Lagstiftning mot sexistisk reklam – en omöjlighet

Det är när jag förstrött bläddrar i modemagasinen, som det går upp ett riktigt liljeholmens. Det finns alldeles för lite bilder på  avklädda män i tidningarna. Massor av kvinnor putar, trånar och bresar, men var är männen?  Varför kan vi inte i en bilreklam få se en riktig hunk som ligger på motorhuven i kallingar med halvöppen mun? Det vore inte mer än rättvist. Faktiskt!

Ja, nu blir du lite osäker kanske. Tänk om jag verkligen resonerar så här, på riktigt? Då skulle jag lika gärna kunna säga att det är dumt att män tjänar mer än kvinnor, så då tycker jag att vi sänker lönen för män. Rätt ska vara rätt.

Låter det dumt? Borde jag istället jobba för att förändra synsätt, motverka könsstereotyper och verka för jämställdhet och jämlikhet? Japp, då är vi överrens.

stefano-pinto-naked-yogurt-ad

När jag läser Fredrik Strages krönika i DN idag sätter jag havregrynsgröten i halsen. I huvudsak tar den upp förslaget om att lagstifta mot sexistisk reklam. ”Problemet är inte att det finns för många sexualiserade bilder på kvinnor i reklam, utan att det råder brist på sexualiserade män.” Jag blir helt tyst när jag läser meningen. Strage, denna musikaliska gigant (sagt med Ernst Hugo Järegårds röst) som sprider sina lysande recensioner som vore det rosenblad i en timotejreklam, faller plötsligt med ett kvävt skrik ner från den piedestal där jag satt honom.

Vad är det människan säger? När någonting är dåligt, är lösningen att göra det sämre? Bilden på den nakne Stefano Pinto här ovanför, är lika bedrövlig som American Apparels kvinnosyn. Ska vi fortsätta på den linjen istället för att förändra ett synsätt? Jag känner mig förvirrad.

Jag kan hålla med om att förslaget om att lagstifta bort sexistisk reklam inte är vettigt. Framför allt för att det inte skulle vara genomförbart. Lagstiftning nej, men attitydförändring, ja! Lösningen är verkligen inte ett bakåtsträvande och omoget rättvisetänkande, som jag tycker Strage efterlyser. Framtiden innehåller inte fler ”fagra reklamhunkar” i min värld.

Frågan är om krönikan egentligen handlar om en liten elak lek. En skulle kunna tro att Fredri Strage i ett förvirrat tillstånd, har inspirerats av dagens rätt så trista trend inom media. Nämligen att skriva så ironiskt och otydligt som möjligt, så att läsaren omöjligt kan veta om det är en ärlig åsikt eller om det handlar om mindgames. Där enda syftet är att skapa rubriker och generera i klick. Det skulle i så fall förstås innebära att han inte menar det han skriver.

Jag får hoppas på det.

 

0 kommentarer

Heligt hyckleri.

Offermentaliteten i religionens alla sagor har alltid stört mig. Detta lidande och offrande för mänsklighetens skull är så dumt att klockorna stannar. Nu i påsktider, ska vi dessutom kannibalisera på hittepå-figuren Jesus kropp och blod. Att den senaste Ica-reklamen RO-anmäldes av kristna företrädare förvånar mig inte. Det som däremot chockar mig, är att Ica nu drar tillbaka filmen. För att inte ”såra någons övertygelse.”

Om vi tittar på den ursprungliga texten från nattvarden, så står det tydligen så här:
Tag och ät. Detta är min kropp.’Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.
Att göra denna makabra text lite mer barnvänlig, att dramatisera en aktuell företeelse som påskmiddagen och uppmärksamma historien bakom, är tydligen inte något som är tillåtet. Att säga MUST istället för blod, är tydligen en styggelse.

