“Nåt é knas!”

Den nya kampanjen #tolvkommafyra har gett mig rejält huvudbry. Mina tankar och funderingar kring hela skolproblematiken är minst sagt splittrade. Jag känner både sympati och förståelse, men blir också irriterad. Både på föräldrarna och ungdomarna själva.

Kampanjen i sig, är ett positivt initiativ som ska uppmuntra skolungdomar att berätta vad de tycker om skolan och hur det borde vara. Att nästan 12.000 ungdomar inte fick gymnasiebehörighet förra året, skulle ge mig många sömnlösa nätter om jag vore makthavare. Trots att vi enligt DN kanske ska ta Pisaundersökningen med en nypa salt, så är siffran 12.000 ett bevis för ett stort misslyckande och det förvärrar läget för den infekterade skoldebatten ytterligare.

När jag såg alla kampanjefilmer som ingår i #tolvkommafyra, är det vissa saker som återkommer i flera berättelser. Känslan av att inte bry sig och att ge upp. Det spelar ju ändå ingen roll… För mig är det skrämmande att höra om den apati som genomsyrar så många historier kring den egna skolgången.

Det är här det krockar. Att många elever som “inte hänger med” inte får den hjälp de har rätt till, det är “knas”. Att de som har det oroligt hemma, inte kan känna trygghet och få uppbackning i skolan, det är också “knas”. Men det kan inte gälla alla 12.000 elever!

Politiker svettas i tv-sända debatter och lärarna får ta emot en hel del kritik. Men jag undrar var våra barns viktigaste vuxna personer har gömt sig någonstans? Föräldrar – var är ni? Hur mycket finns föräldrarna till hands för att stötta, kämpa och vara den trygga oas som eleverna ska kunna komma hem till efter skolan? Jag är övertygad om att avsaknaden av föräldraengagemang är en del av problemet.

När det kommer till huvudpersonerna själva, kanske jag låter orättvis när jag säger att jag tycker eleverna själva borde skaffa sig lite jädrar anamma! För några dagar sen pratade jag med en tjej som i början av skolgången nästan gav efter för grupptryck. Det var liksom inte ballt att gilla matematik. Och vad gör man om man vill passa in? Gör sig populär genom att smälta in så klart. Men inte den här tjejen. Trots att det var stökigt i klassen, gav hon sig inte. Efter lektionerna gick hon fram till läraren och krävde att få läxuppgiften förklarad för sig. Eller att få extra hjälp. Ibland viftade läraren bort henne för att det inte fanns tid, men i huvudsak fick hon det hon krävde. Hon hade mod och ett driv.

Är dagens elever en passiv samling personer, som skiter i det mesta, backar för minsta motgång  och bara drömmer om snabb (men också förgänglig) framgång som kräver noll ansträngning? Jag vill inte tro det.

Skolan skriker efter en akutinsats. Eller rättare sagt flera. För det finns inte bara EN universellt uttalad formel för att kunna trolla bort skolans skämskudde. Själv tror jag på en blandning av nya tankegångar från politikernas håll, betyg från andra klass, större engagemang från föräldrarna, bättre arbetsvillkor för lärarna och inte minst – lite mer vilja och driv från eleverna själva. Skärp er!

En sak har kamapnjen #tolvkommafyra rätt i. Nåt é knas. Och vi måste göra något åt det med en gång.

 

 

0 kommentarer

Lagstiftning mot sexistisk reklam – en omöjlighet

Det är när jag förstrött bläddrar i modemagasinen, som det går upp ett riktigt liljeholmens. Det finns alldeles för lite bilder på  avklädda män i tidningarna. Massor av kvinnor putar, trånar och bresar, men var är männen?  Varför kan vi inte i en bilreklam få se en riktig hunk som ligger på motorhuven i kallingar med halvöppen mun? Det vore inte mer än rättvist. Faktiskt!

Ja, nu blir du lite osäker kanske. Tänk om jag verkligen resonerar så här, på riktigt? Då skulle jag lika gärna kunna säga att det är dumt att män tjänar mer än kvinnor, så då tycker jag att vi sänker lönen för män. Rätt ska vara rätt.

