Anne Liljeroth

Det var en gång…

… en ung gymnasist. 17 år tror jag visst att hon var. Hon gick humanistisk linje på gymnasiet, för att hennes bästa kompis valde den linjen och då gjorde hon det också. Läste franska, tyska och latin. Tyckte väl att skolan var ganska trist för hon visste inte riktigt vad hon skulle ha sina kunskaper till. Men språk har man ju alltid användning för, fick hon höra.

Svenska språket då? Jo visst var det viktigt men det kunde hon ju redan, tyckte hon. Tills hon en dag fick en ny lärare i svenska. Kerstin. Kerstin sprudlade och ville att klassen skulle läsa Strindberg. De skulle analysera hans sätt att sätta samman meningar, och då inte bara var subjekt och predikat hade placerats utan hur han ”målade” med språket. Svenska språket blir inte bättre än så här, sa Kerstin. Sen fick gymnasisten öva på att själv formulera sig, och se det visade sig att svenska språket nog är rätt svårt, det också. Men spännande.

Vad lärde sig då denna 17-åring mer av Kerstin? Jo att man med språket kan fånga människor. Man kan underhålla dem, lära dem, ge dem insikter eller något att fundera över. Man kan också skapa bilder, av människor, miljöer och situationer. Språk är magi. Språk kan vara makt. Den som kan språket kan ta sig fram överallt.

Än idag tänker den 17-åriga gymnasisten (som nu blivit något äldre) på Kerstins entusiasm. Kanske var det där nyfikenheten väcktes? Kanske var det där en författare föddes?

image

 

Länge leve boken

Jag får mejl från personer som just läst min första bok, som skriver att de sent om sider läst boken. Men hur gammal blir en bok, undrar jag? Ett år? Ett halvår? Tre år? Eller lever den för evigt? Min debutroman kom i september 2013, och jag tycker nog att den håller måttet än. Och kanske är det till och med så att det är nu den lever som bäst, när den fått sina läsare?

Vi som skriver gör det för att lämna något efter oss, ett bestående avtryck som ska finnas där för alltid. Våra barn ska kunna säga att ”jo hon var författare och skrev de här böckerna.” Fysiskt kommer de att finnas där och läsare kommer att ha dem i sin bokhylla. Och själv skulle jag ju gärna se att mina böcker överlever mig, att de får vara med länge.

Men bokindustrin har blivit som modeindustrin. Snabbt in, lika snabbt ut, och in med nytt. De böcker det talas och skrivs om är alltid de nya böckerna, det senaste. Som om vi inte är med om vi läser gamla böcker? Bokläsare är som modelejonen, vill hänga med. Och vi är precis lika påverkbara, det andra läser det läser vi också. (Nåväl, jag ska inte ge mig in på sociala normer och hur grupptryck påverkar vårt beteende.)

Skulle vilja slå ett slag för bokens bidrag till att skynda långsamt. Njut av en bok. Låt orden sjunka in. Smek omslaget och fundera på vad författarens intention med historien var. Läs det som du blir nyfiken på, inte enbart det som nyss släppts. Boken överlever. Länge leve boken.

IMG_8166.JPG

Här ett annat användningsområde för boken. Rut 6 år har ritat av omslaget till Bara människor.

 

After påsk med manus

Långhelger och traditioner är underbara, som ett ledighetsrus, men som tillåter frosseri och lättja. Påsken är alldeles speciell eftersom den är en försmak på månader av grönska och värme. En milstolpe i almanackan. Ett gott tecken. Det grå är över, nu väntar en tid med ljus.

Den här påsken blev det både skidåkning och sol. Ägg, lax, vänner och skratt. Alldeles för lite sötsaker, men så har jag inte längre några små barn som kräver påskägg med kilovis av lösgodis. Nu väntar återhämtning och rutiner. Men fortfarande några dagar i grönska och sol.

Och mitt manus har vilat, precis som jag. Nu. Skriver nytt, skriver om, skriver mer, stryker. Så ser livet ut – after påsk.

Odödlig litteratur

KRÖNIKA – 4 april 2015

Det finns sätt att överleva sig själv. Det kräver genialitet, skapande och envishet. Vi minns våra stora arkitekter, tonsätter och naturligtvis författare. God litteratur överlever allt. Vi minns Strindberg, Hemingway, Söderberg, Dagerman och naturligtvis Astrid Lindgren. På ett plågsamt sätt har vi påmints om detta nu när Tomas Tranströmer har lämnat oss.

Det finns berättelser som aldrig lämnar oss, och det finns de som flyter förbi. De senare är behagliga men lämnar inget större eftermäle. Vi behöver båda typerna av historier. Vi gillar olika. Men det är något visst med vissa.