Då kan vi alltså konstatera att en inte ska “jiddra” med de kristna företeelserna. Det är tydligt. Döm då av min förvåning, när Frälsningsarmén skojar till det lite och låter sin gamla hemsida ”dö” imorgon långfredag, för att sen ”återuppstå” i ny layout, på påskdagen. Precis som hittepå-figuren Jesus. Paradoxalt nog, använder Frälsningsarmén liknande argument som Ica – alltså att de använder sig av  dramaturgi, för att nå ut med ett budskap.

nyhemsida

Är inte detta inte heligt hyckleri, så byter jag namn till Egon. En stund i alla fall. När frälsningsarmén försvarar sitt bus, med att de varken förlöjligar eller förringar någon, sätter de sig inte bara på höga hästar för att poängtera den slutna gemenskapen inom den egna sfären. De begår väl vad jag kan se, dessutom en syndfull handling genom att ursäkta dubbelmoral? Men det kanske är gjort i guds namn, kan jag tänka? Vilket antagligen ursäktar det mesta här i världen.

Själv tänker jag skåla i must och gömma ägg, enligt den tyska traditionen. Jag gillar påskharen och dess legendariska fortplantningsförmåga som gör den till en symbol för fruktsamhet. Min påsk är ett firande för våren, som jag hoppas snart ska slå ut i full blom.

Glad Påsk!

osterhase_01-800x533

0 kommentarer

Några tips, i all välmening.

Det är jobbigt att vara kvinna ibland. Eller ganska ofta faktiskt. Det känns som om tiden inte räcker till för alla viktiga sakerna för mig som kvinna i livet. Som till exempel att fiffa. Det tar tid att välja kläder, fixa hår, smink och naglar. Att fiffa helt enkelt. Och var tredje dag måste jag raka mig, för vem vill känna sig eller se ut som en kille på benen och under armarna??

Företaget Veet som bland annat gör vaxremsor, har satt fingret på känslan jag har, när jag vaknar upp på morgonen och det har gått en dag för länge. Titta här:

Tyvärr har de dragit tillbaka reklamen. Säkert för att några rödstrumpor tyckte att den var sexistisk. Det måste vara tjejer som struntar i sig själva och hur de uppfattas av killen bredvid, som inte förstår hur mitt i prick den är! För mig är det självklart att ta fram det kvinnliga, så mycket det går. Renrakade armar och ben är ju det mest basala!

Sen är det ju roligt när jag hittar nyheter som bara gör mig ännu kvinnligare. Jag kan numera till exempel inte vara utan min vaginaspray som jag köpt på nätet. Det är så praktiskt att slippa känna den där mustiga doften som dyker upp där nere ibland. Urk!

Sen måste jag ju bara tipsa om cuchinis, som är en slags remsa som jag har i trosan så jag slipper oroa mig för kameltå. Med cuchinis blir jag lika slät i grenen som en skyltdocka, det är toppen!

Fler tips för dig som vill ta fram den äkta kvinnan i dig, är att färga den smala lilla landningsbanan som jag har som fint mönster där nere, för det får inte vara för mycket könshår, det är bara äckligt. Jag färgar alltid var tredje vecka. En liten, svartfärgad landningsbana ska det vara.

Min kompis tipsade mig dessutom om världens bästa salong där jag kan bleka rumpan också. Den naturliga nyansen är så…mörk ju. Det kan ju inte vara kul att titta på som kille när han står bakom mig.Det är jag säker på. Ja, du fattar nog. Så om jag kan göra honom glad så har ju båda vunnit på det! Det kallas bara för enkel respekt.

Och glöm nu inte tjejer, när det är dags för mens, så hoppas jag att ni köper parfymerade tamponger. Ja, eller bindor om ni nu använder det. Men det är ju så 80-tal att använda bindor! Och de som dillar om ”miljö och plånboksvänliga” menskoppr, vet ju inte vad de talar om. Tänk dig en liten kopp med blod, gud så äckligt! Jag vill ju inte se att jag har mens ju. Med parfymerade tamponger så blir det ju dessutom lite fräschare att byta också.

Du ser -  det är en hel del att hålla reda på som kvinna. Det borde killarna tänka på lite mer. Vi gör det ju faktiskt för er killar! Det är mycket tid och engagemang som ligger bakom, när vi plockar fram det kvinnliga  som vi alla faktiskt har inom oss!  För att citera ett gammalt ordspråk – ”Det finns inga fula kvinnor, bara lata.”

