Månadsvis arkiv: juni 2012

Jag måste berätta…

Idag är jag löjligt tacksam. Norrköping hade igår kraftig och giftig rökutveckling, det har framkommit nya skrämmande rön om fågelinfluensan och Sveriges ambassad avråder från icke nödvändiga resor till delar av Kenya, på grund av möjligt terrorattentat i Mombasa. Men det är ingenting mot den pärs jag har genomlidit den senaste månaden. En illa diagnostiserad ögonåkomma har gett mig smärta och svårighet att genomföra mitt jobb som sker framför kameran. Vissa dagar har jag burit glasögon (vilket i och för sig har mottagits väldigt positivt från tittarna) för att maskera denna härliga syn i spegeln:

Men förra veckan hittade jag äntligen en läkare som inte “gjorde patienten till lags” och som bemötte mina konstiga och novisa teorier om diverse sjukdomar jag trodde jag hade. Han både lugnade mig, samtidigt som han konstaterade att jag kastat mer än tusen kronor på felaktiga mediciner och samma summa för läkarbesök. För en egentligen enkel diagnos. Pollenallergi som löpt amok och skapat inflammation och till slut eksem. Med hoppet i en liten tub gick jag högst tveksam och hämtade ut ännu ett recept. På kvällen smörjde jag, bad en liten bön och gick och lade mig.

Det är omöjligt att förstå den glädje jag kände när jag vaknade morgonen därpå. Jag hoppade i sängen, sprang runt i lägenheten och pussade alla speglar i hela hemmet. Jag hade fått tillbaka mitt ansikte, mitt arbetsredskap, min själ, mitt JAG! Från att ha sett mig själv på plattan, för att jag förlorat mitt jobb, sen vårdnaden om mitt barn och dessutom förfallit i missbruk (ja, jag målar upp historier när det värsta inträffar) så fanns det hopp om livet. Idag är jag enormt tacksam och arg på samma gång. För en sak har jag lärt mig: Läkare som vill behaga sina patienter, skapar otillräckliga behandlingar och tom plånbok.

Ska du någonsin vara sjuk och ha en diffus åkomma, så var skeptisk, googla på nätet och fråga efter en läkare som vågar bemöta dina fattiga teorier med skepsis. Endast då kan du få snabb och smärtfri hjälp.

P.S. självklart kommer jag att skicka en blombukett till läkaren som räddade mig från världens undergång. Det gör att jag nu kan engagera mig i omvärldens kriser med empati och engagemang….

1 kommentar

Susanne Delastacia – Fröken Juli!

Den 10e december föll den första snön för året, i staden Salzburg. Året var 1973 och en svarthårig, liten trollunge bestämde sig för att upptäcka världen… Jag är för evigt förknippad med vinter och Nobel, vilket säkert har med min ”Glamour-gen” att göra. Därför är jag extra glad över att få respresentera en av de varmast månaderna vi har i Sverige – nämligen juli.

 

Svenska kalenderflickorna 2012

Det här är dessutom omslagsbilden till årets kalender för 1,6 miljoner klubben.

Bingo Rimér har tagit bilden och vill du ha ett exemplar för att ha hängandes på väggen, kasta pil på, eller använda som grytunderlägg – så finns den att köpa på klubbens hemsida. Pengarna går till forskning kring kvinnors hälsa, så du gör en insats genom att köpa ett ex!

Från mig till dig – ha en underbar julimånad – med start söndag!

0 kommentarer

Ett steg fram – tio steg bakåt

Det är alltid lika sorgligt att se. Och jag ser det varje dag. Saker som påminner mig om att jag som kvinna,ofta bara får sliverplacering på livets prispall. Ibland sker framsteg och vi hoppar upp med guldpokalen ett snäpp högre, lika ystra som en ivrig chiwawa. Men så dränks framgången av klyshor och inskränkthet och drar oss ner i jämlikhetens träsk, med säkra betongskor på. Som för att hålla oss på plats.

