Anne Liljeroth

Det krävs mod

Det finns historier som måste berättas. Inte för att de är underhållande, spännande eller säljande i första hand, utan för att där finns något att berätta. Något som läsande människor bör få ta del av. Så tänker jag när jag nu har en sådan historia i mig.

Men så vänder jag på myntet. Och ser något helt annat. För vem bestämmer vad som är värt att berättas? Och vad väljer bokläsare att läsa? Och hur förhåller jag mig till det?

Jag tänker att det kanske är här de nya arenorna för berättande behövs? Är boken trots allt död? Inte för att den inte är trevlig att hålla i, underhållas av, utan för att den genom sin affärsmodell censurerar, bara ger läsaren vad läsaren efterfrågar?

Är det något jag lärt mig (har jobbat med marknadsföring- och kommunikation i många år) så är det att kunden INTE vet vad den behöver. De företag som bara ger kunderna det de konkret frågar efter kommer att försvinna. Det krävs nytänkande och MOD för att bibehålla och inte minst vidga sin marknad. Det krävs kreativa lösningar på redan mätta marknader. Det är då det händer. Och det handlar inte bara om nya affärsmodeller, för dem struntar ju läsarna i. Det betyder att förlagen ska ge kunderna de berättelser de inte har en aning om att de vill läsa. Och kanske i ett format som de inte känner till.

Så för egen del, vad betyder det här för mig? Mod och uthållighet! Att tro på min egen historia, att den är mer än bara kommersiell, den vill ge läsaren något mer än en trevlig lässtund. Jag skriver en historia om kärlek, men visar också upp samtiden. Jag vill ta läsaren till en plats som den aldrig själv kommer att besöka.

20140222-170419.jpg

Eller som Mark Twain sa: ”Allt du behöver i livet är okunnighet och självförtroende och framgången är given.”

 

Det ska bli 100.000 nya ord

En roman är runt 100.000 ord. Blir ca 400 sidor i en tryckt bok. Vilket är en oändlig massa bokstäver. För att inte tala om timmar av planering och timmar bakom tangenterna.

Min debutroman tog 2,5 år att skriva. Nummer två ungefär ett år. Trean återstår att se och fyran är bara i vardande. I alla fallen har jag skrivit en bit, fått vända tillbaka i berättelsen och börja om, nästan från början. För att karaktärerna förändrar historien. De gör inte som jag hade tänkt utan interagerar med sin omvärld utan min tillåtelse. Som livet, antar jag.

Som för övrigt behandlar mig rätt väl. Efter en vecka med nya romankaraktärer och grön natur runt mig reser jag imorgon hem igen. Ska bli skönt det också. Det sägs att våren är på väg.

image

Trovärdigt och fiktivt

Jag skriver fiktion. Jag hittar på, men jag blandar in verkliga element. Självklart. Det tror jag de flesta författare gör. Jag öser ur mina egna erfarenheter. Fantasin är en annan källa. Jag tar reda på saker. Gör research. Sen blandar jag ihop allt i en enda röra – och så blir det historier. Romaner. Och böckerna är fulla av personer. Huvudpersoner och bipersoner. De får inte bli för många, för då blir det rörigt. Men samtidigt får de inte vara för få, för då relaterar de inte till andra.

Somliga tycker sig känna igen personer i mina berättelser. En del känner igen sig själva. Andra tycker att personerna är lite för skruvade. Även om jag vet att verkligheten ibland överträffar historien. (Har vi inte alla mött dem? De där som borde vara med i en bok istället för att gå runt på staden.) Och just det här är bland det svåraste med att skriva, tycker jag. HUR mycket ska våga förtydliga (läs överdriva) karaktärsdragen utan att personerna uppfattas som konstlade eller sjuka? För när de blir det så blir de inte trovärdiga. Samtidigt som de inte får bli för platta, för då blir de ointressanta.

Någon gång har jag lånat drag av en bekant och varit lite orolig för vad personen ska tycka. Det har visat sig vara obefogad oro. Tvärtom är det många som erbjudit sig att bidra med idéer och karaktärsdrag till nya böcker. Och vem vet? Kanske blir det en bit av dig som dyker upp i en framtida roman.

image

Hej, jag är ny här

KRÖNIKA – 21 februari 2015

I veckan deltog jag i ett första möte med 80 kvinnor som ska bilda ett affärsnätverk. En bitvis skräckfylld upplevelse samtidigt som det kan bli hur bra som helst. Ett stort rum fyllt med starka och ambitiösa kvinnor. Några känner jag sen tidigare, de allra flesta är nya ansikten. Någon är känd från tv eller annan media. Och några följer jag redan på Instagram. Och där satt de nu – och bildade ett nätverk. Med mig.