Låter det dumt? Borde jag istället jobba för att förändra synsätt, motverka könsstereotyper och verka för jämställdhet och jämlikhet? Japp, då är vi överrens.

stefano-pinto-naked-yogurt-ad

När jag läser Fredrik Strages krönika i DN idag sätter jag havregrynsgröten i halsen. I huvudsak tar den upp förslaget om att lagstifta mot sexistisk reklam. ”Problemet är inte att det finns för många sexualiserade bilder på kvinnor i reklam, utan att det råder brist på sexualiserade män.” Jag blir helt tyst när jag läser meningen. Strage, denna musikaliska gigant (sagt med Ernst Hugo Järegårds röst) som sprider sina lysande recensioner som vore det rosenblad i en timotejreklam, faller plötsligt med ett kvävt skrik ner från den piedestal där jag satt honom.

Vad är det människan säger? När någonting är dåligt, är lösningen att göra det sämre? Bilden på den nakne Stefano Pinto här ovanför, är lika bedrövlig som American Apparels kvinnosyn. Ska vi fortsätta på den linjen istället för att förändra ett synsätt? Jag känner mig förvirrad.

Jag kan hålla med om att förslaget om att lagstifta bort sexistisk reklam inte är vettigt. Framför allt för att det inte skulle vara genomförbart. Lagstiftning nej, men attitydförändring, ja! Lösningen är verkligen inte ett bakåtsträvande och omoget rättvisetänkande, som jag tycker Strage efterlyser. Framtiden innehåller inte fler ”fagra reklamhunkar” i min värld.

Frågan är om krönikan egentligen handlar om en liten elak lek. En skulle kunna tro att Fredri Strage i ett förvirrat tillstånd, har inspirerats av dagens rätt så trista trend inom media. Nämligen att skriva så ironiskt och otydligt som möjligt, så att läsaren omöjligt kan veta om det är en ärlig åsikt eller om det handlar om mindgames. Där enda syftet är att skapa rubriker och generera i klick. Det skulle i så fall förstås innebära att han inte menar det han skriver.

Jag får hoppas på det.

 

0 kommentarer

Bryr du dig om Iraks parlamentsval?

Egentligen behöver jag inte bry mig. Parlamentsvalet i Irak är ju ingenting som berör mig personligen här i trygga Sverige. Grundläggande valfrågor som att få tillgång till el och fungerande sophämtning känns enormt främmande. Att  valet  har skapat en våldsvåg som hittills i år har dödat nästan 3000 personer, får jag veta i mitt lugna vardagsrum via nyheter på tv. Våldsnivån är tydligen den högst på sex år, enligt FN. Ord som död, korruption och terror, skapar bara ett kortvarigt eko mellan hemmets vitmålade väggar och välstylade atmosfär. Alla fakta kring Iraks situation är hemska, men också flyktiga. Världens lidande, förvandlas på något konstigt sätt ibland till ett normaliserat skval i bakgrunden. Oron för de verkliga människor jag ser på tvn försvinner i samma sekund som jag vrider bort huvudet, när min dotter ropar och frågar om det finns sylt till pannkakorna.

Några minuter senare går SVT:s sändning vidare med ett inslag om en 13-årig flicka som heter Zeinab. Det som berättas är lika vanligt som det är absurt. Zeinab är nämligen gift. Hennes man tycker inte att det är konstigt att hans fru faktiskt är ett barn och konstaterar lugnt att ”hon lär sig vartefter, vi lär upp henne”. (Klicka på bilden för att se inslaget)

Skärmavbild 2014-04-30 kl. 10.32.06

 

Min egen dotter Tindra fyller 10 år på lördag. Enligt det irakiska ministerrådets förslag, skulle jag alltså kunna gifta bort Tindra utan att begå ett brott. Det är en svindlande tanke, att jag för 12.000 kronor skulle lämna över henne till en man som skulle våldföra sig på henne. Och jag skulle göra det frivilligt och medvetet. Bara tanken gör mig illamående.  Vilken förälder skulle kunna se sitt barn i ögonen och konstatera att hennes liv snart ska förvandlas till en slavs tillvaro? Din viktigaste person i världen kommer att gömmas undan, förnedras och utnyttjas. Och det kommer du att tillåta. För mig är det omöjligt att empatiskt försöka sätta mig in i att familjens överlevnad hänger på att de kan sälja sin egen dotter.

