Passion – på olika sätt.

20 maj 2013 | 13:33 | Betraktelser, Kåserier, Trender, TV

Jag gillar inte schlager som musikgenre. Men en gång om året, förvandlas jag till en äkta Mellofjant, som får något vilt i blicken. En rätt så oförklarlig paradox. Jag lyssnar igenom låtarna i varje deltävling, jag tycker till om ditten och datten och jag blir garanterat alldeles euforisk om ”rätt” låt vinner, eller rätt så ilsk om ”fel” låt går vidare. När det är dags för finalen i ESC, gäller absolut koncentration. Ibland har jag delat kvällen i sällskap med vänner och alla vet vad som gäller. Poängsättning, ivrigt diskuterande och frenetiskt hejande. Sen tar det några dagar innan engagemanget har lagt sig. Känslan klingar av som morgondimman över hav och land. Sen är allt tillbaka till den vanliga lunken igen.

Idag firas VM-hjältarna kungligt i hufvudstaden. Hockey har jag aldrig förstått mig på och jag tycker att det här tar lite för stora proportioner. Det är inte FN-styrkan som varit i Afghanistan som vi tar emot precis. Det här handlar ju inte om något som förändrar världens ordning. Med TVn avstängd, följde jag den rafflande finalmatchen igår på twitter, via Kjell Erikssons konto. Han verkade vara lika novis som jag och bjöd på stor underhållning.

Här har vi alltså två olika sorters fans. Två olika läger som kanske aldrig möts. Larv och fjanteri, säger vissa om schlagerfesten varje år. Larv och fjanteri, säger jag om hockey.

Jag saluterar en proffsig insats (som jag läst mig till) i hockey VM och hoppas att även den klicken människor låter sin tillfälliga och kärleksfulla fanatism klinga av i takt med att glass, sol och kärlek tar över mer och mer i den svenska sommaren. Förhoppningsvis kan vi sitta tillsammans på en filt i skuggan i tyst samförstånd och prata om allt mellan himmel och jord. Förutom hockey eller schlager.

Deal?

0 kommentarer

Nymphomaniac!

18 maj 2013 | 16:07 | Debatt, Film, Media, Reklam

Sexismens vågor slår kraftigt mot mänsklighetens strand i dessa dagar. Reklam – och modebranschen har väl aldrig varit mer under lupp än nu. Förespråkare och motståndare bråkar om den eviga frågan – vad är att betrakta som konst och vad är sexism? Vi kan väl ta oss en funderare på det där med att en bild säger mer än tusen ord, med hjälp av filmaffischen till Lars Von Triers senaste skapelse som har premiär i december. Här kan vi tala om ett smörgåsbord av metaforer, uttryck och väldigt mycket sexuella budskap.

Eftersom trailern inte säger någonting alls om storyn, väcker bilden en hel del nyfikenhet och ett berg av frågor. Herr Von Trier själv har silvertejp på munnen och säger inte så mycket alls. (Kanske en parallell till 2011 års utspel i Cannes?)

”Nymphomaniac” handlar om en kvinnas erotiska utveckling, så titeln är inte alls långsökt. I rollistan hittar vi bland andra Uma Thurman, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Shanti Roney, Charlotte Gainsbourg och Christian Slater. Det här kan bli en ruskigt intressant film att se…

 

0 kommentarer

American Apparel möter byPM

16 maj 2013 | 12:16 | Debatt, Media, Reklam

Tack vare bloggen en blommig tekopp, uppmärksammades de förvånansvärt idiotiska bilderna från American Apparel. Företaget bemöter kritikstormen med att säga att ”vissa bloggare förväxlat konstnärliga modefotografier med själva produktbilden.” Jorosåatte….

Nu reagerar klädföretaget byPM, genom att kasta om könsrollerna i vissa bilder. Smart, både för affärerna och sinnet.

Det här kräver en repris på den video som var med i blogginlägget från den 1 maj, där könsnormerna blandas om rejält. Resultatet är ibland rent motbjudande.

Sök på kategorin reklam här på bloggen om du är intresserad av fler exempel som har fått mig att reagera.

Jag tycker vi avslutar med en härlig liten reklamfilm, som utstrålar den sanna och härliga känslan som borde finnas i ett genuint förhållande med den rätta maktstrukturen mellan man och kvinna. Håll till godo!

0 kommentarer

Hur svårt ska det vara?