Reklamens värld, kan ibland illustrera det här på ett tydligt sätt. För ett år sen skapades en hygglig rulle om hur tennisstjärnan Caroline Wozniakis liv säkert skulle kunna se ut. i Compeedfilmen skildras träning och gala och hur skavsår inte ska hindra oss högklackade karriärister från någonting. Varken hårt jobb i gympadojor på planen, eller vid offentligt minglande på en gala:

Ett steg framåt, har nu ett år senare, blivit 10 steg bakåt. Nu tränar  Caroline plötsligt i högklackat. Hennes arbete tvingas bli glamouröst, som för att bevisa att vi ska klara av det också. Det finns inte en enda männsiak, som frivilligt skulle gå en match i pumps. Dessutom skulle hon nog stuka foten efter några minuter och offra sin karriär. För skavsårsplåster. Hela reklamen är så dum, att jag har svårt att bli arg. Jag blir mest trött:

Och så har vi vad som måste vara en nominering till årets mest dumma reklam. Framför mig ser jag – kraftigt generaliserande, absolut –  ett gäng med dreglande och överviktiga företagspampar som ivrigt gnuggar händerna för att de har kommit på ett genialiskt och sexigt sätt att attrahera kvinnor till att söka forskningstjänster.

Ja, inte skulle vi väl vara intresserade av forskning, om det inte fanns glamour i det hela?!

När jag visade min pojkvän den här filmen, frågade jag vad han trodde att det var reklam för. “Smink kanske? Eller ekologiskt smink?” Det var han säker på. Vilket helt rätt hade kunnat vara lite mer logiskt. Som tur är, blev filmen stoppad här i Sverige. Å andra sidan rullar den nog i någon tv, någonstans i Europa…

I sina yrkesroller får till exempel Gordon Ramsey vara bestämd och arga snickaren får vara arg. Utan att ursäkta sig.  Så låt den kvinnliga tennisstjärnan spela i tennisskor. Och låt de kvinnliga forskarna  jobba ifred, amen. Att se de här filmerna, hoppas jag blir en ögonöppnare för allt som ständigt finns runt om oss. Det kanske kan fungera som en elektrik stöt för alla som jobbar med att utforma budskap till den stora massan. Någon gång biter de sig förhoppningsvis i läppen i sista stund och hindrar kvinnor från att hela tiden åka fram och tillbaka i utveckligen, som i lustiga husets trappa.

Jag vill i alla fall hoppas. och jag vill  förvandla tillvaron till positiv, varaktig förändring.

Fulll fart framåt.

7 kommentarer

Världens bästa reklamfilm!

Som att få en VIP-tur, ner i Joakim von Ankas kassavalv och ta en simtur havet av gulpengar. Så är det nog att vara på plats i Cannes, när världens mest prestigefyllda vecka för reklamentusiaster går av stapeln. Cannes Lion är som reklamens Oscar. I år vann Sverige fler guldlejon än någonsin. De som kan titulera sig världsmästare, blev snabbmatskedjan Chipotle, för sin film ”Back to the start.” Musik av Coldplay. Tolkad av Willie Nelson.  

Rensa bort alla yttre, störande moment, sätt dig tillrätta och njut:

Att en snabbmatskedja med mexikansk inriktning propagerar för det genuina, kan först kanske kan tyckas vara konstigt. Men det är precis tvärtom. Tidigare ägt av Mc Donalds, satsar den nu fristående restaurangkedjan på etiskt framställt ekologiskt kött med lokala uppfödare. I London är Jamie Oliver stammis på deras restaurang tydligen. Med det som vetskap, är filmen inte bara vacker som en hägring. Den har en anknytning till sanning och verklighet och förmedlar någonting mycket viktigt. Det här är en film att visa för barn, i skolor och framför allt för företag som drömmer om att erbjuda mat eller tjänster utan dåligt samvete som pålägg.  Att GÖRA det som många bara tänker.

Med hjälp av en fantasispäckad och animerad berättelse, förmedlar världens bästa reklamfilm 2012, ett reellt budskap. En otroligt lyckad paradox.

0 kommentarer

En sjuk berättelse

Kroppen. Ett börsnoterat storföretag som tar oss fram genom livet. Som tänker, känner, agerar och uträttar stordåd. Och som ibland blir sjuk. En halv liter snor varje dygn, det är vad vi kan prestera under en förkylning. Det är så där härligt, fascinerande äckligt. Tänk dig hur många Lambirullar jag har förbrukat under tiden jag har varit sjuk den senaste veckan…

Måste man vara sjuk, så ska man vara sjuk med stil...

