Anne Liljeroth

Det var frågorna som läkte mig

KRÖNIKA – den 22 mars 2015

”Jag kommer att dö nu.”

Jag minns att jag hann tänka så. Allt jag såg var eldens framfart, när lågorna omfamnade mig, jag hann tänka att allt var över. Jag slog händerna för ansiktet, kanske skrek jag, kände hur en hand slet ner mig på golvet, min pojkvän lade sig över mig och på några sekunder var det över.

Det som skulle bli en trevlig fonduemiddag med vänner blev till ett eldinferno i vardagsrummet. Jag var 25 år och minns att jag blev utskälld av ambulansföraren för att jag inte hade haft kallt vatten på skadorna. Mitt ansikte var svett, ögonfransar och ögonbryn var borta, huden på handryggarna hade korvat sig och håret hade smält i klumpar runt ansiktet. Jag lades in på Karolinska Sjukhusets brännskadeavdelning och vårdades där i två veckor. Fullpumpad med petadin lät jag mina sår rengöras. Mitt svullna ansikte gjorde ont när jag åt eftersom sårskorpan sprack vid varje tugga. Mina händer bultade när jag sänkte dem. Rummet fylldes av blombuketter och hälsningar. Den viktiga tentan fick jag skjuta på framtiden. Jag minns att jag bestämde mig ”nu fixar jag det här.”

Det var den 25 mars och det är länge sedan nu. Det som finns kvar är ärren på mina handryggar.

När jag gick hem från avdelningen efter två veckor var jag nästan helt läkt. Jag har aldrig haft mardrömmar, eller ens tänkt tanken att det är synd om mig. Jag har aldrig anklagat någon, det var ren otur. Och allt tackar jag samtalen för. Att få prata om det, att om och om få berätta vad som hade hänt gjorde mig hel. Jag minns lappen utanför mitt rum där vårdpersonalen antecknade vem som varit inne i mitt rum och när. För att säkerställa att en ny person gick in nästa gång, för att åter igen kunna ställa frågan ”Hej, VAD har du råkat ut för?” Och jag berättade – om och om igen. Tömde mig och formulerade det jag upplevt.

Samtal är magi, bekräftelse och helande. Samtal borde skrivas ut på recept. Samtal borde stå på schemat i skolan. Konsten att berätta, och konsten att lyssna. Än idag tackar jag personalen på KS för vad de gjorde. Jag kunde blivit bitter, fått ärr i själen. Nu är ärren på handryggarna bara en påminnelse om att jag är tacksam.

 

IMG_4450

Tillsammans, den 30 mars

Idag har jag och författarkollegan Susanne Boll träffats för planering. Den 30 mars ska vi prata om Konsten att skapa romankaraktärer, i Äppelvikens bokhandel. Och vi insåg genast att det inte finns ett sätt. Vi arbetar olika, har olika hang-ups och olika favoritelement som vi använder oss av när vi gestaltar våra personligheter.

Det vi har gemensamt är intresset för människor och beteende. Vi är båda nyfikna på vilka drivkrafter som får människor att agera, tänka och känna. Varför gör de som de gör? Varför försätter de sig i vissa situationer? Susanne med bakgrund som leg psykolog och jag med min kommunikationsbakgrund. Det kan bli intressant.

Jag inser dessutom hur otroligt mycket roligare det är att göra något tillsammans med någon annan. Och hur mycket bättre det blir. Åter igen; utveckling sker inte på kammaren, det sker i mötet med andra.

Så jag hoppas vi ses snart.
Önskar er en trevlig helg, med mycket umgänge.

image

Berättar om nya ögon

Efter att ha tvekat ett tag bestämde jag mig i höstas för att operera mina ögon. Nu har det gått snart ett halvår och livet utan glasögon (och starr) är som en dröm.

I senaste numret (11) av Hemmets Journal kan man läsa mer.

image

Skrivarvänner och release

Det är många med mig som kan vittna om att skrivandet ibland är ensamt, och måste så vara. Det krävs stillhet, lugn och ro – att man ibland får sitta i sin skrivarbubbla – för att det ska bli en historia på skärmen. Och just det behovet delar man nog allra bäst med andra skrivande människor, som också tillbringar tid i sina bubblor och våndas över formuleringar.