Jag känner både skuld och tacksamhet  för att jag inte har några referensramar som gör att jag kan relatera till det jag ser i inslaget. Jag kan inte ta in att det här inte är ett unikt och grymt fall. Drygt 4 timmars flygresa bort, finns en tillvaro i Irak som jag inte kan sätta mig in i. En värld så olik min egen och omöjlig att förstå.

Jag kramar min dotter lite extra, när jag kommer in i köket. Hallonsylt eller jordgubbssylt till pannkakor, det är frågan. Gömda paket väntar i skafferiet på att slås in inför födelsedagen. Min egen mjuka tillvaro tränger undan den obehagliga verkligheten som lurar långt bort. Jag försöker glömma allt det onda. Ett litet tag till.

0 kommentarer

Några tips, i all välmening.

Det är jobbigt att vara kvinna ibland. Eller ganska ofta faktiskt. Det känns som om tiden inte räcker till för alla viktiga sakerna för mig som kvinna i livet. Som till exempel att fiffa. Det tar tid att välja kläder, fixa hår, smink och naglar. Att fiffa helt enkelt. Och var tredje dag måste jag raka mig, för vem vill känna sig eller se ut som en kille på benen och under armarna??

Företaget Veet som bland annat gör vaxremsor, har satt fingret på känslan jag har, när jag vaknar upp på morgonen och det har gått en dag för länge. Titta här:

Tyvärr har de dragit tillbaka reklamen. Säkert för att några rödstrumpor tyckte att den var sexistisk. Det måste vara tjejer som struntar i sig själva och hur de uppfattas av killen bredvid, som inte förstår hur mitt i prick den är! För mig är det självklart att ta fram det kvinnliga, så mycket det går. Renrakade armar och ben är ju det mest basala!

Sen är det ju roligt när jag hittar nyheter som bara gör mig ännu kvinnligare. Jag kan numera till exempel inte vara utan min vaginaspray som jag köpt på nätet. Det är så praktiskt att slippa känna den där mustiga doften som dyker upp där nere ibland. Urk!

Sen måste jag ju bara tipsa om cuchinis, som är en slags remsa som jag har i trosan så jag slipper oroa mig för kameltå. Med cuchinis blir jag lika slät i grenen som en skyltdocka, det är toppen!

Fler tips för dig som vill ta fram den äkta kvinnan i dig, är att färga den smala lilla landningsbanan som jag har som fint mönster där nere, för det får inte vara för mycket könshår, det är bara äckligt. Jag färgar alltid var tredje vecka. En liten, svartfärgad landningsbana ska det vara.

Min kompis tipsade mig dessutom om världens bästa salong där jag kan bleka rumpan också. Den naturliga nyansen är så…mörk ju. Det kan ju inte vara kul att titta på som kille när han står bakom mig.Det är jag säker på. Ja, du fattar nog. Så om jag kan göra honom glad så har ju båda vunnit på det! Det kallas bara för enkel respekt.

Och glöm nu inte tjejer, när det är dags för mens, så hoppas jag att ni köper parfymerade tamponger. Ja, eller bindor om ni nu använder det. Men det är ju så 80-tal att använda bindor! Och de som dillar om ”miljö och plånboksvänliga” menskoppr, vet ju inte vad de talar om. Tänk dig en liten kopp med blod, gud så äckligt! Jag vill ju inte se att jag har mens ju. Med parfymerade tamponger så blir det ju dessutom lite fräschare att byta också.