Jag blir liten och ynklig när jag blir sjuk. Det blir som en tillfällig regression till pytte-stadiet. Täcket upp till näsan, tvn på som sällskap och massor av veckotidningar, glass och frukt. Inte ens champagne är gott när jag är sjuk. Det om något är ett betyg på hur sjuk man kan bli. Soffbordet har sett ut som en arbetsstation för en inkallad amatördoktor. En prydlig rad med nässpray, näsdukar, näsolja, antibiotika, sinova, espiretox, ögondoppar och c-vitamin. Och en påse för alla snorpapper. Efter skället i min senaste relation, har jag motvilligt insett snusket med att stoppa snorbollar i pappersullen.

Alla blir vi sjuka på olika sätt. Vissa tar två alvedon, dricker 2 liter vatten och försvinner in i sovrummet i några dygn. Andra snörvlar sig igenom tillvaron, som en uppgiven Jeanne d’arc  som skanderar sin påstådda dödsdom. De senaste dagarna har jag legat i händelsernas centrum i ett högoktanigt bakteriemoln och ändå kunnat se att livet pågår runt omkring. Det är tryggt att höra stökande i köket, mellan hostattackerna. Det är underhållande med lilla björnungen som kommer och gör lite improviserade dansnummer framför soffan som mamma får betygsätta. Sen blir jag trött och måste vila. Med kroniskt randigt kudd-ansikte sjunker jag återigen ner i den mjuka tillvaron och dåsar till en stund.

Problemet är att jag har tråkigt när jag är sjuk. Och den här gången, med en halsinfektion som strössel på tårtan, var jag tvungen att vara tyst. Allt för att rädda speakerröstens hälsa. Det värsta med att vara sjuk, är inte att vara sjuk. Det värsta är att måsta vara tyst. Det finns ju så mycket att prata om, att ventilera, att diskutera! Och har man tråkigt, kan man ju alltid sjunga en sång. Eller nåt. Att inte uttrycka sig i tal är enormt plågsamt. Värre blir det, när jag äntligen får använda rösten och känner mig bättre, för då bubblar jag lika mycket som en uppochnedvänd läskflaska före öppning. Ojojoj, nu märks det att du har blivit bättre, kommer det som ett mummel från prinsen vid matbordet.

Sen är det ju det där med smaklökarna. Jag känner inga lukter och jag känner inga smaker. Den omsorgsfullt tillredda middagen med grillat kött och 14 olika såsen, blir bara bemött med ett matt leende, för allt smakar samma. Det vill säga inget. Jag äter som en liten mus. Och kocken blir lite lessen. Däremot glömmer jag att andra kan känna dofter. Av mig. När björnungen slänger sig runt halsen och ska kramas, hejdar hon sig plötsligt och tittar upp mot mig. ”Mamma, du luktar inte gott som du brukar, du luktar sjuk. Du luktar som sjukhus. ” Då blir jag lite moloken och lufsar tillbaka till min soffhörna med sjuklingsauran omkring mig, som en grå regnbåge. Kroppen känner inte igen sig själv, allt är upp och ner och det är bara att ta en kölapp till friskhetens releasefest. Nu är jag till slut på väg. Upp och ut, från krasslighetens järngrepp. Om några veckor kommer jag att förneka allt vad sjuk och klen heter.

Kroppen är förunderlig. Den kan hjälpa dig, stärka dig och stjälpa dig. Den är inte evig, men det är en makalös manick. En själens kokong. Ett tempel. Och en vän som vi förhoppningsvis får leva länge med…

0 kommentarer

He en underbar midsommar!

Just idag är jag sjuk och eländig. Äter penicillin och tycker Midsommaren är dum som står där ute i sin strålande prakt, utan att jag kan sitta i solen eller snufsa på blommor och njuta. Men, the show must go on och ikväll sänder jag. Som tur är, så går det ju att sminka sig frisk, alltid något …

Idag blir det helt enkelt en poetisk eftertanke, från mig till dig. Glad midsommar, var du än är!

Mellan pannkaka och paradis, mellan får och inte. Nyfikenhetens strumma lyser i diset därborta. Ska vi glänta på glädjen, den ystra och blinda, vågar du mer eller vill du förkorta? Jag väljer och vrakar bland krav och bland tankar. Vänder sida för sida, med sanningens symbol. Min livskatalog är redan förkunnad, den reas till högstbjudande, under himlens kupol…

0 kommentarer

Skrota CP-dockan Gil!