Med skrivandet har jag fått ett helt gäng underbara skrivarvänner. Tack! Som förstår precis vad man pratar om när man säger; gestaltning, karaktärer, signering, med mera. Branschsnack och bokskvaller. Så kul! Igår sågs vi för att fira Åsa Hellbergs nya roman, Toscana tur och retur.

image

Anna Fredriksson och Åsa Hellberg

image

Anneli Stålberg och Ebba Range

image

Anne-Lie Högberg och Eva Ludvigsen

image

Ebba Range igen med Åsa Bonelli

 

Tjejzonen for ever <3

Födelsedagskalas. Tjejzonen värnar tjejers rätt att bli lyssnade på. Genom att finnas där tjejer finns; i möten, i samtal, på nätet. Tusentals volontärer har under den 17 år som Tjejzonen funnits funnits där för många tusen tjejer som behöver. Ikväll firade Tjejzonen genom att bjuda på underhållning, bland annat med Karin Adelsköld som bjöd på sig själv, sin tid och många skratt. Tack!

Jag blev volontär på Tjejzonen för att jag ville stötta, jag ville ge. Och det visade sig att den som fick var jag. Det gör gott för själen att se när någon utvecklas, när en organisation blir större och starkare. Att vara volontär är som att växa som människa.

Det blev Tjejzonen för att jag tror på samtalets kraft, men också för att jag själv hade önskat att det funnits ett Tjejzonen när jag var ung. En oberoende, icke-dömande, som lyssnar.

Vill du bidra? Bli stödmedlem 900207-2. För 300 kronor blir du stödmedlem under ett år.

image

Det våras för kvinnorna

KRÖNIKA – 8 mars 2015

För ungefär 10 år sedan gjorde jag en kvalitativ studie för en kund och i det arbetat ingick att intervjua ett antal kommunikationsdirektörer i stora svenska organisationer . Jag ringde upp dem, frågade om de hade tid och möjlighet att diskutera frågan med mig. I vissa fall pratade vi direkt, i andra fall återkom jag senare när de hade tid. Och i några fall blev jag utskälld. För att jag inte förstod att jag inte kunde ringa dem på deras direktnummer, att jag borde boka tid, för de var viktiga fick inte störas. Och ALLA i den sista kategorin – var kvinnor.

Jag vill inte ge mig in på en analys av varför det var så här. Men gissa om jag var nedslagen. Jag minns att till och med min kund blev förvånad och bedrövad av min iakttagelse. Det här var ungefär samtidigt som Madeleine Albright, USA:s första kvinnliga utrikesminister, besökte Sverige och talade. Det bestående minnet av detta besök är hennes uttalande ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”, som senare (2005) också blev titeln på Liza Marklund och Lotta Snickares bok. Fylld av dråpliga historier om kvinnor i arbetslivet och om vårt ”jämställda” samhälle.

Men tiderna har förändrats. Det må vara månens energier som bytt plats (vissa påstår det) eller något annat. Men kvinnorna tar över. Och det händer nu. Kanske måste även vi i Sverige, precis som Tyskland nu gör, lagstifta om kvinnor på toppositioner? Det skulle absolut snabba upp processen. Men jag tror det händer ändå.

Varför? Jo för att kvinnligt företagande bubblar. Det sjuder av energi. Det är ju inte nödvändigtvis så att kvinnor måste ta mäns platser, vi skapar nya. Och när vi gör det så samverkar vi med andra kvinnor, för att det är roligare så. Vi har slutat motarbeta och börjat medarbeta. Det skrivs mycket om att kvinnor måste ”släppas fram” i våra organisationer. DI skriver till och med (ledare lördagen den 7 mars) att ägarna (läs männen) måste kunna se till mångfald ur många aspekter. De nya entreprenörerna, kvinnorna, gör det redan. Och Sveriges företagande kommer att se annorlunda ut i framtiden.

Men det är också så att för att nytt ska få plats måste gammalt rensas ut. Det är en universell lag. Och vi ser ju hur det händer också. Jaktresor och privatjet åker ut med badvattnet – och ger plats för nytänkande – och kvinnor.

Det händer nu. Mina telefonsamtal skulle fått ett annat bemötande idag.

Avslutningsvis. Med tanke på vårens ankomst, dagens datum och rubriken på den här krönikan: jag kan inte låta bli att dra på mungiporna när jag tänker mig Mel Brooks göra en film på temat ”män och affärer”. Det våras för affärsmannen kanske? Skulle kunna bli riktigt rolig.

IMG_0059


Sida 4 av 32« Första...23456...102030...Sista »