Visst?

1 kommentar

Mercedes + Karin Boye = Sant

För två år sen skapade den språkliga nyskapelsen “Hen” ett väldigt rabalder. Enligt Svenska Akademiens förre ständige sekreterare Horace Engdahl, var fenomenet alltför fånigt för att ens förtjäna seriös kommentar. Jag håller med honom i sak, men reagerade starkt på hans nonchalanta sätt  att uttrycka sig för att avfärda en folklig fråga. Det var inte fint nog för att ens befatta sig med.

Samma attitydproblem dyker nu upp igen, när Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund rasar över blandningen av kommersiell reklam och poeters eviga och bevingade ord. I den nya reklamen för Mercedes-modellen GLA,  används Lena Endre som speakerröst för att läsa några rader ur Karin Boyes dikt “i rörelse”. Englund flyger i taket från sin sammetsbeklädda stol vid det runda bordet. Som en beskyddande riddare, drar han fram sitt svärd, redo att kriga mot  det han kallar för ”gravskändning”.

Ta’t lugnt och ta en toy, Englund. Det är både bakåtsträvande och väldigt otrevligt att slå de elitistiska klorna runt någonting och hävda att det bara ska tillhöra en utvald skara. Att vara en språklig Gollum som roffar åt sig kulturen utan att vilja dela den med någon annan skapar klyftor. Resultatet blir bara “vi och dom andra”.

Det finns många exempel på reklam som använder sig av klassisk musik eller klassiska författare. Ta bara den vackra reklamfilmen för Ipad Air, där den amerikanska författaren Walt Whitmans ord skapar en perfekt symbios mellan det moderna och det genuina. Att som Englund kalla företeelsen för en okänslig och bisarr idé, pekar bara på ett väldigt osympatiskt tankesätt. Släpp kulturen fri och gör det genom rap, musik, konst eller reklam. Ordens skönhet är något som ska vara och ÄR tillgängligt för alla.

Med hänvisning till att kampanjen för bilmodellen avslutades i söndags, är det nu omöjligt att hitta reklamfilmen på Youtube. Den har helt enkelt plockats bort. Det är inga problem att hitta reklamfilmer för redan avslutade kampanjer i vanliga fall, vilket jag bara kan tolka som att Peter Englunds utspel har lönat sig. Som han själv säger i en kommentar: “i och med att det vi begärde i vårt brev från i fredags nu är uppfyllt betraktar vi fallet som avslutat.”

2 kommentarer

Smockan från Svenska Pokerförbundet

Klockan är 8.20 och jag har varit vaken i 4 timmar. Arbetsdagen har börjat sedan länge. Jag är pigg, alert och morgonens nyvakna förvirring har ebbat ut. Ändå sätter jag kaffet i halsen när jag upptäcker reklamfilmerna för Svenska Pokerförbundets kampanj, på Resumé.

Den gamla vanliga diskussionen om att kunna, (eller inte kunna) skoja om det mesta, behöver vi inte ta just nu, jag konstaterar bara kort att jag tycker det här är alldeles för magstarkt. För mig är det humor utan finess, där den omotiverade smockan hamnar rakt i mellangärdet.

Vi har alla våra olika kall i livet. Vissa brinner tydligen för att göra live-poker tillåtet i Sverige där det i dag är olagligt. Känns i min värld inte som en glödhet frågeställning.

Eller vad säger du?

1 kommentar

Klassisk reklam får ny slogan

“Got milk?” Den klassiska reklam-frågan skrotas nu, eftersom det tydligen inte är så populärt med mjölk längre i USA.

Tidigare har möjlkreklamen med den karakteristiska kändismustaschen frontats av bland andra Susan Sarandon.

susan_sarandon

Högteknologisk, snygg och modern – och med uppdaterad fras. “Milk life!” är den nya slogan.

Reklamfilmen andas frihet och framtid, men frågan är hur stor påverkan det egentligen kommer att ha på mjölkkonsumtionen. Skulle vi behöva en liknande kampanj i Sverige, är uppmaningen “mjölka livet” kanske inte lika snygg….

0 kommentarer

Kom igen Toys R Us!

