Anne Liljeroth

50 och mot strömmen

Jag fortsätter fundera över vad som händer när man fyllt 50. Jag googlar, läser och söker tips. Det är inte nog med att arbetsmarknaden har förutfattade meningar om vad en 50-åring kan bidra med. Jag upptäcker att det finns oskrivna regler för hur en 50-åring ska leva och bete sig. Ät sunt och börja cykla, tipsar en tidning. Använd inte bikini, är en annan.Kortkort är inte att tänka på, då bör man helst vara under 35.

”Livet är inte slut vid 50”, är rubriken på en artikel i DN. (!) What!? Vem har trott det?

Gymnastikskor ska man sluta med vid 44, genomskinlig chiffongblus vid 40 och läderbyxor vid 34. Hästsvans kan man ha till man blir 51. (Allt enligt en undersökning som 2000 brittiska kvinnor svarat på.)

Så den andra sidan. Femtio är det nya trettio. Om det nu är siffrorna som är viktiga, så varför inte.

Jag minns min mormors femtioårs-dag. Så gammal hon var. Min mormor yrkesarbetade aldrig, hon skötte hem och fyra barn och nio barnbarn. Hon bakade goda bullar och var vådligt rädd för åska. Hon var snällheten själv. Inte ens uns av vassa armbågar där inte. På sin 50-årsdag hade hon varit hos frissan som lagt håret på henne och hon bar en ny fin blommig klänning. Min mormor ägde inte ett par byxor. I min garderob hänger jeansen på rad.

Dags att sätta ner foten, förklara krig mot förutfattade meningar. Jag tänker inte klippa håret, tänker fortsätta gå i gympadojjor och tunna blusar. Och jag kommer att använda bikini i sommar när det blir varmt i vattnet. Och vad avser arbetsmarknaden så tänker jag fortsätta skriva böcker så länge fingrarna hänger med.

press-9949

50+ och stolt över det

Det här med ålder. Vilket gissel! Alla vill var unga. Men det är dags att vara tydlig, att komma ut. Jag är 50+. För min del betyder det att jag har ett hav av erfarenhet att ösa ur, att jag har vuxna barn och att jag lagt behovet av att göra karriär på hyllan. Däremot är jag nyfiken på livet, jag älskar att planera för framtiden, lära mig av de som är yngre och är hjärtligt tacksam för att jag har förmånen att få göra det jag tycker är roligt i livet (mitt författarskap).

Men yngre är bättre än äldre i vårt samhälle. Oavsett vad vi pratar om så är det sällan 50+ prioriteras före en yngre kandidat. I media, på arbetsmarknaden, i urval av olika slag. Åldersdiskriminering är ett faktum. Den finns överallt i vår vardag. Och inte minst i mig själv. Vill inte. Jag som alltid har sett mig som en del av ”ungdomskulturen” har plötsligt hamnat i en annan kategori. Ooops!

Med denna insikt förklarar jag mig med stolthet som 50+. Jag bestämmer mig för att arbeta MED istället för MOT, att göra 50+ till något attraktivt. Därmed inte sagt att jag kommer att glädjas med varje ny rynka, grått hår eller vallning som uppträder. De yttre attributen kan förändras, däremot ska jag stå upp för attityden. Det är häftigt att vara 50+. Jag ska sluta gömma undan min ålder, njuta av det faktum att jag är vuxen nog att fatta mina egna beslut. För jag har väl aldrig känt mig så FRI som nu. 50+ är rock´n roll. Med det önskar jag alla en skön maj-helg!

IMG_5789

 

 

Tänk om Ester hade hetat Radhia

KRÖNIKA – den 2 maj 2015

Är det viktigt vad en romankaraktär heter? På tisdag ska jag och min författarkollega Susanne Boll prata om hur vi skapar våra romankaraktärer på Hamrelius bokhandel i Malmö. Hur kommer de till oss, hur växer de fram, hur förändras de genom berättelsen?

En del av karaktären är namnet. Det ska ge läsaren ledtrådar om vem personen är. Ålder, ursprung, etnisk bakgrund, kanske klass. Det är inte ovanligt att den som skapar har någon form av relation till namnet, kanske till och med en förebild, och förutfattade meningar som ska hjälpa till att gestalta figurens beteende.

I dagens DN berättar åtta författare om varför de valt de namn de valt på sina romankaraktärer, och det slår mig hur få av dem som vågar sig utanför den svenska namnnormen. Huvudpersonerna heter Ester, Alice, Roffe, Siri, Karin, Lena. Den som vågar ta ut svängarna är Martina Montelius, med Raisa och Madrigal. Så funderar jag själv på hur jag valt namn; Saga, Per, Anna och Viola. Och så tänker jag – att jag borde skämmas. För den värld, i vilken min historia utspelar sig, ser knappast ut sådan. I staden som jag valt som plats för mina historier är mångfald en självklarhet. Så varför får inte Abbas, Kacy, Daganya, Lachlan, Ladon eller Radhia vara med?

De flesta författare skriver om det som ligger nära till hands. ”Gräv där du står”, är ju ett vanligt råd. Eller ”ge läsarna vad läsarna vill ha”, är ett annat. Vi gör det lätt för oss. Men vad händer då med mångfalden, och med bilden av det land vi förmedlar? Vi borde inkludera, istället för exkludera, lyfta in mångfalden istället för att gestalta världen som världen inte ser ut, välja miljöer och platser som läsarna berikas av att få besöka. Millas kompis (i Vanliga människor glömmer och går vidare) borde ha fått namnet Rabab och när jag tänker den tanken så får min historia också en annan dimension. Och jag ger mig ut utanför min egen ”comfort zone”, tvingar mig själv att lära och förstå.