En av mina vänner är blind. Första gången vi träffades, frågade hon hur jag såg ut. Jaaa.., sa jag och funderade. Cendréfärgat hår, blå ögon och de flesta skulle säga att jag har ett klassiskt utseende.  Allt jag  just hade sagt, var ju totalfiasko. Hur går det att beskriva mörkt, ljust, färger, eller stiltyper för en synskadad person? Just då kände jag mig dum. Urkorkad. Och framför allt inte van. Det här var ett nytt möte, på ny arena. Men jag vill lära mig. Jag kan tänka mig att synskadade personer möter många människor som de tycker är lika dumma i korken som jag, för att vi gör de mest grundläggande fel. Synskadades riksorganisation, är kanske in i vassen trötta på samma scenarion hela tiden och vill nu sätta sig och koka ihop en idé för att öka medvetenheten hos oss ”vanliga” människor.

Gil - en riktigt dålig idé

Ponera att de skapar en helblank spelplan, där huvudfiguren skulle undvika att gå in i olika hinder. Då får de minuspoäng. Och så skulle rutorna bara ha färger. Haha, men så kul! Låter ganska cyniskt va?  Vi seende, skulle fortfarande vara lika dumma och framför allt inte ha lärt oss någonting. Ett pr-spektakel utan framgång och bortkastade pengar alltså. I Göteborg, på kooperativet GIL,  resonerar man annorlunda. Att just cynism och ironi, äntligen skulle kunna få oss som kan gå, stå eller tänka ”normalt” – att respektera funktionshindrade. Just för att funktionshindrade och cp-skadade personer är otroligt trötta på att bokstavligen bli klappade på huvudet för att de är ”duktiga” när de handlar till exempel, så skapades cp-dockan Gil. En tjejdocka (förstås) som ska fylla funktionen av att….ja, det är väl det jag inte riktigt har förstått. Initiativtagaren Anders Westgerd vill väcka debatt med cp-dockan och hoppas att de nuvarande normerna ifrågasätts. Vi ska alltså ”gulla av oss” på dockan och sen genom ett trollslag få en mer respektingivande attityd gentemot funktionshindrade och cp-skadade personer. Han är väldigt arg den där Anders. Han var gäst i Nyhetsmorgon för ett tag sedan, tillsammans med Jesper Odelberg. Jesper berättar om de absurda situationer han hamnar i, vilket jag bli bestört över att höra. Anders spände i sin tur ögonen i programledarna och undrade när de senast blev förminskade och ifrågasatta? Ja, som kvinna kan jag väl svara, att försök till förminskning  i egenskap av kvinna sker dagligen, trots att det inte lyckas..

Vidare tyckte han att det skulle vara bättre med en kuk i pannan, än denna behandling som han utsätts för varje dag. Du får ursäkta mig herr Westgerd, men jag kommer inte tack vare dockan Gil, att bli klokare och mer van i umgänge med till exempel cp-skadade personer, Downs syndrom eller funktionshindrade. Ska jag stå eller sätta mig på huk när jag pratar med en människa i rullstol till exempel? Jag vet inte vilket som är respekt/förminskande -  men jag vill förstå! Och jag vet inte om jag skulle behöva tänka på något speciellt, om jag skulle hamna i samtal med Jesper Odelberg. Ge honom mer tid till att svara kanske skulle vara bra. För jag kan nog prata på ganska så friskt. Och hur är det med hörselskadade personer, ska jag försöka prata mer med kroppen, eller ska jag utgå ifrån att de flesta läser på läpparna? Slå mig inte i huvudet med den dumma flickdockan Gil, för det skapar inget positivt! Skrota dockan och skapa en konstruktiv reklamfilm på 30 sekunder som avslutas med en webbadress där vi korkade personer kan läsa på vad som är bra att tänka på, när vi stöter på situationer som funktionshindrade är lika vana, som trötta på.

Nästa gång jag möter min blinda vän, ska jag faktiskt säga rakt ut att jag känner mig osäker i olika situationer och att hon gärna får påpeka vad jag kan göra annorlunda. Det kallar jag konstruktivt och utvecklande. För alla inblandade.