15 maj 2013 | 20:53 | Debatt, Media

Just nu liknar Sveriges genusgryta ett riktigt smörgåsbord. Där finns något för alla. De som är insatta, de som kräks fördomar och de som andas riktig hardcore. Diskussionen kring sajten 33 anledningar varför feminism behövs, plockades bort från facebook, för att sen tas tillbaka, via en länkning till annan domän.(?) Den ursprungliga tecknade bilden på en vagina togs bort för att det ”stred mot Facebooks bildpolicy.” Samtidigt som det finns tusentals sidor med bilder på nakna rumpor, tuttar och uttalade sexbudskap. Det här är förstås ingenting nytt.

Bland häpnadsväckande exempel finns bland annat bild på kvinna i badkar som av censuren uppfattades som ”kvinna i badkar med synliga tuttar”. Det som syntes på bilden var en armbåge.

Eller konstnären Anders Zorn och målningen ”Flickan på loftet”. Motivet är en naken dalkulla med synliga bröst och hårig vagina. Usch, sa Facebook år 2011 och tog bort fotot som en konstnär lagt ut, med en gång. (Testade exakt samma sak idag och fotot på Zornmålningen ligger kvar efter 6 timmar på min sida.)

Att allt det här skulle handla om amerikanske dubbelmoral är en väldig förenkling. Det handlar om ett synsätt. Ju fler kommentarer, sajter eller åsikter utan kunskap och insikt som dyker upp, desto tröttare blir jag. Det finns några saker som är viktigt att konstatera, när det gäller frågan kring sexism och feminism. Däremot slår många personer dövörat till, när man kommer till dessa frågor. Särskilt om en kvinna försöker förklara omständigheter, historia och orsak – för en man. Därför lämnar jag över ordet till genusforskaren, författaren och filmmakaren Jackson Katz. Frigör 19 minuter av din tid och du behöver aldrig ställa frågor kring genus längre.

Så länge alla människor anser att vi måste upphäva eller förändra diskriminering på grund av kön och/eller könstillhörighet, kan vi kalla oss för ”grundfeminister.”

När alla människor oavsett kön och/eller könstillhörighet, får lika rättigheter och skyldigheter, har vi kommit så pass långt att vi kan avskaffa ordet feminism. Då kan vi bara enkelt kalla oss för ”människor”. Som jag tidigare också har skrivit om, så är det en seger den dag vi kan avskaffa internationella kvinnodagen.

För övrigt -  Jackson Katz talar i Luleå den 12 juni. Kan du vara där, så anmäl dig. Det angår oss alla.

0 kommentarer

Hur jämställd är du i dina retweets?

14 maj 2013 | 13:04 | Debatt, Media, Trender

Twitter – en viral maktkorridor. Här diskuteras allt mellan himmel och helvete, med hashtags och retweets som välvässade svärd. Själv är jag än så länge rätt så analog i mitt twittrande. Skyller på att jag helt enkelt inte har satt mig in det tillräckligt. Jag länkar och favoriserar, men är rätt dålig på att nätverka i skogen av 140 tecken. Dessutom har jag aldrig retweetat någon. (skäms Susanne!)

Jag skriver fritt och sorglöst om det som engagerar mig, allt från föräldraliv till genus och allmänna debattämnen. Läser enormt mycket och får de senaste uppdateringarna, både på bussen och toa. Faktiskt. Men hur ser det då ut med maktfaktorerna på twitter? Vem följer vem, hur ser flödet ut egentligen och hur ser mönstret för retweets ut?  Av en slump, vilket jag är enormt glad över, kom jag in på sidan twee-q.com Där går det att få en analys av olika twittrare och deras jämlika retweetande. För det borde väl vara hälften var? Eller? Nja, trots att kvinnor twittrar mer, befinner sig männen oftast högst upp i olika listor som gäller twitter. Hur jämlikt är det då egentligen i flödet?

Vi kan börja här i Sverige. Anton Perlkvist har flera olika konton och med dessa tillsammans (framför allt @fun) är han störst i landet. Som analysen visar, borde han skärpa sig ganska mycket när det gäller andelen kvinnor.

Sveriges mäktigaste journalist på twitter – Niklas Svensson, får desto bättre betyg. Stjärna i kanten.

