Några tips, i all välmening.

Det är jobbigt att vara kvinna ibland. Eller ganska ofta faktiskt. Det känns som om tiden inte räcker till för alla viktiga sakerna för mig som kvinna i livet. Som till exempel att fiffa. Det tar tid att välja kläder, fixa hår, smink och naglar. Att fiffa helt enkelt. Och var tredje dag måste jag raka mig, för vem vill känna sig eller se ut som en kille på benen och under armarna??

Företaget Veet som bland annat gör vaxremsor, har satt fingret på känslan jag har, när jag vaknar upp på morgonen och det har gått en dag för länge. Titta här:

Tyvärr har de dragit tillbaka reklamen. Säkert för att några rödstrumpor tyckte att den var sexistisk. Det måste vara tjejer som struntar i sig själva och hur de uppfattas av killen bredvid, som inte förstår hur mitt i prick den är! För mig är det självklart att ta fram det kvinnliga, så mycket det går. Renrakade armar och ben är ju det mest basala!

Sen är det ju roligt när jag hittar nyheter som bara gör mig ännu kvinnligare. Jag kan numera till exempel inte vara utan min vaginaspray som jag köpt på nätet. Det är så praktiskt att slippa känna den där mustiga doften som dyker upp där nere ibland. Urk!

Sen måste jag ju bara tipsa om cuchinis, som är en slags remsa som jag har i trosan så jag slipper oroa mig för kameltå. Med cuchinis blir jag lika slät i grenen som en skyltdocka, det är toppen!

Fler tips för dig som vill ta fram den äkta kvinnan i dig, är att färga den smala lilla landningsbanan som jag har som fint mönster där nere, för det får inte vara för mycket könshår, det är bara äckligt. Jag färgar alltid var tredje vecka. En liten, svartfärgad landningsbana ska det vara.

Min kompis tipsade mig dessutom om världens bästa salong där jag kan bleka rumpan också. Den naturliga nyansen är så…mörk ju. Det kan ju inte vara kul att titta på som kille när han står bakom mig.Det är jag säker på. Ja, du fattar nog. Så om jag kan göra honom glad så har ju båda vunnit på det! Det kallas bara för enkel respekt.

Och glöm nu inte tjejer, när det är dags för mens, så hoppas jag att ni köper parfymerade tamponger. Ja, eller bindor om ni nu använder det. Men det är ju så 80-tal att använda bindor! Och de som dillar om ”miljö och plånboksvänliga” menskoppr, vet ju inte vad de talar om. Tänk dig en liten kopp med blod, gud så äckligt! Jag vill ju inte se att jag har mens ju. Med parfymerade tamponger så blir det ju dessutom lite fräschare att byta också.

Du ser -  det är en hel del att hålla reda på som kvinna. Det borde killarna tänka på lite mer. Vi gör det ju faktiskt för er killar! Det är mycket tid och engagemang som ligger bakom, när vi plockar fram det kvinnliga  som vi alla faktiskt har inom oss!  För att citera ett gammalt ordspråk – ”Det finns inga fula kvinnor, bara lata.”

Visst?

1 kommentar

Mercedes + Karin Boye = Sant

För två år sen skapade den språkliga nyskapelsen “Hen” ett väldigt rabalder. Enligt Svenska Akademiens förre ständige sekreterare Horace Engdahl, var fenomenet alltför fånigt för att ens förtjäna seriös kommentar. Jag håller med honom i sak, men reagerade starkt på hans nonchalanta sätt  att uttrycka sig för att avfärda en folklig fråga. Det var inte fint nog för att ens befatta sig med.

Samma attitydproblem dyker nu upp igen, när Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund rasar över blandningen av kommersiell reklam och poeters eviga och bevingade ord. I den nya reklamen för Mercedes-modellen GLA,  används Lena Endre som speakerröst för att läsa några rader ur Karin Boyes dikt “i rörelse”. Englund flyger i taket från sin sammetsbeklädda stol vid det runda bordet. Som en beskyddande riddare, drar han fram sitt svärd, redo att kriga mot  det han kallar för ”gravskändning”.

