Mardrömsmorsan

Ni maskrosbarn

Jag beundrar er.
Jag fascineras av er.
Jag avundas er för den erfarenhet ni har.
Jag sörjer för att ni måste bära den.
Jag är tacksam över att jag inte är en ut av er.
Jag är lycklig över att jag fick ta hand om ett
och dela mitt liv med ett annat <3

” Du kan klättra så högt som du vill
det är ditt liv, ingen annan säger till
Sikta mot toppen, dit du vill nå
fortsätt att kämpa du vet att det går.

Det finns så mycket skit som händer hela tiden 
men ni är skapta för att överleva livet
en svår uppväxt med rädsla och hat
men ni var för små för att kunna slå tillbaks
gått igenom smärta och tårar dag för dag
men ni lever än idag för vi e maskrosbarn

Ni kämpar för att kunna ta er vidare
Ni är starka, tillsammans är ni krigare
Ni borde inte skämmas Ni ska vara stolta, för vi är många som inte fattar hur ni orkar
Ni ska kämpa, ni ska klara, för maskrosbarn är ni födda till att vara
Ett maskrosbarn slutar aldrig kämpa
de försöker fast de kan få vänta
för det är det som gör er starka och unika
enskilda individer, olika men ändå lika

Du kan klättra så högt som du vill
det är ditt liv, ingen annan säger till
Sikta mot toppen, dit du vill nå
fortsätt att kämpa du vet att det går.

Jag vet att det känns svårt, försök att blicka fram
finns ju för att kunna ta hand om varann
Känner liknande känslor om hur kärlek blev hat
när dagarna blev tunga, bestod av skrik och prat
om de e en tröst har ni gått i samma spår, även som det känns som ingen annan förstår
måste vrida in och ut på det som är ditt liv, tänk då efter vad du vill så du i hjärtat känner frid
skapa dig en framtid, du är värld att må bra

Glöm inte bort det sanna som jag sa,
även om man mått väldigt dåligt kan man må väldigt bra

Vi vet att du klarar
vi vet att du kan
det är aldrig försent, bara greppa någons hand!

Du kan klättra så högt som du vill
det är ditt liv, ingen annan säger till
Sikta mot toppen, dit du vill nå
fortsätt att kämpa du vet att det går.”

Ni är fantastiska!

Min vecka & helg!

Jag är så irriterad just nu! Hade precis suttit & skrivit ett långt inlägg här. Jag lyckades ”klippa ut” det när jag skulle kopiera för att ladda upp det, så nu är allt raderat.
Bara att börja om….. VÄLDIGT nerkortat!!

Det känns skönt att kunna blogga igen, även fast jag starkt ogillar den här bloggsidan.
Den är både krånglig och ful. När jag startade den här bloggen 2014, var det de enda jag ville att bli känd. Sen när jag väl blev känd, betydligt mer känd än
jag önskat, la jag ner bloggandet. Jag klarade inte av att stå pall inför det näthat som jag utsattes för. Jag klarade inte av rollen som kändis och vet inte om jag
gör det än idag, även om det självklart var väldigt roligt.

Jag tänkte redogöra lite för er om hur min vecka och helg sett ut.
Förra veckan arbetade vi mycket i våra basgrupper med det ”fallet” vi  blivit tilldelade.
För er som inte vet så är det ett arbetssätt vi använder oss utav i den linjen jag går, humanistisk socialpedagog.
Jag ska förklara mer om det en annan gång för er som inte är så insatta. Arbetssättet heter iallafall PBL.
På fredagen var jag på skolråd. Jag har suttit som representant i tre år och ändå lär jag mig något nytt varje gång!

Jag var också med John till BUP. De ville höja dosen på hans concerta till 36. Jag tycker det är lika obehagligt varje gång. Jag hatar att se mitt barn plågas av dessa biverkningar, även om de nog känns värre för mig än för honom! Medicinen hjälper ju och biverkningarna lägger sig. Jag är så himla glad att jag orkade stå pall och driva utredningen framåt trots ett visst motstånd. Tacksam för skolan som stått bakom och förstående lärare. Och stolt över min fina grabb som faktiskt tagit sig igenom detta <3 Han är helt otrolig och jag är så stolt som får vara den viktigaste personen i hans liv!

Under helgen var jag knappt hemma, vilket var underbart!
Det är så skönt att komma hemifrån ibland. Det är inte förrns då man får chansen
att sakna det! Jag jobbade 7-14 på lördagen på min första och hittills enda rediga arbetsplats, äldreboendet i Säter.
Jag har inte varit där sen sommarjobbet upphörde i början på Augusti så det var roligt att få gosa med mina pensionärer igen.
Efter jobbet, som den adhdmänniska man är, drog jag på fest i Borlänge tillsammans med två ut av mina närmaste vänner, Alex och Emi.
Kvällen vart så lyckad! Jag hade det väldigt roligt och festen vart lyckad (bortsett från en tråkig incident med en stulen mobil) och jag kände
på vägen hem hur jag var fylld av en ny, glad energi som man bara kan få i bra vänners sällskap. Det är så bra med gänget i Borlänge.
Jag brukar annars utifrån mina tidigare erfarenhet känna ett starkt obehag i fulla människors närhet. Med gänget i Borlänge är jag helt trygg.
Det kvittar om jag kör alkoholfritt, glädjefaktorn är på max!