Om Ester i ”Utan personligt ansvar” hade fått heta Radhia, men fortfarande hade betett sig som Ester, så händer något med oss läsare. Ser vi på henne annorlunda? Och vad händer med Hugo Rask? Hur ser omvärlden på en man som avvisar en kvinna som Radhia på det sätt han gör? Om CG i ”All inclusive” hade fått heta Pekka så hade vi kanske inte varit lika förvånade över hans alkoholvanor? Att fundera över namnets betydelse blev plötsligt riktigt roligt. Och själv heter jag Anne. Vad säger det om mig?

IMG_1094

TÄVLING – dela, tagga, vinn

Dela boktrailer, vinn bok och finaste sommarväskan
Nu finns det en fin boktrailer till min andra bok, Vanliga människor glömmer och går vidare. Den härliga sången har Göran Samuelsson bidragit med. Låten heter Vanliga människor 🙂
Naturligtvis vill vi ha hjälp att sprida boktrailern och budskapet om boken och ber dig dela på Facebook eller Instagram. Och som tack deltar du i utlottningen av sommarens finaste väska ”City” från Lidby Living (bild hittar du på mitt Instagram – anneliljeroth – eller på min hemsida anneliljeroth.se) och ett signerat exemplar av boken.
Boktrailern hittar du på Youtube om du söker på Vanliga människor. (Kunde tyvärr inte lägga in länk till den här.)
Hashtagga ditt inlägg med #vanligamänniskor så har DU chans att vinna.
Tävlingen pågår fram till 25/5 och vinnaren meddelas via mejl på Mors dag den 31/5.

IMG_7737

 

Man är inte elak för att man säger nej

Träden knoppas, fåglarna kvittrar, det är ljust länge på kvällarna. Uteserveringarna fylls på med kaffesugna och pratsamma människor. Folk dricker vin efter jobbet. Det är vår! Kan det vara bättre? Förväntningarna står som spön i backen. ”Det är så mycket nu.”

Nu ska vi få lite färg på kinderna, vi ska springa milen och träna för triathlon, fixa till i trädgården, olja in trädgårdsmöblerna. plantera om krukorna och släpa fram grillen. För dem som har mindre barn hopas inbjudningar till avslutningar och picknickar, föräldrasamlingar och vi hinner inte blinka förrän det är skolavslutning och midsommar. Sen vänder det.
Säg nej.
Tag tillfället att njuta av våren. Sitt under ett träd och lyssna till hur det knoppas.
Ta hand om dig själv den här våren. Du kommer inte ångra dig. Man är inte elak för att man säger nej.

IMG_0053

Snart, mycket snart, i min trädgård. Jag sätter mig ner och väntar på att äppelträdet ska slå ut.

Sverige mår psykiskt dåligt

KRÖNIKA – den 18 april 2015

Under en period i mitt liv var jag långtidssjukskriven, för utmattningssymptom. Det absolut viktigaste jag lärde mig under den perioden var att ”Om det du gör inte fungerar – ändra på det.” Och det gjorde jag. Jag gick inte tillbaka till den arbetsplats på vilken jag hade blivit utarbetad och sjuk. Jag klarade faktiskt inte ens av att sätta min fot innanför dörren där utan att känna hur kroppsminnet kickade in, kallsvetten kom och hjärtat slog.

I veckan som gick läste jag en insändare i en av våra stora dagstidningar. En grupp professorer konstaterar att Sverige mår psykiskt sämre än tidigare. De psykiska diagnoserna utgör nu 40 procent av samtliga sjukskrivningar och det bara ökar. De tycker att det är hög tid för chefer och ledare att ta sitt ansvar. De tycker att ”någon annan” ska ta ansvar. De här forskarna skriver att ”höga krav och otydlighet i arbetet är påfrestande” – jasså menar ni? Och så där fortsätter de. Radar upp självklarhet efter självklarhet. Och slutsatsen är att arbetsgivarna borde arbeta mer med förebyggande verksamhet, för att det är billigare än att människor blir sjukskrivna. (Det var här jag blev riktigt trött.)

”En bra människa är en död människa”, sa en vän som är väl insatt i hur svensk sjukvård fungerar. Ingen säger det men alla vet om det. När vi dör slutar vi kosta pengar för våra arbetsgivare, för samhället, försäkringsbolagen etc. Det blir liksom enklare då för dem som bevakar sina pengapåsar. För de vill inte kosta på, om de slipper. Nej, hellre bekosta en studie som kan peka finger på att ansvaret är någon annans. MEN nu är det så att vi nog alla vill ha en behaglig resa fram tills vi möter vårt öde. INGEN vill må dåligt.

Så varför ändrar vi inte på det som inte fungerar? Jag återkommer till artikelförfattarna, som beskriver problemet som kunskapsluckor. Vi vet för lite om sambanden mellan arbete, psykisk ohälsa och sjukskrivning, påstår de. Men redan när jag sjukskrevs, för 12 år sedan, var vi många som drabbas av psykisk ohälsa på grund av stress, överbelastning, otydliga krav etc. Så, herre gud, vad är det vi inte fattar?

Jag mår toppen idag. Jag styr min egen tid, är visserligen dubbelarbetande kulturarbetare, men jag har gjort aktiva val och älskar det jag gör. Så borde alla få känna. Kanske är det dags att göra en fundamental omprövning av hur arbetslivet fungerar, att börja lita på att de som inte mår bra verkligen menar det, sluta söka efter samband och orsaker, och istället ändra på det som inte fungerar. Lägg pengarna på att GÖRA något istället för att utreda det vi redan vet. Nu. Sverige ska inte behöva må dåligt.

20140222-170419.jpg


Sida 2 av 3212345...102030...Sista »