För ett tag sen kollade jag en kompis reddit och såg en sak jag blev väldigt upprörd över. Han hade ett väldigt stort konto på reddit och var med på topplistorna…
Hade…
När jag ”frågade” om det (kan ha varit lite anklagande och upprörd och inte riktigt velat säga vad det handlade om) blev han så arg så han tog bort allt, hela sitt konto. Det är lite som att ta bort en del av sitt liv (om man är väldigt stor där) men det gjorde han.
Jag förstår att det var mitt fel, han sa att det var mitt fel… Jag bad honom aldrig att trycka på delete men det gjorde han eftersom jag gjort honom arg.
Han skrev till mig för några timmar sen att trots att han sagt att det var lugnt var han fortfarande arg och saknade sitt konto.
Vad jag än gör blir det bara fel. Hade jag inte pratat om det hade jag aldrig litat på honom igen och när jag frågar (heh ”frågar”…) honom så tar han bort kontot och blir arg på mig.
Jag kan förstå att han blev arg på mig ändå. Jag var väldigt upprörd och sa att han äcklar mig eftersom han ljög och så.
Det är nog inte så kul att höra att man äcklar någon när man haft en dålig dag.
Jag har så mycket ångest så jag vill inte gå till skolan idag.
Oborstat hår, osminkad och trött på ångest.
Jag hatar när andra förstör för sig själva på grund av mig, det är värre än när jag gör något dumt mot dom, för jag kan ju inte be om ursäkt för att någon annan gjorde något mot sig själva… Jag har försökt på alla sätt men jag kan bara säga ”förlåt för att jag fick dig att göra så.” till slut
- Säg inte ”du eller dig” när du ber om förlåtelse är mitt tips för folk tar det som en anklagelse oavsett om det verkligen inte är det…
Det är som när min lillebror sagt ”Nu tänker jag inte går ner och äta för du låter mig inte välja kanal”
”Du straffar ju bara sig själv… Nu får du varken äta eller se på tv eftersom du ligger under ett täcke.”
Efter att jag sagt det kommer han ner och äter.
Tyvärr är större barn lite stoltare än mindre barn och tar det mer personligt (jag gör det jag också)