Ta’t lugnt och ta en toy, Englund. Det är både bakåtsträvande och väldigt otrevligt att slå de elitistiska klorna runt någonting och hävda att det bara ska tillhöra en utvald skara. Att vara en språklig Gollum som roffar åt sig kulturen utan att vilja dela den med någon annan skapar klyftor. Resultatet blir bara “vi och dom andra”.

Det finns många exempel på reklam som använder sig av klassisk musik eller klassiska författare. Ta bara den vackra reklamfilmen för Ipad Air, där den amerikanska författaren Walt Whitmans ord skapar en perfekt symbios mellan det moderna och det genuina. Att som Englund kalla företeelsen för en okänslig och bisarr idé, pekar bara på ett väldigt osympatiskt tankesätt. Släpp kulturen fri och gör det genom rap, musik, konst eller reklam. Ordens skönhet är något som ska vara och ÄR tillgängligt för alla.

Med hänvisning till att kampanjen för bilmodellen avslutades i söndags, är det nu omöjligt att hitta reklamfilmen på Youtube. Den har helt enkelt plockats bort. Det är inga problem att hitta reklamfilmer för redan avslutade kampanjer i vanliga fall, vilket jag bara kan tolka som att Peter Englunds utspel har lönat sig. Som han själv säger i en kommentar: “i och med att det vi begärde i vårt brev från i fredags nu är uppfyllt betraktar vi fallet som avslutat.”

2 kommentarer

Smockan från Svenska Pokerförbundet

Klockan är 8.20 och jag har varit vaken i 4 timmar. Arbetsdagen har börjat sedan länge. Jag är pigg, alert och morgonens nyvakna förvirring har ebbat ut. Ändå sätter jag kaffet i halsen när jag upptäcker reklamfilmerna för Svenska Pokerförbundets kampanj, på Resumé.

Den gamla vanliga diskussionen om att kunna, (eller inte kunna) skoja om det mesta, behöver vi inte ta just nu, jag konstaterar bara kort att jag tycker det här är alldeles för magstarkt. För mig är det humor utan finess, där den omotiverade smockan hamnar rakt i mellangärdet.

Vi har alla våra olika kall i livet. Vissa brinner tydligen för att göra live-poker tillåtet i Sverige där det i dag är olagligt. Känns i min värld inte som en glödhet frågeställning.

Eller vad säger du?

1 kommentar

Klassisk reklam får ny slogan

“Got milk?” Den klassiska reklam-frågan skrotas nu, eftersom det tydligen inte är så populärt med mjölk längre i USA.

Tidigare har möjlkreklamen med den karakteristiska kändismustaschen frontats av bland andra Susan Sarandon.

susan_sarandon

Högteknologisk, snygg och modern – och med uppdaterad fras. “Milk life!” är den nya slogan.

Reklamfilmen andas frihet och framtid, men frågan är hur stor påverkan det egentligen kommer att ha på mjölkkonsumtionen. Skulle vi behöva en liknande kampanj i Sverige, är uppmaningen “mjölka livet” kanske inte lika snygg….

0 kommentarer

Kom igen Toys R Us!

När jag går in på Toys R Us och söker på GoldieBlox, får jag en motfråga som svar. ”Menade du folieballong?” står det  på skärmen.

Jahapp, den finns inte i Sverige ännu. Pust.

Tanken kring att ta fram kluriga leksaker till tjejer som vill göra något mer än att bara vara rosa, är välbehövlig. Ingenjören Debra Sterling kom på idén till GoldieBlox när hon tampades med det faktum att hon aldrig skulle passa in. Av de ingenjörer som finns i USA, är bra 11% kvinnor. Om hon nu själv måste inse att hon lever i ”gubbosfären”, så betyder det inte att hon inte åtminstone kan ge den nya generationen en chans att få ett naturligt och självklart förhållande till ingenjörskonsten.

Hennes stenhårda vilja gav henne till slut en reklamplats på Super Bowl. 30 sekunder, värt 4 miljoner dollar.