I skolan läste vi nog alla Strindbergs Röda rummet och Idioten av Dostojevski, för att vi var tvungna. Jag tackar mina studier i litteraturvetenskap för att jag ibland läser med andra ögon, läser historier som jag inte skulle hittat om det inte vore för att jag intresserat mig för litteratur, inte bara velat läsa böcker. (Där finns en skillnad.) Några tips; Stig Dagermans novell Att döda ett barn, som är bland det starkaste jag läst, om mannen som ska döda ett barn, där berättaren redan från start vet vad som kommer att ske. Nadime Gordimers Tåget från Rhodesia, eller Ernest Hemingways Berg som vita elefanter. Det senare en fem sidor lång dialog som lämnar allt åt fantasin.

Litteraturen kryllar av små – och stora – guldkorn. Tänkvärt. Det som är gemensamt för de historier vi minns är att de lämnar spår efter sig och tvingar oss att tänka om, tänka annorlunda, fundera. Vi kan inte glömma karaktärerna. Personligen så älskar jag det.

Tranströmer var en sådan ordets mästare. Hans rader lämnar allt och absolut ingenting. De är odödliga, kommer att leva i all evighet. Läsare och intresserade, studenter och forskare, kommer att läsa, diskutera och analysera. Vad var det egentligen han ville visa oss? Hur underbart är inte det! Och är inte det alla kreatörers sanna dröm, att få lämna något efter sig?

April och tystnad
Våren ligger öde
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmer utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.
(Tomas Tranströmer, ur Sorgegondolen 1996)

IMG_8038.PNG

Jag är en genre

Vit kvinna bor i förorten med sin man. Barnen är vuxna och har flyttat hemifrån. Hoppade av karriären efter en tids sjukskrivning för utmattningssymptom. Frilansade som konsult, letade efter glädjen i livet och fann skrivandet som numera är en passion. Givit ut två romaner, skriver på en tredje. Har gjort en andlig resa. Är oftast glad, tränar och njuter av livet som 50+.

Jag är en genre, dvs lätt att förutsäga och placera i ett fack. Lätt att sortera in i en kategori, eller i en bokhylla. Lägg till lite intriger och spänning, kanske lite sex och några mord. Sen kan vi bestämma var vi ska placera karaktären och dess historia. Historia, deckare, spänning, samtid.

Men jag skriver inte i en given genre. Kanske för att jag är en själv, och är trött på mig själv? Men så mycket roligare det är att ge en historia ett annat perspektiv, eller integrera en samhällsfråga, eller en samvetsfråga. Jag vill underhålla men samtidigt väcka tankar, ta läsarna till nya platser och möta annorlunda människor. Utmana lite. Nytt men samtidigt med stor igenkänning. Lärorikt och tänkvärt.

En kulturrecensent problematiserade och tyckte att jag kanske ironiserade över livet i en småstad. Ett sätt att få läsaren att reagera? Hon kanske hade rätt, för vad händer när människor möts och sanningarna man burit på helt plötsligt utmanas? Bär vi inte alla på förutfattade meningar?

Genre möter genre. Tes möter antites och blir till syntes, en ny genre. Det är aldrig lätt att bryta mark, men jag måste skriva det jag skriver. Att anpassa orden för att få plats i bokhandeln vore som att trycka in en fyrkantig kloss i ett runt hål. Det räcker med att jag själv är rund, mina historier har alla former.

IMG_5789

Jag är djäkne

Det här med att vara djäkne, är speciellt. Vi som är det har tagit studenten på en skola med starka traditioner. Sång, musik och en speciell ordning. Jag är Skaradjäkne. Och det är med stolthet som jag inser hur fint det är. Att ha tagit studenten i Skara är något alldeles extra, och Skaradjäknarnas förening arbetar för att traditionerna ska bevaras och för en sammanhållning mellan alla som en gång tagit studenten i Skara.

Igår var det årsmöte och jag var inbjuden att berätta om mina böcker och mitt författarskap. Och fick naturligtvis höra många härliga historier från personer som läst mina böcker. Jo då, kvinnan som hade tobaksaffären på Marumsgatan var gift med en polis, i verkligheten också. Men brevbäraren hette inte Karlsson, han hette Falk. Flera av medlemmarna hade släktingar som ägt eller bott på Smedjegatan 6 och Jonssons bilverkstad har också funnits i verkligheten, fast det var egentligen en plåtverkstad. Helt underbart!

Väl mött i framtiden – alla Skaradjäknar. Man vet aldrig var vi ses!

Årsmötet hölls på Jula Hotell och Konferens, där det hänger en konstskatt utan dess like. Zorn och Liljefors i rader. Här ett par vackra nakna kvinnor. Jag höll dock mitt föredrag, fullt påklädd.


Sida 3 av 3212345...102030...Sista »