Söndagen jobbade jag 14-21 så det blev inte mycket mer av då. Idag har jag varit på studiebesök för skolans räkning.
Jag besökte samma HVB-hem som jag ska göra min LIA praktik på efter jul. Intervjun blev väldigt lyckad
och jag lärde mig massor som jag kommer ha användning för både ur ett skolperspektiv och privat.
Åsa, som jag intervjuade, är en fantastisk människa och jag känner mig så trygg och förväntansfull inför min
kommande praktik hos de 9-13 år gamla pojkarna som bor på boendet. Jag kommer lära mig massor och
komma ett steg närmare min dröm, det känns så bra!

Just nu renskriver jag intervjun. Härliga adhd…. Det är lustigt hur bra det går när man tycker något är intressant!
Sitter hemma hos mina föräldrar i huset och skriver eftersom jag är hundvakt åt deras Heffaklump Harry.
Här kommer en bild på miraklet.

Trevlig kväll alla!

Jag är så ensam

Ensam.

Jag hatar att vara ensam.

Den där ensamheten som inte är självvald.
Den ensamhet man känner när man blir lämnad utanför.
Som om man befinner sig inuti en isoleringscell. Utan fönster. Utan dörrar.
Jag får stå där inne och se på. Jag kan inte ta mig ut. Ingen försöker ta sig in.

Den ensamheten blev jag för första gången bekant med i högstadiet.
Den satte sina spår djupt i mitt hjärta.
Nu i vuxen ålder kan den fortfarande komma över mig ibland.
Oftast kommer den på platser där jag inte känner mig trygg, bland människor jag inte känner särskilt väl
eller utifrån en händelse eller en känsla. Det är svårt att förklara. Ibland vet jag inte själv varför den kommer.
Det enda jag vet är att jag hatar när den gör det.

Idag kom den till mig. Hela dagen i skolan har jag befunnit mig i den där isoleringscellen.
Hela eftermiddagen efter skolan befann jag mig där.
Jag har känt mig osynlig och så väldigt, väldigt ensam.
Jag vet inte om jag faktiskt blir lämnad ensam eller om det är jag själv som gör mig ensam.
När den där känslan kommer över mig drar jag mig undan.
Jag vill inte vara till besvär. Ingen ska känna att dem har ansvar över mig.
Jag vill inte vara en börda, ett påtvingat sällskap.
Samtidigt vill jag bara ställa mig upp och skrika för att testa om någon skulle höra mig.

Att den fortfarande dyker upp hos mig har säkerligen med min självkänsla att göra.
Eller rättare sagt – avsaknaden av självkänsla.  Jag har så lätt för att slå på mig själv.
Jag duger inte. Jag är tjock. Äcklig. Ful. Dålig. Värdelös.
Det är inte konstigt att jag är ensam, för vem skulle vilja umgås med mig?
Alltid liknande tankar.
Jag blir osäker på vem jag är och vem jag skulle vilja vara.
Ibland önskar jag att jag vore introvert. Då skulle alla inte bli lika förvånade över det här jag skriver nu.
Jag som är så framåt, kontaktsökande och glad – Hur kan jag känna mig ensam? Jag som har så lätt för att ta plats och prata med folk?
Svaret är: Jag vet inte. Skulle jag veta skulle jag inte sitta här och grubbla nu. Jag vet bara att jag förlorat så mycket i mitt liv.
Så många människor har lämnat mig, utnyttjat mig, trampat på mig. Många sög girigt i sig av min energi och lämnade mig sedan med ett tomt skal.
För andra dög jag bara när de behövde någon att slänga sin egen skit i. Jag blev deras privata papperskorg.

Idag, just nu, är jag hellre med dessa människor som sårar mig än Ensam.
Varje dag strävar jag efter att jag ska föredra ensamheten. Jag kämpar för att lära mig att vara snäll mot mig själv.
Välja bort de vänner som inte tillför något bra i mitt liv, trots att det innebär att jag knappt får någon vän kvar.

Jag får ångest över att jag skriver om mina känslor offentligt.
Jag känner mig så blottad. Kommer någon att förstå eller dömer ni mig?
Samtidigt är det så skönt att ge uttryck för det som faktiskt Är mig i just detta Nu. Utan lögner och utan försköningar.
Nio dagar av tio är jag just så glad som jag verkar vara. Idag var inte en sådan dag, och jag önskar att någon sett mig.
Ibland är den värsta ensamheten den du känner bland andra.

