Även om man älskar sitt barn behöver man ju inte vilja umgås med det? Det verkar så iaf… tycker att det förflutna är krångligt… vet inte hur jag ska handskas med det ibland. Försöker oftast att inte tänka på det, men ibland kommer det upp och det kramar om hjärtat så det gör fysiskt ont..
Vill inte leva med det.. för om sanningen sak fram så självklart har jag lärt mig saker av allt och har större förståelse nu.. men en sak förstår jag fortfarande inte. Det är hur man kan avsky någon som aldrig gjort dig något ont? Bara försöker hjälpa dig, stötta, finnas till och muntra upp.. Betyder det då att man mår så taskigt själv att man bara måste trycka ner en annan människa?
Jag personligen tycker att alla borde ha rätt till sin egna lycka och sina egna drömmar, det ska inte komma någon som säger att det inte går eller att det är löjligt.
Försöker att erkänna när jag har fel så fort jag har fått den insikten, för mig är det inget som naggar på självkänslan när jag ber om ursäkt för något jag har gjort eller sagt som har varit fel/dumt.
Men det verkar inte vara en egenskap många besitter, försöker inte måla upp någon bild av att jag är någon ängel.. absolut inte. Försöker skapa frågeställningar så alla kanske tänker mer på hur dom lever och är mot andra.
Ja det är ju farsdag och då ska man ju fira tydligen.. jag nöjer mig med att skicka ett sms, det är bra nog tycker jag.
Hoppas att ni mår bra och aldrig någonsin känner er trampade på eller olyckliga… och framförallt inte ensamma.
Puss och godnatt vänner.
Så vanlig är kondomen
Hud som Hollywood
Vaska energidrycken
Vårfräsch utan smink