Reklamfilmen till produkterna blev en viral snackis redan i november.

Nu finns äntligen produkterna att köpa i stora varuhus, som Toys R Us. Men inte här, i det framåtsträvande och “jämlika” Sverige! Jag blir förbluffad över att svenskt sortiment inte skyndar sig på att ta in en produkt som skulle få oss föräldrar att slippa hulka i rosafärgade uppstötningar när vi vadar genom våra döttrars genusträsk. Det här är en perfekt chan att gå i täten för ett tankesätt, där kunskap, nyfikenhet och teknik är tillgängligt för alla. Oavsett vad du har mellan benen.

Saker och ting ser ut som de gör. Men det hindrar oss inte från att förändra saker till det bättre. Kom igen Toys R Us, BR leksaker, Lek it, eller någon annan leksakskedja. Visa våra barn och framför allt våra döttrar något annat än pastelltäta korridorer med ytligt innehåll.

Så när kan jag göra min första beställning?

 

 

0 kommentarer

Sparris eller timglas?

Det här är en svår nöt att knäcka. Jag talar om det senaste “raset” kring klädstorlekar. H&M-modellen i vårens katalog har upprört hela kändiseliten. Ingen man än så länge, men desto fler kvinnor.

Problemet är, att det förs en väldigt konstig diskussion. Låt mig förklara. Kvinnan som visar vårens kläder i katalogen heter Robin Lawley. Ursnygg, urlång och definitivt lite större än vi svenska kvinnor beräknas vara enligt demografiska mått. Stopp nu, innan du andas in för att “rasa” över detta uttalande i nästa andetag.

En genomsnittlig kvinna är ungefär 165cm lång. Till detta väger de genomsnittligt ca 65kg. Och alla varianter av kroppstyper förekommer. Äpple, timglas, eller päron. Saken är, att vi har blivit större genom historien. Och Robin Lawley, blev väldigt lång. Hela 188cm lång. Alltså faller hon utanför standardnormen bara genom sin längd. Hon har ett par generösa behag. Alla är inte lika stora lyllosar där inte (bland annat undertecknad). När det gäller höfter, mage och ben, har jag inte koll. Det finns olika uppgifter på nätet. Allt med Lawley är således lite mer av allt det goda, än den genomsnittliga personen.

Snygga Robin Lawley på omslaget till Vogue.

När hon var gäst hos Ellen DeGeneres i november, såg jag hur liten Ellen var och hur stor Robin var, när de satt mitt emot varandra. Det är slående när vi ser dem i två-bild. Det som är förvirrande med storlekssystemet i denna diskussion, är att vi skulle behöva skapa ett unity-system, som utgår från mer enhetliga mått.

Inom konfektionsvärlden, börjar (av någon anledning) plus-size storlekar vid storlek 12, motsvarande 42. Då kan vi ställa oss följande fråga. Är det fel att kalla storlek 42 för lite större? Om vi nu tar hänsyn till den “genomsnittliga” storleken som vi svenskar enligt mätningar har, är det lite större än de flesta svenskar. Det finns inget nedvärderande eller dåligt med det, utan bara konstaterande. Själv är jag väl en sparris, eller kanske räka. Och jag är lika glad för det. Trots att jag är längre än genomsnittet med mina 170cm, så räknas jag som petite. Ibland får jag köpa size 0 i skjortor, ibland går jag upp i storlek 38 (trots att min “vanliga storlek är 34) om jag handlar på Devided:s avdelning på H&M. Och vet du vad – jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag registrerar mest vilken klädstorlek jag ska ha, beroende på viker märke som står i kläderna. Bara det passar min kropp. Ibland hittar jag otroligt nog en topp på barnavdelningen storlek 170, ibland köper jag byxor i storlek 38. Min kropp förändras inte, för att siffran i klädesplaggen gör det.

Om Robin Lawley och jag skulle stå bredvid varandra, skulle det nog se ut som Robin och Ellen. En lång och bystig kvinna, bredvid en kort och spenslig ekorre med mycket energi. Det är inte särskilt konstigt. Robin drar 42 i storlek, jag drar 34.