Vidare till Sveriges största kvinnliga politiker på twitter – Gudrun Schyman. Och här blir det intressant. Hon tippar istället över åt andra hållet. Obalans som måste rättas till.

Ger vi oss in i musikbranschen och housejättarna Swedish House Mafia, är de ett bättre exempel på hur det ska se ut.

Den yngre stjärnan Avicii får däremot en riktig bakläxa. In i skamvrån, enligt dessa procent!

Till slut sökte jag på två tunga namn i USA. Oprah Winfrey engagerar sig också på ett exemplariskt sätt, här har vi några riktigt njutbara siffror.

Men när det gäller president Barack Obama, ser det helt annorlunda ut. Riktig ba(ra)ckning på det! (om det nu är hans konto dvs.) Dessutom var det omöjligt att få fram en kommentar i fältet ovanför, trots uppdateringar. Kan inte låta bli att undra om det är en ren tillfällighet, eller om det finns en anledning?

Det här är otroligt intressant, men också ett nyttigt instrument för att kartlägga våra beteenden på twitter. Genom att bli mer medveten om hurdet faktiskt ser ut, kan vi ju också göra om och rätt. Vem blir den första personen som jag kommer att retweeta? Följ mig på @delastacia, kan bli spännande.

0 kommentarer

Samuel ställer en viktig fråga.

12 maj 2013 | 22:38 | Debatt

På barnkonversationen.se får barn med föräldrar i fängelse, ställa en fråga varje dag. För det finns många frågor som barn aldrig får svar på. Det är där vi kommer in.

Både du och jag har varit barn. Därför säger jag Vi.

Det är klart att vi inte måste tycka om våra föräldrar, det är någonting vi bara gör. Om och om igen, trots svek.Men vad gör vi med våra tvivel? Mamma och/eller pappa är våra superhjältar, de är våra betongfundament i tillvaron, vårt universum.

Vissa kulturer sätter föräldraskapet på piedestal, oavsett hur det har sett ut. Även vuxna försvarar sina föräldrars handlande, till och med när de i efterhand kanske har insett hur de egentligen blev behandlade. Där ligger en stor fara. Barn kan aldrig välja sina föräldrar, det är en vattentät sanning. Samuels fråga om varför man måste tycka om sina föräldrar, säger i sig en hel del. Han börjar tvivla på den kärlek som ska stå stabil och trygg genom hela uppväxten. Ett tvivel som börjar gro och kanske växer sig större. Sveket är redan ett faktum. Ett barn som ställer den typen av fråga, har redan förlorat någonting.

Barn är aldrig skyldiga att älska sina föräldrar. Ett litet barn är alltid i beroendeställning. Som föräldrar måste vi förtjäna barnens kärlek genom att visa oss var värdiga den. Varje sekund, minut och dag. Vi får aldrig glömma det.

0 kommentarer

”Hur är man ihop då?”

11 maj 2013 | 16:34 | Betraktelser, Kåserier

Det var bara myggorna som saknades. Kvällen igår kändes som en sommarvarm sten, som långsamt svalnade i skymningens skugga. Ju lägre solen dalade, desto närmare bergskanten och de sista ljuset flyttade jag mig. Vi satt och pratade om allt och ingenting efter att glassen var uppäten. Strösselfesten var över och lekarna slut. ”Men är ni ihop nu då?” frågade jag och försökte se så oberörd ut som bara en förälder kan vara, för att få veta en hemlis. Den lilla människan och hennes kompis tittade på mig med stora ögon och fräknar på näsan. Och så fnittrade de.

”Men alltså, det där är ju lite komplicerat om man säger så”, sa den ena och kisade mot kvällssolen. ”Hur menar du då?” undrade jag. ”Han är ju liksom ihop med båda, alltså, fattar du?” Och så skrattade de tills de kiknade.

Jaha, det ska börjas i tidigt, tänkte jag och såg en groende player framför mig. Ihop med båda. Nej, det går ju inte för sig. Och så drog jag en sansad och antagligen lite för vuxen harrang om hur viktigt det är att respektera varandra och om valen i livet och att man inte kan få allt man pekar på. De två små människornas ögon blev större än papptallrikarna vi hade haft till picknicken. Tystnaden var kompakt i 15 sekunder. Sen tittade de på varandra igen och skrattade.