1 kommentar

Kameleonten Delastacia till er tjänst!

Det är ett väldigt hejande på folk, när det är mingeldags för något stort evenemang. I det här fallet för Rock of ages. Vissa träffar  jag bara på offentliga tillställningar, andra umgås jag också med privat. Plötsligt såg jag en person som jag träffat vid flertalet gånger. Hej, sa jag. Hej, sa han. Och så tittade han lite undrande. Det tog ett bra tag innan guldmyntet trillade ner. -Nejmen är det duuuuuuu?! sa han och sprack upp i ett leende. – Men du brukar ju inte se ut så där! Du byter skepnad hela tiden, jag känner ju inte igen dig från gång till gång . Du är en riktig kameleont!

Just denna kväll - rocktema! Foto: Peter Ortvik

Jag tänkte på det där en stund. Och han hade ju helt rätt. Susanne och de 101 skepnaderna, det är nog jag. Varje personligt skikt, skapar nya färger. Från bal, till house. Från vardag till fest, från kontorsklädd, till rockbrud. Från skog till stad. Min tatuering i nacken berättar vem jag är – att alla motsatser blir till element som kompletterar varandra. Att ingenting någonsin är bara en sak. Jag älskar att gå utanför mina kända marker och kika bakom nästa hörn. Yin-yang symbolen står för det mörka och ljusa, det impulsiva och det eftertänksamma, det seriösa och det busiga. Framför allt är min kameleontförklädnad en tillgång i mitt jobb. För det gäller att kunna adressera sig till både slott och koja. Jag trivdes som guldfisken i akvariet, när jag fick rocka till det för en kväll. Som Fat boy slim säger – “You can go with this, you can go with that, this is my weapon, weapon of choice.” Jag väljer finklätt när solen lyser, jag njuter av champagne en måndag, jag kurar framför brasan dagen efter årets glittrigaste gala, jag ryter till när det vankas orättvisor, jag dansar nerför avenyn i ösregn en varm sommardag.  Räkna med fler överraskningar, livet är här och livet är till för att levas!

1 kommentar

EM-resan är slut…

Lidelse, passion och glädje. Eller tjugotvå spelare, två mål och en boll? Själv har jag alltid stått utanför fotbollsplanen och sett ut som en tjej som väntar på att bli uppbjuden på skolans disco. Fotbollens panelhöna, det är jag. Jag har en permanent plats på den mentala avbytarbänken. Jag och fotboll är en lika lyckad kombination som en vegan som blir bjuden på en blodig entrecôte. Men i Sveriges första EM-match mot Ukraina, fanns jag på plats i ett folkhav av passionerade fotbollsfans och njöt. Klart att VIP-avdelningens buffé och perfekta platser vid värmelampan hjälpte, men jag kände faktiskt patriotismens stolta hjärta slå, simultant med de andra. Men var det sportslig eufori som äntligen hade inträtt, eller bara en naturlig känsla av samvaro runt en kollektiv lägereld?

Svensk uppladdning - före förlusten...

95% av svenska fotbollsfans säger i en undersökning, att fotboll är det enda tillfället då de ohämmat kan visa sina känslor. Håhå jaja, säger jag. Men ok – jag kan ge sporten några pluspoäng för att det går ut på att skapa en vacker upplevelse, inte att skada eller slå motståndaren. Och så kan svenskarna ohämmat både krama varandra och skråla i kör, utan att behöva ursäkta sig. Det är ju bra. När jag tänker efter, har jag nog faktiskt spelat fotboll en hel del. Jag var sju år kanske. Det var jag och min styvpappa. Och jag gjorde om reglerna hela tiden. En liten kreativ hjärna redan då.

Ikväll följde jag matchen mot England utanför min sändningsstudio på TV4. Det var jag och direkttextaren som tyst ackompanjerade varandra i våra arbeten, med ivrigt tangentknatter under periodernas nedräkning. Jag tyckte det var spännande, jag delade den sjudande förväntan från hela svenska folket som trängde sig igenom tjocka studioväggar och jag hörde vrålen från sportredaktionen när det blev mål. Men gav det samma glädje som att vara på plats? Jag säger nej. En kollektiv uppladdning inför en viktig drabbning smittar av sig, oavsett om man är insatt eller inte. Bollen har sidor och vinklar som jag inte såg vid första titten, innan jag gav mig den på att engagera mig lite inför folkfesten. Men jag kommer nog aldrig att förstå kärleken till denna rutig boll som omfamnas av människor, världen över.

