Månadsvis arkiv: december 2008

Ring, klocka, ring! (Eller hur, Elina?)


Oj, nu är det dags att skynda
Om du ordentligt ska hinna synda
Imorrn börjar nya, friska tag
Så gör allt kittlande förbjudet idag!


Gott nytt år önskar Malin!

0 kommentarer

Bråket fortsätter



Nu har jag precis mejlat Com Hems reklamationsavdelning. De fega skojarna har inget telefonnummer, nämligen.


Mejl till Com Hem


Jag ringde för att starta digital-tv-abonnemang och blev då erbjuden ett abonnemang som jag informerades om skulle kosta 79 kr/mån de första 6 månaderna, därefter 159 kr/mån. Jag tackade ja till detta. Men redan på faktura 2 hade priset stigit till 159 kr. Jag ringde då Kundtjänst, där jag fick höra att det bara var ”fram till årsskiftet” som priset skulle ligga på 79 kr. Jag sa att detta inte var vad jag gått med på. Då blev jag informerad att en ljudinspelning av villkorsuppläsningen skulle mejlas till mig. Ungefär två veckor passerade utan att någon inspelning dök upp. Jag ringde då Kundtjänst igen, där jag informerades om att ingen sådan ljudinspelning existerade. Mycket underligt, då jag minns att en sådan spelades in. Ännu mer underligt att ingen kontaktat mig för att förklara detta, utan att jag själv fick lov att ringa kundtjänst för att fråga varför jag inte fått något mejl. Vid detta samtal med Kundtjänst uppmanades jag istället kontakta Reklamationsavdelningen. Jag hoppas nu att ni kan lösa detta omgående.


 


Vänligen,
Malin Lundblad


——————————-


 


Ja, jag är medveten om att det inte rör sig om mycket pengar. Men det är principen. Jag är så trött på att alla serviceföretag försöker lura en hela tiden.


 


Nu ska jag springa ner till Systemet och köpa mousserande, sedan sitta en stund på Cozy och skriva bok innan jag behöver börja göra mig i ordning inför ikväll.

1 kommentar

Min dejt med Jack


Ända sedan filmen High Fidelity har Jack Black varit en av mina favoritskådisar. Alltid rolig, alltid med självdistans. Så jag var väldigt exalterad över att få träffa honom inför lanseringen av filmen Nacho Libre, där Jack Black spelade en mexikansk munk som i hemlighet är brottare.


 


Jack var precis lika rolig som jag hade föreställt mig, gav vitsiga svar på frågor och skämtade om hur han oavsiktligt råkat få en väldigt sexig kropp av all brottningsträning. När Nacho Libre släpptes var Jacks fru höggravid och skådespelaren satt därför under intervjun beredd med mobilen påslagen bredvid sig, utifall att det skulle bli läge att skynda till BB.


 


Jag frågade honom vad babyn skulle heta.


”Sam”, svarade Jack, och mycket riktigt, kort efter intervjun föddes lille Samuel Black.



Och det gömde sig en riktig mjukis bakom Jacks rappa attityd. ”Nu är jag äntligen lycklig”, sa han, förvånansvärt allvarlig, om att nyligen ha gift sig (med en gammal barndomskompis – aaaawww…).

0 kommentarer

Illa, jag mår illa


Jag och Amanda var och såg “Rachel Getting Married” efter jobbet. Jag älskar Anne Hathaway (vi kom på redaktionen, efter många missförstånd, fram till att vi alla är sålda på “Djävulen bär Prada”), och hade sett fram emot filmen länge. Men det var innan jag visste att det var en illamåendefilm. En sån där skakig, filmad-med-handkamera-för-autentiskt-indiefeeling-film.


Varenda jävla bildruta svajade hit och dit och jag blev sjösjuk som bara den. Jag har mått illa i fem och en halv timme nu. Jag var tvungen att äta en massa lasagne och glass när jag kom hem. Att äta är nämligen det enda som hjälper när man mår illa, vilket, för att byta ämne en stund, gör att jag är mer orolig över “morning sicknessen” än förlossningen vid en eventuell hypotetisk framtida graviditet. Jag kommer se ut som om jag bär på femlingar!


Nåja, tillbaka till ämnet skakig film. Jag tycker att man borde lagstifta någon obligatorisk varning för motion sickness-filmer. Hur ska man kunna veta i förväg? För några år sedan var jag lite inne på att starta en sajt där vi som lider av känsligt balanssinne kan varna varandra för olika filmer. Linda Skugge hade säkert hoppat på, hon har samma problem.


Igår när jag skulle hem till Jenny ute i ghettot var det samma sak, men då berodde det på tunnelbanan. En halvtimme på röda linjen gjorde att jag gick hukad och hulkande av vagnen. När jag kom hem till syrran var jag tvungen att trycka i mig tre clementiner och sen lägga mig raklång i soffan.


Jag tycker att det här borde räknas som ett handikapp. Jag vill ha en sån där parkeringsskylt till bilen. Visst att jag inte har någon bil eller ens något körkort, men i alla fall. Det är upprättelsen jag är ute efter.