När jag går in på Toys R Us och söker på GoldieBlox, får jag en motfråga som svar. ”Menade du folieballong?” står det  på skärmen.

Jahapp, den finns inte i Sverige ännu. Pust.

Tanken kring att ta fram kluriga leksaker till tjejer som vill göra något mer än att bara vara rosa, är välbehövlig. Ingenjören Debra Sterling kom på idén till GoldieBlox när hon tampades med det faktum att hon aldrig skulle passa in. Av de ingenjörer som finns i USA, är bra 11% kvinnor. Om hon nu själv måste inse att hon lever i ”gubbosfären”, så betyder det inte att hon inte åtminstone kan ge den nya generationen en chans att få ett naturligt och självklart förhållande till ingenjörskonsten.

Hennes stenhårda vilja gav henne till slut en reklamplats på Super Bowl. 30 sekunder, värt 4 miljoner dollar.

Reklamfilmen till produkterna blev en viral snackis redan i november.

Nu finns äntligen produkterna att köpa i stora varuhus, som Toys R Us. Men inte här, i det framåtsträvande och “jämlika” Sverige! Jag blir förbluffad över att svenskt sortiment inte skyndar sig på att ta in en produkt som skulle få oss föräldrar att slippa hulka i rosafärgade uppstötningar när vi vadar genom våra döttrars genusträsk. Det här är en perfekt chan att gå i täten för ett tankesätt, där kunskap, nyfikenhet och teknik är tillgängligt för alla. Oavsett vad du har mellan benen.

Saker och ting ser ut som de gör. Men det hindrar oss inte från att förändra saker till det bättre. Kom igen Toys R Us, BR leksaker, Lek it, eller någon annan leksakskedja. Visa våra barn och framför allt våra döttrar något annat än pastelltäta korridorer med ytligt innehåll.

Så när kan jag göra min första beställning?

 

 

0 kommentarer

Sparris eller timglas?

Det här är en svår nöt att knäcka. Jag talar om det senaste “raset” kring klädstorlekar. H&M-modellen i vårens katalog har upprört hela kändiseliten. Ingen man än så länge, men desto fler kvinnor.

Problemet är, att det förs en väldigt konstig diskussion. Låt mig förklara. Kvinnan som visar vårens kläder i katalogen heter Robin Lawley. Ursnygg, urlång och definitivt lite större än vi svenska kvinnor beräknas vara enligt demografiska mått. Stopp nu, innan du andas in för att “rasa” över detta uttalande i nästa andetag.

En genomsnittlig kvinna är ungefär 165cm lång. Till detta väger de genomsnittligt ca 65kg. Och alla varianter av kroppstyper förekommer. Äpple, timglas, eller päron. Saken är, att vi har blivit större genom historien. Och Robin Lawley, blev väldigt lång. Hela 188cm lång. Alltså faller hon utanför standardnormen bara genom sin längd. Hon har ett par generösa behag. Alla är inte lika stora lyllosar där inte (bland annat undertecknad). När det gäller höfter, mage och ben, har jag inte koll. Det finns olika uppgifter på nätet. Allt med Lawley är således lite mer av allt det goda, än den genomsnittliga personen.

Snygga Robin Lawley på omslaget till Vogue.

När hon var gäst hos Ellen DeGeneres i november, såg jag hur liten Ellen var och hur stor Robin var, när de satt mitt emot varandra. Det är slående när vi ser dem i två-bild. Det som är förvirrande med storlekssystemet i denna diskussion, är att vi skulle behöva skapa ett unity-system, som utgår från mer enhetliga mått.