Nu är EM slut för Sveriges del. Några procent av landets befolkning har nog funderat på att gå i landssorg, eller flytta till Haparanda i ren protest. En bild på facebook visade en flaska champagne och lappen ”vinst” medan flaskan bredvid var Whiskey med lappen ”förlust”. Det tyckte jag var roligt. För mig gör det varken till eller från. Livet går vidare för sportnovisen Delastacia. En äkta passion för något ska kunna avnjutas i ensamhet men ändå ge samma intensiva känsla. För vissa är det fotboll. För mig är det utan tvekan musiken.

Med hörlurarna i öronen, kommer jag snart att sjunka ner i taxins baksäte för hemfärd efter jobbet och få ståpäls på armarna av housens magi. Med eller utan Sverige i fotbolls-EM.

0 kommentarer

Blogg-logg

Med mysig luonge-house i örat, perfekt välkomstkommitté och en dramatisk molnhimmel som kuliss, var det dags för så kallat blogg-mingel Josefina. Jag skriver ”så kallat” eftersom jag nog agerar lite som en ny kamrat på skolgården. Jag är trygg i min yrkesroll, men kände mig inte hemma i den samling bloggare som samlades kring snittar, värmelampor och chockrosa (himmelska) drinkar igår. Där var hon som gjort så mycket okända ingrepp, att ansiktet förvandlades till Munchs ”skriet” när hon försökte skratta. Och där var han som på en efterfest kissade i värdinnans säng, eftersom han var så full. Och oj, där sprang två råttor förbi. Nejmen oj, det var visst hundar…

Annelie Zetterlund och jag skvallrade om kreti och pleti...

Med alla rätta attiraljer och accessoarer på plats, var det ändå lite som om bloggosfären kändes som en dammig, stängd teater som stannat i tiden. Med klumpigt sminklager à la grundspackel special, gjorde sig några av de yngsta omedvetet till de äldsta. Jag med mina 38 år, tillhörde ändå bevisligen den skaran. Det var som om många hade sovit med feststass och smink, för att köra vidare ännu en kväll med påbättrat yttre och strukna kläder. En av bloggarna fångade däremot mitt intresse. Hon pratade engagerat om unga tjejers situation och brann för att förmedla innebörden att vi alla ska våga vara oss själva, oavsett hur olika vi är. Och så berättade hon om händelsen med en 14-årig tjej som hoppat framför tunnelbanan för några dagar sen. Då tänkte jag på mig själv i en yngre upplaga, som hellre gick själv genom långa korridorer och blängande skolkompisar, än att huka mig under grupptryck och likformade åsikter. Det var inte lätt att vara 14 år och mobbad. I en sån situation är det viktigt att ha vuxna förebilder eller en övertygelse för att överleva. Eller en passion för något. Som det skrivna ordet till exempel. Hon försvann sen i vimlet, men jag hoppas att hon fortsätter att inspirera vilsna tjejer och killar i att våga stå på sig.

En ny, smart liten kompis

Innan hemgång, hämtade jag ut den överdådiga goodiebagen, med innehåll som fick mig att känna mig som speakern Fredrik Birging, när han räknar upp hela syndafloden i ”Du är vad du äter.” Jag hittade:

Tandblekningsstripes, ärr-kärm, mobilmönster, parfym, nagellack, nattkräm, nagelfil, proteinbar, mascara, lösögonfransar, antibakteriell spray, godis, shaker, pastiller, amazing roller (som blir intressant att testa) hårschampo, hårolja, gloss, någon slags huvudbonad och en ny liten favoritkompis som kallades för Ergosport gripballHälften behåller jag, hälften får min lilla björnunge.

 Med goddiebagtyngda klackar, trippade jag ut till den väntande taxin, för att åka hem och sova inför ännu ett sändningspass. Mina inbjudna vänners sällskap var den stora behållningen av kvällen som verkligen innehöll både sött och salt –  i ordets rätta bemärkelse…

0 kommentarer