon jag skulle vilja ha ihjäl? Men framför allt; vad skulle hända om jag berättade om det mörka och hemliga? Vill jag verkligen det?

Det finns händelser, kanske framför allt föreställningar om saker och ting, som präglat mig och som länge begränsat hur jag levt och tänkt (kanske fortfarande). Saker som är svåra att identifiera, om man inte är uppriktig och ärlig, mot sig själv. Jag har hittat sidor av mig själv som jag absolut inte är stolt över, och som absolut fungerar som drivkrafter i mitt skrivande. Och som till delar också gjort att jag tagit avstånd till det som var. Jag skriver helt enkelt för att bli av med det hos mig själv som jag inte gillar. Fördomar, känslor, rädslor. Jag vill ersätta det med någon bättre, vilket är enklare i en fiktiv värld än i den vanliga världen. En del jag hittat, när jag sökt, skäms jag för men genom att skriva om det så kan jag titta på det, och sen lägga det åt sidan. Så fungerar jag. Det räcker för mig. Skrivande blir terapi. Kanske är det så även för Deckarna?

Men tack SVT1 – för underhållande tv och för funderingar runt drivkrafter och skrivande.

Och – Denise Rudberg – jag reagerade på något du sa den här veckan. Vi har setts några gånger i olika sammanhang – och jag har försökt prata med dig, men har inte uppfattat att du är intresserad av en sådan enkel person som mig, utan att du hellre håller dig till de du redan känner, de redan etablerade och kända författarna. MEN vill du äta lunch någon dag, eller bara prata över en kopp kaffe? Så skulle jag tycka det vore väldigt kul! Jag är ett fan.

IMG_1114

0 kommentarer

Tekniskt miffo och dagens hjälte

Å vad jag önskar att jag hade en liten tekniktomte boende under mitt skrivbord. Någon som poppade upp när det blir problem. Och bara fixade, så där. För det blir problem. Så fort man har en dator, en telefon eller något som det står on/off på så blir det jobbigt. Och dyrt! Och tid tar det.

De senaste dagarna har jag nu slagits med wordpress, som efter att jag skrev om flyktingförläggningen utanför Axvall, inte längre vill vara vän med mig. Och den vill absolut inte visa statistik på hur många som läst. Sen började diskmaskinen hosta. För ett par veckor sedan var jag tvungen köpa ny tvättmaskin. Routern gick sönder. Och för att inte tala om alla j-la glödlampor. Aldrig att man råkar ha rätt lampa hemma när en går sönder.

Nej det var bättre förr. Tacka vet jag stearinljus och gåspennor.
Hälsningar från ett surt tekniskt miffo
PS. Dagens hjälte heter Elias och han jobbar på supporten på FSData. Gissa om han är trött på mig?

IMG_1117

2 kommentarer

Hej där fru Stress

Hej där fru Stress, jag känner dig väl, men det var ett tag sedan vi sågs. Tack och lov, för jag vet att man kan dö av att umgås för mycket med dig. Lagom är bäst. Jag är glad att du inte längre flåsar mig i nacken varje dag, att jag känner när du kommer för nära och att jag lärt mig att dina krav inte behöver vara mina krav.

Alla utsätts vi för press. Vi behöver stress. Den får oss att prestera och gör oss både glada och sociala. Utan stress skulle vi bli slöa och kanske till och med rätt lata. Tricket är att veta hur mycket stress man kan utsätta sig själv för. För det kommer alltid tillbaka till – just det – mig själv.

Idag har jag förberett ett samtal om stress och ledarskap som jag ska delta i den här veckan. Läser om stress, om utbrändhet (det där tillståndet som jag känner så väl), om hur våra kroppar reagerar och jag inser att det här borde ju jag veta. Men vad fort man glömmer. Hur stress påverkar oss borde alla veta. Så förberedelserna blir också till påminnelser; om hur kroppen fungerar, om hur viktigt det är att ladda den (återhämtning) för att inte köra slut på kortisol. Kroppens egen mirakelmedicin.

Så förutom att jag förberett ett samtal, så har jag också återupplivat relationen med fru Stress, och påmint mig om hur jag bäst håller henne på avstånd. Det blev en bra dag.

image

 

 

0 kommentarer