Plus-size är inte roten till det onda. Size zero, är däremot lite mer komplicerat. För det är det färre som har. Stirra dig inte blind på kvinnan, som i Expresen har storlek 44, är 180 lång och påstår att hon har exakt samma mått som Robin Lawley.

Det har hon inte.

Sluta rasa, bara för rasandes skull. Ställ det ena mot det andra, så får vi en mer välavvägd diskussion.

 

 

 

0 kommentarer

Kommersiell julglädje!

Att se människor på bussen som tittar på youtubeklipp, kan vara rätt så underhållande. Ibland är de djupt försjunkna, ibland försöker de hålla tillbaka ett bubblande skratt, eller kanske en tår. Imorse kunde de morgontrötta resenärerna se mig, när jag log lika stort som bussen var bred. Och sen började underläppen att darra lite. Bara lite. För det jag såg var ju så fint. Och så där juligt som det kan vara, när du står riktigt nära en snöglob och tittar in. Det här är en blandning av smart pr, engagerande tv och en riktigt julgo’ känsla.
It was a night before Christmas…

Bifogar lite extramateraial med en tomte som verkar ha svar på det mesta. Nu i juletid, varför inte skratta lite lätt med ett “hohoho” om du får en fråga som kan vara lite trixig att svara på? Det ger dig extra betänketid och får den andra personen ur balans i några sekunder…

1 kommentar

KappAhls reklam SKA vara lite sexistisk

Det handlar om äganderätt.

Det handlar om sex.

Det handlar om dominans.

Det handlar om självständighet.

Bokserien 50 nyanser som jag skrivit om tidigare, är en harlequininspirerande berättelse som har fått åtskilliga kvinnor att rodna i hemlighet. Lättläst, lagom chockerande och lätt kittlande. Och populär. Så populär, att KappAhl har valt att släppa en underklädskollektion på temat. Inspirerat av författaren E.L. James. Med tanke på bokens tema, är det inga konstigheter att läsa de suggestiva raderna på reklamskärmen i tunnelbanan. “You. Are. Mine.”

Därför blir det lite smått skrattretande att Sveriges Kvinnolobby kallar reklamen för sexistisk. För det är just en maktfördelning som tippar över åt ett enda håll, som är själva poängen med bokserien. En dragkamp mellan huvudpersonens starka men unga personlighet och den mörka, erfarna och väldigt skadade mannen som har ett hemligt rum i sin fashionabla lägenhet.

Sveriges kvinnolobby har kommit med en hel del bra förslag tidigare, vilket jag också uppmärksammat i video-podden Huvudkontoret Men den här gången var de lite för ivriga. För de har missat hela poängen. KappAhls underklädeskampanj är inte någonting annat än det de har gått ut med att de vill vara. Det finns inga konstiga kopplingar, det finns bara tydlighet i linje med temat i boken.

De som reagerar på reklamtavlorna som inspirerats av 50 nyanser, har kanske inte läst böckerna. Och jag säger inte att alla behöver göra det heller. Poängen är att var sak har sin diskussion. I det här fallet finns det inte mycket som håller för att den uttalat sex-inriktade lingeriereklamen med mörkt tema, ska fällas av RO.

 

 

 

0 kommentarer

Stoppa Jesus-propagandan

Jesus befriar, mina synder kan bli vita och framför allt – Jesus älskar mig. Det bara ÄR så. Och just därför, så är det barnens ”rätt” att få höra evangeliet, via en liten film i brevlådan. Frågor på det?