Kanske är det helt oskyldigt att skicka hemliga lappar på lektionen till två tjejer samtidigt. För hålla i handen eller pussas, det är det ju verkligen inte tal om. Men jag kan inte låta bli att hoppa fram några år in i framtiden. Vissa personer lär sig aldrig och håller gärna grytan kokande på flera plattor samtidigt. Och då är det ingen lek. De hemliga lapparna har blivit till sms och hålla hand med puss har bytts ut mot betydligt mer detaljerade bilder med grafiskt innehåll.

Det är inte lätt att se två fnittrande sommarflickor framför sig, med den vetskap man själv har som vuxen och förälder. Jag skulle vilja vara liten för en dag, bara för att känna hur det kändes att vara så oskriven, nyfiken och totalt ovetandes om vad livet skulle kasta i knäet. Och jag vill att min lilla människa ska vara liten så länge som möjligt, för att slippa besvikelsens tårar som kommer att komma, förr eller senare. Jag kan inte hindra livet, men jag kan lära henne allt jag kan. Och hon lär mig mer än jag trodde jag visste.

Frågan om hur man är ihop, är ingen unik undran från en liten människa. Den frågan ställer vi väl oss lite av och till hela livet. Har du tur – då ÄR det bara rätt en dag. Frågetecknet har blivit till utropstecken, som sakta svävar iväg som en såpbubbla mot sommarens kvällshimmel.

0 kommentarer

Ibland är barnmisshandel bara synligt för det utsatta barnet…

8 maj 2013 | 11:57 | Debatt, Media, Reklam

Nästan vart sjunde barn i Sverige, har någon gång blivit slagen av en vuxen. Är det dessutom en förälder som slår, förlorar den lilla människan allt det som ska stå för tryggheten i livet.

Barn är bra på att försvara sina föräldrar. Ofta lägger de skulden på sig själva, för hur kan de annars förstå hur en vuxen gör sitt eget barn illa, om de nu inte har gjort någonting fel? Och så känner de sig ensamma i situationen och kanske inte vågar eller kan prata med andra om hur de egentligen har det hemma. De försöker att anpassa sig så mamma eller pappa inte ska bli arga.

Vänster - det den vuxne ser. Höger - det barnet ser.

De misshandlade barnen är en svår grupp att nå. De som gör allt för att misshandeln inte ska synas eller märkas utåt, de som tror att de gör något fel och de som är ensamma om sina tankar, mardrömmar och sin sorg över att inte bli älskad som alla barn borde bli älskade.

Räddningen kan vara en snäll granne, lärare eller vän som lyssnar och som barnet kanske får förtroende för. Att veta att det finns ett andningshål mitt i allt kaos och att bli stärkt i det faktum att det faktiskt är förbjudet enligt lag, att slå barn.

Den spanska organisationen Anar, som är en motsvarighet till Bris, har skapat det perfekta sättet att nå ut till misshandlade barn, även när en vuxen är med dem. Som ett hemligt meddelande, är det bara barn som kan se bilden på den misshandlade pojken, tillsammans med en text. Ingen över 1,35m ser samma sak. Det här är tanken och tekniken bakom:

Jag blir enormt glad av att se hur teknik kan användas till viktiga syften. Om det så bara skulle vara ett enda barn som tar modet till sig och ringer det europeiskt anpassade hjälpnumret, så är det en människa till som växer själsligt och kan hitta sitt värde. Den chansen får ingen gå miste om.

2 kommentarer

Hej då, du kära gummituta…

6 maj 2013 | 21:59 | Betraktelser, Kåserier

Skansens kattungar har en gedigen samling nappar att skryta med. De hänger där i prydliga rader ovanför de ovetande kattungarna som nyfiket upptäcker världen, varje år. Fram till den dagen då jag fick en liten egen trollunge, hade jag ingen aning om vad radbanden av begagnade nappar egentligen innebar. En solig söndag för några år sedan, då förändrades allt. Det var då vi tog farväl av den beroendeframkallande, underbara och högst förhatliga nappen.

Metros artikel om föräldrarnas tacksamma bakteriehärd, framkallade alla minnen som om det vore igår. Den lilla människan som gråter för att hon inte hittar sin artificiella trösttutte mitt i natten. Föräldrar som får gå upp 20 gånger i mörkret för att återställa tryggheten och snuttebehovet. De många svordomarna som ekar mellan de tysta väggarna och den alltmer ostadiga gången hos två totalt utpumpade föräldrar. Oj, vad jag kommer ihåg det som det vore igår.