Du ser -  det är en hel del att hålla reda på som kvinna. Det borde killarna tänka på lite mer. Vi gör det ju faktiskt för er killar! Det är mycket tid och engagemang som ligger bakom, när vi plockar fram det kvinnliga  som vi alla faktiskt har inom oss!  För att citera ett gammalt ordspråk – ”Det finns inga fula kvinnor, bara lata.”

Visst?

1 kommentar

Alcazar kommer att riva hela haket!

När Tomas Ledin lockade och pockade med sina långa ben i melodifestivalen 1980, var jag 7 år gammal. Men för mig var han det snyggaste som fanns. Och låten “Just nu” var ju bara bäst. Sedan dess har jag varit ett inbitet melodifestivalfan, som till och med har kommit i bråk med vänner vid flera fall av “fel låt vann”. Men det är några år sen nu.

2006, när Lordi vann hela kalaset i ESC gjorde jag slut. För det var för mig ett lågvattenmärke av rang. Men…ett år senare satt jag där igen och letade efter den gamla goda mellostämningen. För det är svårt att låta bli. Det är ju så kul att kommentera kläder, sånginsats, låt och scenshow. Jag är för nyfiken för att låta bli.

I år är det en avmätt stämning som infinner sig. Ingen låt har hittills fastnat och fått mig att ställa mig upp i soffan och ge mig den där känslan av en 10-poängare. Dessutom har alla mellanakter med stämpeln “humor” varit allt annat än roliga. Tråkigt manus, udda programledarpar och underliga poänger. Egentligen hade jag tänkt att strunta i gårdagens sändning just därför, men med dottern som hade minikalas, så var det självklart att titta på mello.

Förhandssnacket kring Linda Bengtzing och hennes medverkan, “trots” att hon lämnat sin lilla bebis hemma under 5 dagar med pappan, tar jag med ro. Eller förresten – jag blir heligt förbannad och förvånad över att vi som jobbar inom media, som programledare, artister eller liknande, fortfarande tvingas försvara det jobb vi har. Det speglar en förlegad kvinnosyn. Att en kvinnlig krönikör spär på det hela med att stjäla Bengtzings citat om att hon tycker att eventuella kritiker “kan ta sig i röven” och replikerar genom att  barnsligt nog kreera rubriken “ta er i röven stålmammor“, är ett desperat rop på uppmärksamhet. En krönikör som dessutom fantasilöst nog, redan i augusti förra året attackerade andra artister för samma sak.   Det är rasande respektlöst, både mot scenartbetande mammor, men också förnedrande mot papporna (eller andra vuxna) som finns där som trygghet för barnet.

ZLUIOvEPzZUWlC3ZJDfCRsJ1g1a

Som förväntat, presenterades ett obligatoriskt hårdrocksnummer, en charmig Anton Ewald och ett wildcard i form av en vän singer songwiter i krinolinklänning. Eller vad det nu var. Men vid det laget hade jag redan ställt mig upp i soffan och äntligen, för första gången i år, fått min upplevelse av en 10-poängare. Alcazar rev stället med sin låt! Snyggare och proffsigare än någonsin. De slår allt i form av musikalitet, arrangemang och framförande. Efter de första 30 sekunderna, redan innan refrängen, kunde jag konstatera att jag inte behövde någon betänketid. Skicka dem till Danmark och övriga bidrag kommer att falla som en sorglig samling dominobrickor.

Finns det någon rättvisa i den musikaliska världen, så är det Alcazar vi måste, observera MÅSTE, skicka till Danmark. Nu är det vi vuxna som måste ta fram kapitalet och dränka småtjejernas telefonröstningssamtal på Anton Ewald. De har väl ändå bara kontantkort?! Vi måste rösta på Alcazar för att vi har ett ansvar. Ett ansvar för att vi inte gör bort oss ännu en gång. Med en melodifestival som bara har blivit sämre för varje år (förutom Loreen) , är det här belöningen för att jag som tittare har stått ut. Alcazar frälser med sitt solida disco-budskap och får mig att gå ner på knä vid det musikaliska altaret. Den 8e mars borde det vara dags för lite rättvisa. Ett sista dödsryck för mello som kult-fenomen.