0 kommentarer

Wall Street is the new black


Måste man inte bara älska Björk? Medan andra kändisar lanserar parfymer och klädkollektioner går hon och släpper en egen investeringsfond. Björkfonden ”siktar främst in sig på småföretag som tar socialt och miljömässigt ansvar och är uthålliga finansiellt”, skriver Dagens Industri. Det känns väldigt 2009.


 


Nu hoppas jag att fler stjärnor följer Björks exempel, och lägger till ett AB efter sina namn. Får det lov att vara några andelar Beyonce, kanske? Satsa på Amy Winehouse-fonder medan priset är lågt? Tänk vilka möjligheter man skulle ha att investera i kändisarnas karriärtoppar och –dalar.


 


Vem skulle ni vilja köpa andelar i 2009?

0 kommentarer

Sluta sunka!

Varje gång jag ser bilder på Hugh “Sexiest Man Alive” Jackman
tillsammans med sin fru Deborah kan jag inte låta bli att undra varför
hon – som torde ha alla pengar i världen att shoppa för – aldrig går
klädd i nåt annat än mjukisbyxor. Inget smink. Håret på ända. Hon
känner uppenbarligen ingen press att leva upp till rollen som “världens
sexigaste mans fru”. Men det kanske hon borde.

Man
kan inte
förvänta sig att ens partner fortfarande ska vara attraherad av en om
man så fort man gifter sig klipper av sig håret, frossar i kakor och
går runt i en noppig träningsoverall. Det är snarare respektlöst och
signalerar “jag tar dig för given och skiter i att göra mig fin för din
skull”. Och detsamma gäller naturligtvis för killarna — hello ölmage,
vildvuxna näshår och sunkiga kalsingar!

1 kommentar

Bubbel på hjärnan


Ni vet hur man ibland kan bli sådär omotiverat sugen på något? Det bara
ploppar upp helt utan förvarning, trots att man kanske inte ätit den
saken på jättelänge, och kan fortsätta i flera veckor och går inte över
förrän man går och köper kolaremmar eller vilken underlig matvara det
nu rör sig om.

Så har jag känt de senaste veckorna. Men det jag varit sugen på
är…champagne! Jag bara får helt slumpmässiga skumpaflashbacks. Och
det värsta är att jag inte har råd att köpa någon champagne och
följdaktigen inte kan bli av med mina cravings. Jag tittade på
Systemets hemsida. Den billigaste skumpan kostar 199 kr.

Det är 8 lunchlådor!

Det måste nämligen vara riktig champagne. Vanligt sketet Svensson-mousserande kommer inte råda bot på detta, det känner jag.

Vem vill bjuda mig på champagne? Vem? Vem?

P.S. För er som har missat det behöver man inte längre vara inloggad för att kunna lämna kommentarer. Alltså: kommentera mera!

0 kommentarer

Min dejt med Ashton



Ibland vill inte kändisarna prata om vissa saker i sitt privatliv. Då ber de gärna sin publicist att säga åt en att inte fråga om det. Detta har hänt mig några gånger, till exempel då jag skulle intervjua Ashton Kutcher om hans roll i filmen “A Lot Like Love”.


Jag blev då instruerad att inte ställa några frågor om “hans fru Demi Moore eller hennes hälsa”. En lite underlig formulering, kan man tycka. Om jag inte får ställa några frågor om Demi Moore blir det ju väldigt svårt att fråga om hennes hälsa.


Vid det här tillfället gick det mycket rykten om att Demi var gravid, och en formulering som “fråga inte om hennes hälsa” spär ju bara på det skvallret. Annars hade de ju lika gärna kunnat säga “hon är inte gravid” och få det överstökat. Makes you wonder what really happened, doesn’t it…? 


Så hur var Ashton Kutcher då? Tja, ena sekunden var han grabbflamsig som i “Punk’d” och nästa sekund var han väldigt allvarlig och eftertänksam. Kärlek, tyckte Ashton, var att älska någon mer än man älskar sig själv, att kunna ge sitt liv för en annan människa. Något som enligt herr Kutcher är nästintill omöjligt att uppnå.


Är det så han känner för Demi, kan man undra. Men det fick jag ju inte fråga. 

1 kommentar

Nu ni…

…har jag suttit och pysslat en bra stund med min nya banner. Vad tycker ni?

Jag har grubblat och grubblat och kom till sist på att bloggen ska heta “Red Carpet Diary”. Dagbok från röda mattan.

Jag var dock tvungen att kolla stavningen på “Diary” både en och två gånger. När jag var liten hade jag nämligen en dagbok som jag stolt bar runt på.

På förstasidan hade jag skrivit “Dairy”.

Det betyder mejeri.

1 kommentar

Hej från Mallorca

Nu sitter jag här på semestern, med palmerna vajande i bakgrunden. Vattnet kluckar och snart ska jag ta en mimosa till lunchen.

Gick ni på det? Nähä, inte det? Nä. Det är ju bara kontorets plastpalm. Vi har flyttat runt lite här i lokalen.

0 kommentarer