I den stunden förbannade jag allt som hette sug-substitut. Jag hatade den där tingesten som bara försvann, ramlade ner på marken och skapade traumatiska scener när den inte fanns att tillgå. Och så många gånger som jag ville försäkra mig om att den var ren och själv tog en liten slick innan jag stoppade nappen i lillungens mun. Som en kvalitetsstämpel för att inga främmande bakterier skulle kontaminera min lilla människa. Det känns tryggt att veta att det nu finns rön som tyder på att mitt spott kan ha gett min dotter lite extra skydd här i världen.

Det var verkligen en solig och ganska otrolig dag, då vi tog farväl av den förhatliga lilla tingesten. Nu skulle kattungarna få snuttenappen istället. Till vad, var det som tur ingen liten som frågade, det bara var så. Jag sjöng en liten barnvisa som ceremoniell procedur, innan jag hängde plastsaken som hade styrt våra liv i så många månader, på det långa snöret. ”Hej då, lilla napp, nu har du det bra hos dina kattkompisar” ljög jag och drog en lättnadens suck.

Nu hade jag bara en veckas kaos av abstinens framför mig, sen skulle livet vända. Nalle och snutte fick ersätta kram och snuttbehovet. Vi var fria!

Nappen har vi alla något slag förhållande till. Antingen för att den har varit en stor milstolpe i våra liv, eller för att den kanske inte ens alls har existerat och behövts i vår trygghetssfär.

Nästa gång du besöker kattungarna på skansen och ser de långa raderna av nappar – tänk då på att det visserligen står för alla barns tillfälliga ångest, men också alla föräldrars varaktiga frigörelse. Den är i vilket fall som helst värd en liten barnsång i gnolande volym som tack för alla som stått ut både Med – och Utan.

0 kommentarer

Där någonting slutar, börjar alltid någonting annat…

4 maj 2013 | 18:17 | #blogg100, Betraktelser

När jag satt i Kungsträdgården för årets första mjukglass tidigare idag, fick solens försiktiga värme mig att drömma mig tillbaka till min semester. För exakt en vecka sedan, kom jag hem från ett 30 grader varmt Antalya.

Det är slående hur många stunder som kommer tillbaka i minnet när jag tittar på alla tagna foton. Samtidigt är det så tydligt hur omöjligt det egentligen är att förmedla känslan utifrån motiv  - det är det du känner i stunden, på plats, går ju inte att avporträttera.

Vi blev tipsade om designerhotellet Hotel Su, innan avresa. ”Ni kommer inte att behöva lämna hotellområdet på en vecka” hälsade en vän. Då skrattade jag åt det. I taxin tillbaka hem, konstaterade jag att det bara hade blivit en kort utflykt till gamla stan, i övrigt fanns allt man kan önska sig av en veckas lugn semester innanför hotellets gränser.

Spa, tennisbanor, biograf, frisör, fem restauranger, pool, medelhavet, till och med egen guldfisk på rummet. Jag skulle kunna fylla ett helt blogginlägg bara om Hotel Su. Har du planer på att åka dit, så maila mig. Jag ger gärna värdefulla tips.

Just när du blivit lagom pepparkaksknaprig, så är det dags att åka hem. Dagens innan, blir jag lite sentimental. Det sista doppet, den sista solnegången, den sista sovstunden på balkongen. Och en alldeles för tidig morgon inför flyget…

Fel angiven terminal, blev till ilfart i taxi. Lagom framme, är avgången försenad en dryg timme. Vänd det tråkiga till något positivt, tänkte jag och spelade airhockey, basket och bilrace. Plus att jag fick skrattattack i en massagestol. Självklart försökte jag att gå på planet sist, för att njuta av några extra minuter.

Att vara ”någon annanstans” utan krav, föräldraansvar och en hektisk agenda, kan ladda batterierna för en lång tid framöver.  Jag är enormt glad att jag hade möjligheten att rymma under några dagar.

Den knapriga solbrännan har sakta börjat blekna efter en vecka hemma. Nu ser jag istället fram emot Sveriges försommarvärme, som försiktigt tar ett mjukt grepp om landet. Idag tänker jag fira starten på sommaren, tillsammans med min målgång i #blogg100!  Där någonting slutar, börjar alltid något annat…

 

1 kommentar
Börja blogga på improveme.se du också!