Har du känt dig ensam idag?

Minnen som rör vid vårt hjärta går aldrig förlorade

En vecka har snart gått sedan du lämnade jorden.
Din resa gick alldeles för tidigt. Det är fortfarande svårt att förstå.
Jag har förlorat flera, men aldrig någon nära vän som dig.
Det är märkligt med vänskap. Vi träffades inte på flera år. Ändå så var det så naturligt varje gång vi pratade.

Idag har jag varit så arg. Arg hela vägen till skolan. Arg i skolan och arg efter. Det händer för mycket på en gång.
Jag hinner inte sortera allt. Jag hatar livet och vad det gjorde mot Dig. Du hade så mycket kvar att leva för.
”Gud tar de bästa först”, är ingen tröst för alla som älskade dig.
Varför fick du inte finnas kvar när andra som mördar, plågar och förstör får göra det?
Vad är meningen med det?

Livet är ett enda lotteri. Du drog nitlotten. Det gjorde också din familj och vi andra som älskade dig.
Din begravning närmar sig och snart är det dags att åka till Småland för första gången på flera år.
Jag är glad, spänd, nervös och livrädd. Sist vi alla sågs var vi tonåringar. Nu är vi vuxna. Hur ska det kännas?
Sist jag åkte fanns du där. Nu är du borta.

Jag vill vara glad och positiv men det är svårt när det händer så mycket runt omkring.
Jag känner mig så ensam. Flera vänner har slutat höra av sig, nu när jag behöver dem som mest.
Jag är osäker på om jag duger, om jag har rätt att vara den jag är. Är jag fel? Är jag rätt?
Behöver jag ändra mig för att folk ska respektera mig? Tankarna snurrar i mitt huvud.
Jag är orolig över att missa mycket i skolan när jag åker. Men jag kommer krascha om jag inte åker.
Så jag åker. Åker och hoppas att mitt beslut ska bli förstått.

Minnen som rör vid vårt hjärta går aldrig förlorade

 

Hurt

Seems like it was yesterday when I saw your face
Thank you for all you’ve done
Forgive all your mistakes

There’s nothing I wouldn’t do
To hear your voice again.
Sometimes I wanna call you but I know you won’t be there

Jag saknar dig Jesse. Det är fortfarande svårt att förstå att du är borta.
Man ska inte dö när man är 24 år. Absolut inte när man väntar sitt första barn, snart ska gifta sig och precis köpt hus.
Jag kände på mig att något var fel igår morse. Det var då du lämnade jorden. Vart finns du nu?
Jag tror jag vet.  Men ingen kan veta säkert.

Vi hade inte träffats på flera år, du och jag. Det kom alltid något emellan.
Först träffade jag Jim. Sedan fick jag ansvaret för John. Charlie föddes. Skolan. Jobb.
Alltid var det någonting. Åren bara rann förbi, snabbt. Ofta tänkte jag tillbaka.
Småland räddade mitt liv.
Utan Småland och vännerna där hade jag nog inte funnits här idag.
Ni var dem enda vännerna jag hade under en lång period.
Jag ångrar så att jag inte tog mig tid att åka till Småland.
Nu är det försent. Din och min tid tillsammans har runnit ut. Älskade Jesse.

Snart far jag tillbaka till Småland. 9 år sedan sist. Minns fortfarande hur jag kramade om dig på perrongen innan tåget gick.
Nu när tåget återigen rullar in på perrongen så blir det för att ta farväl av dig för alltid, Jesse.
Varför? Varför släcktes ditt liv innan du fått leva ordentligt? Varför släcktes ditt ofödda barns innan det ens fick ta sitt första andetag?
Pojke, trodde du. Det trodde jag med.

Jag ser dig framför mig. Du dansar med din lilla bebis, lyfter den lilla högt upp i det blå.
Ni båda skrattar. Virvlar runt, runt.
Jag hoppas att ni är lyckliga, tills den dagen vi alla ses igen.

Livet är orättvist.
Du är så saknad.

Mitt hjärta går sönder för din blivande man.
För din familj. För oss, dina vänner.

Vila i frid älskade vän.

Jag bidrar inte med nått

Kände bara för att skriva.  Jag vet inte vad, inte heller varför jag valde min gamla blogg. Den är så krånglig och jag vet knappt hur man använder den. Ändå valde jag den.
Den gör mig lycklig, typ. Det är så konstigt. Jag älskade verkligen att blogga. Sedan blev jag känd, och tappade all motivation. Jag passar nog verkligen inte som kändis.
Jag bidrar inte med nått alls här, ändå skriver jag. Brukar vara så när ångesten faller på. Då är bloggen min bästa vän. Den här  bloggen är ju dessutom min äldsta vän, så jag vet inte riktigt. Finns typ tusen saker jag ”borde” göra, men jag får inte till något alls. Det blir nog till att börja blogga igen. I need my diary.

Puss


Sida 1 av 6312345...102030...Sista »