För övrigt måste jag säga att jag fortfarande, ett dygn senare, skrattar gott åt teckentolkens förklaring för ordet “programledare.” De som tog illa upp måste vara synnerligen lättkränkta. Det är nästan så att jag skulle vilja stjäla Bengtzings citat, tillsammans med uppmaningen att tillåta er något som kallas för HUMOR.  Men bara nästan.

 

 

0 kommentarer

Sparris eller timglas?

Det här är en svår nöt att knäcka. Jag talar om det senaste “raset” kring klädstorlekar. H&M-modellen i vårens katalog har upprört hela kändiseliten. Ingen man än så länge, men desto fler kvinnor.

Problemet är, att det förs en väldigt konstig diskussion. Låt mig förklara. Kvinnan som visar vårens kläder i katalogen heter Robin Lawley. Ursnygg, urlång och definitivt lite större än vi svenska kvinnor beräknas vara enligt demografiska mått. Stopp nu, innan du andas in för att “rasa” över detta uttalande i nästa andetag.

En genomsnittlig kvinna är ungefär 165cm lång. Till detta väger de genomsnittligt ca 65kg. Och alla varianter av kroppstyper förekommer. Äpple, timglas, eller päron. Saken är, att vi har blivit större genom historien. Och Robin Lawley, blev väldigt lång. Hela 188cm lång. Alltså faller hon utanför standardnormen bara genom sin längd. Hon har ett par generösa behag. Alla är inte lika stora lyllosar där inte (bland annat undertecknad). När det gäller höfter, mage och ben, har jag inte koll. Det finns olika uppgifter på nätet. Allt med Lawley är således lite mer av allt det goda, än den genomsnittliga personen.

Snygga Robin Lawley på omslaget till Vogue.

När hon var gäst hos Ellen DeGeneres i november, såg jag hur liten Ellen var och hur stor Robin var, när de satt mitt emot varandra. Det är slående när vi ser dem i två-bild. Det som är förvirrande med storlekssystemet i denna diskussion, är att vi skulle behöva skapa ett unity-system, som utgår från mer enhetliga mått.

Inom konfektionsvärlden, börjar (av någon anledning) plus-size storlekar vid storlek 12, motsvarande 42. Då kan vi ställa oss följande fråga. Är det fel att kalla storlek 42 för lite större? Om vi nu tar hänsyn till den “genomsnittliga” storleken som vi svenskar enligt mätningar har, är det lite större än de flesta svenskar. Det finns inget nedvärderande eller dåligt med det, utan bara konstaterande. Själv är jag väl en sparris, eller kanske räka. Och jag är lika glad för det. Trots att jag är längre än genomsnittet med mina 170cm, så räknas jag som petite. Ibland får jag köpa size 0 i skjortor, ibland går jag upp i storlek 38 (trots att min “vanliga storlek är 34) om jag handlar på Devided:s avdelning på H&M. Och vet du vad – jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag registrerar mest vilken klädstorlek jag ska ha, beroende på viker märke som står i kläderna. Bara det passar min kropp. Ibland hittar jag otroligt nog en topp på barnavdelningen storlek 170, ibland köper jag byxor i storlek 38. Min kropp förändras inte, för att siffran i klädesplaggen gör det.

Om Robin Lawley och jag skulle stå bredvid varandra, skulle det nog se ut som Robin och Ellen. En lång och bystig kvinna, bredvid en kort och spenslig ekorre med mycket energi. Det är inte särskilt konstigt. Robin drar 42 i storlek, jag drar 34.

Plus-size är inte roten till det onda. Size zero, är däremot lite mer komplicerat. För det är det färre som har. Stirra dig inte blind på kvinnan, som i Expresen har storlek 44, är 180 lång och påstår att hon har exakt samma mått som Robin Lawley.

Det har hon inte.

Sluta rasa, bara för rasandes skull. Ställ det ena mot det andra, så får vi en mer välavvägd diskussion.