Inom konfektionsvärlden, börjar (av någon anledning) plus-size storlekar vid storlek 12, motsvarande 42. Då kan vi ställa oss följande fråga. Är det fel att kalla storlek 42 för lite större? Om vi nu tar hänsyn till den “genomsnittliga” storleken som vi svenskar enligt mätningar har, är det lite större än de flesta svenskar. Det finns inget nedvärderande eller dåligt med det, utan bara konstaterande. Själv är jag väl en sparris, eller kanske räka. Och jag är lika glad för det. Trots att jag är längre än genomsnittet med mina 170cm, så räknas jag som petite. Ibland får jag köpa size 0 i skjortor, ibland går jag upp i storlek 38 (trots att min “vanliga storlek är 34) om jag handlar på Devided:s avdelning på H&M. Och vet du vad – jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag registrerar mest vilken klädstorlek jag ska ha, beroende på viker märke som står i kläderna. Bara det passar min kropp. Ibland hittar jag otroligt nog en topp på barnavdelningen storlek 170, ibland köper jag byxor i storlek 38. Min kropp förändras inte, för att siffran i klädesplaggen gör det.

Om Robin Lawley och jag skulle stå bredvid varandra, skulle det nog se ut som Robin och Ellen. En lång och bystig kvinna, bredvid en kort och spenslig ekorre med mycket energi. Det är inte särskilt konstigt. Robin drar 42 i storlek, jag drar 34.

Plus-size är inte roten till det onda. Size zero, är däremot lite mer komplicerat. För det är det färre som har. Stirra dig inte blind på kvinnan, som i Expresen har storlek 44, är 180 lång och påstår att hon har exakt samma mått som Robin Lawley.

Det har hon inte.

Sluta rasa, bara för rasandes skull. Ställ det ena mot det andra, så får vi en mer välavvägd diskussion.

 

 

 

0 kommentarer

Kommersiell julglädje!

Att se människor på bussen som tittar på youtubeklipp, kan vara rätt så underhållande. Ibland är de djupt försjunkna, ibland försöker de hålla tillbaka ett bubblande skratt, eller kanske en tår. Imorse kunde de morgontrötta resenärerna se mig, när jag log lika stort som bussen var bred. Och sen började underläppen att darra lite. Bara lite. För det jag såg var ju så fint. Och så där juligt som det kan vara, när du står riktigt nära en snöglob och tittar in. Det här är en blandning av smart pr, engagerande tv och en riktigt julgo’ känsla.
It was a night before Christmas…

Bifogar lite extramateraial med en tomte som verkar ha svar på det mesta. Nu i juletid, varför inte skratta lite lätt med ett “hohoho” om du får en fråga som kan vara lite trixig att svara på? Det ger dig extra betänketid och får den andra personen ur balans i några sekunder…

1 kommentar

KappAhls reklam SKA vara lite sexistisk

Det handlar om äganderätt.

Det handlar om sex.

Det handlar om dominans.

Det handlar om självständighet.

Bokserien 50 nyanser som jag skrivit om tidigare, är en harlequininspirerande berättelse som har fått åtskilliga kvinnor att rodna i hemlighet. Lättläst, lagom chockerande och lätt kittlande. Och populär. Så populär, att KappAhl har valt att släppa en underklädskollektion på temat. Inspirerat av författaren E.L. James. Med tanke på bokens tema, är det inga konstigheter att läsa de suggestiva raderna på reklamskärmen i tunnelbanan. “You. Are. Mine.”

Därför blir det lite smått skrattretande att Sveriges Kvinnolobby kallar reklamen för sexistisk. För det är just en maktfördelning som tippar över åt ett enda håll, som är själva poängen med bokserien. En dragkamp mellan huvudpersonens starka men unga personlighet och den mörka, erfarna och väldigt skadade mannen som har ett hemligt rum i sin fashionabla lägenhet.

Sveriges kvinnolobby har kommit med en hel del bra förslag tidigare, vilket jag också uppmärksammat i video-podden Huvudkontoret Men den här gången var de lite för ivriga. För de har missat hela poängen. KappAhls underklädeskampanj är inte någonting annat än det de har gått ut med att de vill vara. Det finns inga konstiga kopplingar, det finns bara tydlighet i linje med temat i boken.

De som reagerar på reklamtavlorna som inspirerats av 50 nyanser, har kanske inte läst böckerna. Och jag säger inte att alla behöver göra det heller. Poängen är att var sak har sin diskussion. I det här fallet finns det inte mycket som håller för att den uttalat sex-inriktade lingeriereklamen med mörkt tema, ska fällas av RO.

 

 

 

0 kommentarer