För vem är väl jag? (Känner någon igen den där oerhört förminskande lilla frasen som så ofta dyker upp när man ger sig in i något nytt?)

Känslan av utanförskap och ett visst motstånd infann sig. Och Luther, Jante och Jesus knackade på axeln. Jag såg hur deltagare stod i klungor och skrattade. Jag sippade lite vin. Vem tror jag att jag är? Tills jag hör kvinnan som föreläser berätta att det är min hjärna som jobbar mot mig. Sedan generationer nedärvda reaktioner tycker inte alls att jag hör hemma i en grupp där jag inte känner någon. Att det dessutom är snygga, framgångsrika, kända och ambitiösa kvinnor runt mig gör ju inte saken lättare. Min hjärna vill ha igenkänning, enkla tankebanor och den vill inte utsättas för utmaningar. Den vill att jag ska sitta hemma framför tv:n, kanske kolla Instagram och där tänka att ”jo men tänk om man finge vara med.”

Jag har haft chefsjobb, jag har rådgivit ledningsgrupper, jag är mentor, jag har suttit i styrelser och jag har givit ut två romaner. Jag har två vuxna killar som jag är omåttligt stolt över och ett lyckligt äktenskap. ÄNDÅ dyker tvivlen upp. När lär man sig? Kanske aldrig? Nej, bättre inse att det handlar om ett ständigt lärande. En utbildning i sig själv. Så här fungerar jag. Och det här händer när jag utsätter mig för det här. Det här behöver jag.

”Var dig själv, alla andra är redan upptagna”, sa Oscar Wilde.

Klokt av Oscar, men fan vad svårt! Speciellt när man hamnar i en grupp smarta, snygga och drivande kvinnor. Mitt primal-jag säger att jag vill vara som dem, mitt överjag säger att jag känner efter för mycket. Jag är i alla fall oerhört glad att få sitta i samma rum som och känna kraften i 80 kvinnors ambition att nätverka. Det kommer att ske underverk, och tänk – jag är med!

press-9949

Det här är min ”styrkebild”. När jag ser den känner jag alltid att ”Ja, det här är jag.” Tack Elisabeth Ohlson Wallin som tog bilden.

 

 

Blivit kund hos Storytel

Ljudböcker verkar vara ”the shit”. Alla pratar om dem, alla lyssnar. Och om bara några veckor släpper ljudboksförlaget HörOpp min debutroman Bara människor. Det är Katarina Lundgren Hugg som just nu håller på att läsa in boken. Hon har en alldeles särdeles bra berättarröst! Det kommer bli toppen!

Därför har jag nu signat upp som kund hos Storytel och ska göra min debut som ljudboksläsare/lyssnare. Vad bör jag börja med?

image

De magiska frågorna

En fredagsreflektion. Livet är en balansgång. Man ger och man får. Runt oss flödar samtalen, byggs relationerna, skapas kontaktytor som helt plötsligt blir till något nytt. Man träffar nya människor som man knyter band med, som man utbyter erfarenheter med och hjälper. Det känns bra. När livet är i balans. När vi är delaktiga.

Med åren så sorteras också en del bort. Det blir så. Vi väljer nytt och vi väljer väg. Ju äldre jag blir desto bättre vet jag hur jag vill ha det. Vad jag mår bra av. Och jag tar ansvar för det.

Och jag kan i det sammanhanget inte låta bli att reflektera över en krönika som Felicia Feldt skrev på StockholmDirekt för ett par veckor sedan. Hon menar att vi lever i ett samhälle fyllt av monologer. Att det är få som ställer frågor om andra. Att många är ointresserade av andra. Att man hellre pratar om sig själv, för att upphöja sig själv till intressant. Att samhället av idag handlar om det eviga JAGET. Behovet av bekräftelse och uppmärksamhet, hellre än att relatera till andra, som ju i sig är en mänsklig drivkraft. Hon blev helt enkelt sur för att ingen frågade hur hon hade det.

Är det så? Är det så illa? Så vill väl ingen ha det. Jag kan inte låta bli att undra om vi missförstått det här med att bygga och underhålla relationer.

Jag tänker att nog alla har ett behov av att få vara intressanta, men att inte alla har kunskap om vad som gör en person intressant. ”Hellre intresserad än intressant”, fick jag en gång lära mig. På en yogakurs tror jag det var. Och lustigt nog är det den magiska formeln. Den som visar intresse, blir intressant i andras ögon, blir en förebild för hur man skapar intresse. Så det bakvända är – att det är inte monologer som gör människor intressanta, utan frågorna. Lyssna hellre än prata. Så fråga.

IMG_6300-0.JPG

Bilden är från bokmässan i Göteborg, september 2014. Där jag intervjuas av Caroline Jensen. Hon ställer frågorna, jag svarar.


Sida 5 av 32« Första...34567...102030...Sista »