 

 

 

0 kommentarer

Titta in på Huvudkontoret!

Lunch, eftermiddagsfika, hemresa, egentid. De små stunderna då du sätter dig och bara ÄR för dig själv, blir till en mental minisemester som får dig att orka vidare. En liten stund av underhållning för att rensa hjärnan och fylla på depåerna. Jag önskar dig välkommen in till det nya podd-tv-programmet Huvudkontoret, som precis har haft premiär. Här kan du följa mig och Henrik Fexeus, när vi diskuterar, dissekerar och analyserar tre ämnen på 30 minuter. Både aktuellt och tidlöst.

Sätt dig till rätta på bussen hem, i sängen innan läggdags, eller till den ensamma lunchmackan på jobbet och följ podden Huvudkontoret. Om du prenumererar, kommer den att landa i ditt flöde varje torsdag. Enjoy!

0 kommentarer

Boxning är inget annat än sponsrad misshandel

För några dagar sedan tog boxaren Frida Wallberg ett nytänkande initiativ, när hon bestämde sig för att ha manliga skyltbärare under den kommande matchen. Hon ville bryta sexismen inom sporten. Om jag inte hade läst artikeln med stort intressen, hade jag inte vetat vem Frida Wallberg var. Boxning är nämligen något jag tycker väldigt illa om.

Just nu ligger Frida i respirator, efter att ha blivit knockad två gånger i matchen som hon tyvärr inte vann. Jag kan bara föreställa mig, vilken oro hennes familj och hennes lilla dotter måste känna.

Skador inom olika sporter, är någonting som professionella utövare är medvetna om. De vet att de kan skada sig rejält. Titta på amerikansk fotboll till exempel. Enligt en undersökning, får till exempel spelarna i fotbollslaget vid University of North Carolina USA, i genomsnitt 950 slag mot huvudet under en säsong. Och då har de ändå hjälm på sig.

Det är här vi måste hålla isär begreppen. Sporter där man KAN skada sig – och så boxning, där det går ut på att skada sin motståndare. Du ska slå personen mitt emot dig så mycket du bara kan. Misshandla dig fram till seger. Smaka på orden, så borde vi alla inse att det är fullkomligt vansinnigt. Det är dags att börja se “sporten” för vad den verkligen är. Nämligen sponsrad misshandel.

Upprepade slag mot huvudet, kan många år efter den själv fysiska handlingen, ge samma skador på hjärnan som vid Alzheimers. Nedsatt hjärnfunktion, är något som boxningshjältarna kan räkna med att få som bonus, efter en lång och härlig karriär.

Hur kan vi uppmana våra ungdomar att vara rädda om varandra och satsa på information om vad ett krogslagsmål faktiskt kan resultera i för skador, när vi samtidigt uppmanar många av dem att satsa på boxning, som ett alternativ för rastlösa och vilsna själar?

Jag hoppas att Frida vaknar upp efter sin hjänblödning utan bestående men. Och jag hoppas tyvärr att hon tvingas sluta med boxning. Om inte annat för att slippa riskera att få boxardemens och istället kunna bevara alla fina minnen med sin dotter och familj under de kommande åren.

 

 

0 kommentarer

“Mer hushållsarbete får männen att tappa sexlusten”

Är du man och gift? Tar du det största ansvaret när det gäller matlagning, disk och städning? Ojojoj. Då har du enligt en ny undersökning, inte så värst stor lust att rulla runt i sänghalmen med frugan. Stackars fruga.

Läser om den nya undersökning som baseras på uppgifter från US National Survey of families and Households. Alla fakta tillsammans talar sitt tydliga språk. En man som får göra de traditionellt sett ”manliga” uppgifterna i ett hem, så som att klippa gräset, betala räkningar och sköta bilen, är betydligt piggare på att ha sex än den man som tilldelas uppgifter som att diska, städa och handla.