Evangelisationsorganisationen Agape, planerar att skicka ut dvd:n ”berättelsen om Jesus – ett familjeäventyr” lagom till påsk, till alla hushåll med barn i åldern 6-10 år. Enligt SCB kommer alltså 534730 barn att ”få chansen” att bjuda in Jesus till sina hem.  Mycket ska jag vara med om innan båda öronen trillar av. För det gör de snart. Företrädare för Agape, måste ha biktat sig rejält för att nu kunna synda lika rejält. För inte kan väl påtvingad propaganda vara något särskilt ädelt?  Enligt Konsumentverket får ingen reklam direktadresseras till barn under 16 år, eftersom de inte har rätt att ingå avtal själva. Men Tord Larsson på Agape anser absolut inte att filmen är riktat direkt till barnen, eftersom det kommer att adresseras till hushållet. Det är ett riktigt fult knep. Ajabaja Tord Larsson, hur var det med här att ljuga? Han säger i en intervju, att barnen har ”rätt” att höra evangeliet – alltså är det barnen han är ute efter. Utöver de 10.185 barn som enligt Svenska kyrkans statistik går i söndagsskolan, och inte 50.000 som Tord Larsson anger, står resterande skara av Sveriges barn 6-10 år på hans lista. Tack för erbjudandet, men nej tack. Som förälder avgör jag själv om Jesus får komma på fika eller inte.

Min dotter har massor av sagoböcker hemma, med kärleksfulla hjältar, modiga prinsessor och prutthistorier. Hon har hyllmeter av filmer med Pippi, Emil och andra sagofigurer. Plus en del Barbierullar, som jag kanske inte är så himla förtjust i. Det är ett medvetet val att välja bort sagan om Jesus och gud. För jag gillar inte diktatorer som fördömer viss kärlek och förordar lydnad och underkastelse. Jag vill inte tvingas sätta upp en skylt om ”reklam, nej tack” för att slippa få Jesusfilmen i brevlådan lagom till påsk. Jag gillar nämligen leksakskataloger och veckans Ica-erbjudande. Konsumentverket måste agera och det snabbt, innan Agape får ihop de 4 miljoner kronor som behövs för att finansiera propagandautskicket.

Kritiken, som har blossat upp här och där de senaste dagarna, tar Larsson med ro. Han anser att det handlar om “en liten grupp kritiker, som skriker desto högre.”

Tro mig, jag skriker tills han hör mig. Klart och tydligt.

0 kommentarer

Är du Klaus-Heidi?!

Reklamvärlden. Jag säger då det. Jag hyser en djup kärlek till den, jag är fascinerad och jag är misstänksam. I förra veckans avsnitt av min och Henrik Fexeus podd “Huvudkontoret” (som du hittar HÄR) så pratade vi om reklamvärldens fula metoder i kampanjer som till exempel Miss Skinny och Lidl/Dill. Ett är säkert – det gäller att vara vaksam som mottagare. Vi vet ju inte riktigt vad som är sant, halvsanning, eller rent av lögn.

Nu kommer Lufthansa med en riktigt påkostad reklamfilm, där du erbjuds ett nytt liv i Berlin. Du får en enkelbiljett, privatchaufför från flygplatsen, ett års fritt boende i en lägenhet, cykel, fria kollektivresor, intensivkurs i tyska osv.

Kravet är: att du byter namn till Klaus-Heidi.

Det är en härlig flört med Hen-debatten. Klaus-Heidi – ett namn för alla? Ansök via Skattemyndigheten och skicka in ditt registreringsbevis tillsammans med en motivering till varför just du är värd ett nytt liv i Berlin, så kan du bli den utvalda personen. Yeiiiii!

Vänta nu – finns det faktiskt någon som skulle göra detta?! Det finns 1119 Klaus (med K) registrerade i Sverige. Och 3165 personer heter Heidi. Däremot har PRV aldrig hört talas om en liknande bildning av ett mansnamn och ett kvinnonamn som sammansättning. OM nu någon verkligen skulle fundera på detta, så blir det en juristfråga för att försöka utreda om bäraren av namnet skulle lida obehag av dubbelnamnet. Samtidigt gäller de generella reglerna: är personen över 18 år, så går det mesta bra. Om jag skulle få för mig att byta mitt namn från Susanne, till Petter-Niklas, är det inga problem.

Det blir intressant att följa kampanjen för att se hur långt människor är beredda att gå för att få komma bort lite.

En sak kan jag däremot konstatera – jag är INTE Klaus-Heidi…

 

 

5 kommentarer