Jahapp, vad gör vi av det här då? Och vad kan det bero på? Tydligen behövs det ett helt forskarlag att komma fram till det rätt så uppenbara. Nämligen att diskning, dammsugning, handling och städning är betydligt mer uttröttande än att pilla med bilen eller betala räkningar framför internet. Problemet är, att de välutbildade personerna som står och kliar sig i huvudet inför detta stora mysterium, inte kommer fram till samma slutledning som jag. (och alla andra normalt begåvade personer)

Att män får mindre sexlust när de får en inhandlingslista i handen, beror enligt dem istället på att männen känner sig förvirrade över att inte få vara riktiga män. Det är enligt undersökningen viktigt att bibehålla de traditionella könsnormerna. Låt kvinnor vara kvinnor och män vara män. Det är det bästa för äktenskapet. Och sexet.

Samtidigt, har forskarna kommit fram till att kvinnor inte trivs i äktenskapet om de får ta ett större ansvar hemma. Då blir vi griniga och vill absolut inte ha sex. Underligt.

Mannen tappar alltså sexlusten när de får slita på riktigt och kvinnor tappar gnistan när de får ta det största ansvaret. Ingen vinner, båda surar och sexet uteblir.

Det är kanske dags att se den här undersökningen som ett uppvaknande inför det självklara. Att det inte är en dans på rosor att vara det som kallas för ”hemmafru”, en person som dessutom också har ansvar för barnen i många fall. Kan vi vara överens om att det bästa är att dela på ansvaret, för då är vi i alla fall utslitna samtidigt. Sen när ungarna är lagda och diskbänken skiner, tittar vi på varandra och berömmer varandra för ett gott dagsverke. Av de snälla orden och den gemensamma strävan, blir vi kanske lite sugna ändå där i sovrumsmörkret. Då vet man aldrig vad som händer.

Mer än att vi kan knäppa några inskränkta forskare på näsan förstås.

1 kommentar

Här har ni något att testa killar!

Det där med förlossningar… Du som har gjort det – vet.

Du som står inför det – ingen idé att ljuga. Det är kletigt, äckligt och det gör ont som SATAN.

Belöningen är förstås världens skrynkligaste lilla trollunge. Söta är de inte när de kommer ut, men det blir din största kärlek i livet, oavsett om du vill eller inte.

Jag har ofta tänkt på papporna som det faktiskt är rätt så synd om, om vi tänker efter lite. Om vi nu utgår från att det är en kärleksfull och trygg relation, så ser de inte bara sin kärlek lida i helvetets plågor. De får också stå ut med en hel del okvädesord, en förvandling av deras blomma som plötsligt blir till ett frustande odjur. Vi som ligger där (eller står, eller sitter) vill ju bara krypa ur våra egna kroppar. Vi ska ta emot smärtan som goda helgon för att det faktiskt hjälper, trots att det strider mot hjärnans signaler att streta emot och bekämpa. Att ha funktionen “pappa” vid förlossning kan säkert ge en känsla av total maktlöshet och förvirring.

Däremot kan män aldrig föreställa sig vilken smärta vi som har legat där och krystat, talar om. Helt enkelt av fysiska anledningar. Förrän nu. Här ska vi nu få se två kaxiga luringar, som frivilligt utsätter sig för framkallade sammandragningar i magen, under en timmes tid.

Nej, män vet inte hur det är att föda barn. Men vi vet garanterat hur det är när en man är riktigt sjuk. Det här experimentet borde faktiskt användas på empatilösa, blivande pappor för att ge en hint om vad deras partner kommer att gå igenom. Eller bara i utbildningssyfte. Tortyren pågår i en timme i filmen, i motsats till verkligheten, där smärtorna kan pågå mycket längre. Mycket längre.

Jag själv då? Äh, jag var en mycket målmedveten blivande mor som hann posta brev och måla naglarna innan det var dags. Två timmars grovjobb och sen kom världens skrynkligaste lillskrutt till världen. Ungefär. Jag började älska henne i samma sekund som jag såg henne för första gången.

Livet är stort och kroppen magisk. Och ibland djävlig. Klart det är värt det.

0 kommentarer