Månadsvis arkiv: juli 2014

Det är okej att må dåligt

Precis som rubriken lyder, lyder min åsikt och dagens inlägg.
Det är okej att må dåligt. Alla människor, rika som fattiga, unga som gamla- alla har vi någon gång kommit till en fas
i livet som varit mer eller mindre bra. En del har tur och hamnar bara där ett par gånger under sin livstid. Andra är där nästan hela tiden.
Det finns människor som lyder av neuropsykologiska sjukdomar som befinner sig i det svarta tillståndet jämt.
Om jag skulle placera mig själv någonstans skulle det vara mittemellan 2 och 3. Eller nej, jag skulle vilja skapa en egen kategori.
Jag har inte perioder då allting är mörkt. Jag glider inte genom livet utan större missöden. Mina svackor kommer plötsligt när jag minst anar det.
Jag är en väldigt känslig människa. Stark på ytan, väldigt stark. Strävar efter att andra ska ha det bra. Glömmer ofta bort mig själv i det hela.
Tar hand om mina medmänniskor och ger dem utav min energi så att de själva ska orka fortsätta. Det resulterar i att när det händer mig någonting, något som får mig att stå där som ett levande frågetecken; omtumlad av sorg eller chock, så finns det ingen energi kvar åt mig att ta av.
Att vara känslig innebär att vara öppen för andras sinnesstämningar. Jag har ända sedan jag varit mycket liten haft förmågan att läsa av människor.
Jag kan utan att känna eller ha någon som helst relation till en annan individ kunna kartlägga exakt hur personen i fråga mår, känner eller tycker.
Detta har medfört att det är så gott som omöjligt att ljuga för mig. Ögonen är själens spegel och det är där jag tar reda på om den jag kommunicerar med talar sanning eller inte. Jag kan också avgöra om en människa tycker om mig eller om denna bara spelar ett spel.
Behöver inte understrykas att jag haft väldigt stor nytta av det här. Genom att använda mig av detta så har jag på ett tidigt stadium kunnat avgöra om
någon är värd att släppa in eller inte. Många utav mina vänner har utnyttjat min förmåga och jag har alltid varit den som de först bett om råd
och stöd vid relationsproblem, någonting som jag upplevt som både roligt och smickrande.
Jag minns såväl Jims reaktion när han insåg vikten av min förmåga. Och det har hänt flera gånger under vår tid tillsammans att han skakat på huvudet
och nästan blivit lite skärrad över mitt sätt att se rakt igenom hans inre.

Men att vara  öppen gör också att man blir expert på att ta vara på negativa energier.  Ibland är jag alldeles slut
i huvudet efter en dag bland människor just för att min hjärna tar till sig varenda litet intryck. Det hade inte varit något problem
om det inte vore så att jag var så fruktansvärt känslig. Och eftersom jag är en väldigt stark person utåt med en väldigt positiv stark energi kan inte människor  med en svag negativ energi låta bli att försöka sätta sig över mig i ett desperat försök att känna sig själva bättre. Ondskan har ingen ålder och jag har råkat ut för illa behandling av både ungdomar och vuxna. Senast var häromdagen. Den händelsen har förföljt mig sedan dess och fått mig att se allt i svart. Just för att jag är så känslig och så lätt tar åt mig av andras kritik. Det är oerhört viktigt för mig att vara bekräftad. Och efter ett sådant här påhopp så blir det för mig ännu viktigare. Jag vet att människan som behandlade mig illa gjorde fel. Jag har insett att han/hon som gjorde detta mot mig lider av någon sorts social störning (ett tillstånd då du inte kan känna av empati och andras sinnesförmågor och därmed lever i ett vakum när bara du själv och dina egna värderingar existerar) ändå tog jag åt mig och blev fruktansvärt ledsen. Är det fel på mig? Gjorde jag fel? Kan jag inte? Det är tankar som dyker upp i mitt huvud efter en sådan händelse. Och även om flera av mina närstående bekräftat och talat om för mig att det var personen i fråga som gjorde fel och att jag gjorde helt rätt så finns tankarna kvar i mitt huvud. Det är mitt största problem, för de får mig att göra saker som jag annars aldrig skulle ha en tanka på att göra.
När jag mår dåligt drar jag mig undan från mina närmasta, då när jag egentligen behöver dem mer än någonsin. Jag stänger helt in mig i mig själv och ältar händelsen om och om igen tills min hjärna intalat mitt hjärta om att det hela egentligen bara var mitt fel och ingen annans. Inte speciellt hälsosamt varken för mig eller mina anhöriga, som står där och sträcker ut sin hand. Men jag kan inte nå den. Bara för att en enda människa som varken känner mig eller dem talat om för mig att jag är dålig. Att jag inte har någonting där att göra. Att jag inte ska existera.
Sättet jag hanterar sorg på är kort sagt förjävligt. Och jag jobbar med mig själv dagligen för att sluta anklaga mig själv och därmed ta avstånd från dem som jag älskar mest av allt på hela jorden. Från de som finns där och vill hjälpa mig. Från de som egentligen betyder någonting. Jag vill kunna bjuda in dem istället för att schasa bort dem. Jag vill kunna ta emot deras stöd. Jag vill kunna ta in deras ord, tro på dem när de säger att jag inte gjort något fel. Att jag är viktig. Att jag behövs. Jag är inte där ännu. Men jag är förhoppningsvis på god väg, för att en dag kunna se den människan som påstår sig kunna köra över mig i ögonen, le ock skaka på huvudet och säga :”Jag tycker synd om dig.” Sedan gå därifrån och må lika bra- om inte bättre efteråt. Jag kommer få massor med tid att öva. För överallt finns det människor som kommer försöka trycka ner mig. Det är samma sak för dig, som känner igen dig i min text.
Du kommer få massa tid att visa dem att de har fel. En dag kommer det vara du som ger dem det där leendet och går därifrån utan att känna något annat
än stolthet över att DU klarat det. Jag tror på dig. Jag tror på oss. Sluta aldrig kämpa för det är bara DU som äger rätten om ditt mående. Ingen annan ska komma och berätta för dig hur du ska leva ditt liv. Känns det rätt så är det rätt. Och kom ihåg, som en mycket klok vän sa till mig efter den här händelsen, “Man kan inte trösta för mycket.” Inte bli tröstad heller. Så fortsätt vandra på DIN stig och gör det DU tycker är rätt.
En dag kommer du att nå ditt mål. Och tillsvidare, glöm inte; Det är okej att må dåligt. Hur ska du annars kunna må bra?

Det här inlägget är inte rättat. Eller genomläst. Men det kommer från hjärtat.
Hoppas ni nöjer er med det. Nadia

4 kommentarer

Demoner

Jag trycker väskan hårt mot bröstet. Så hårt att jag kan känna hur mitt hjärta oroligt dunkar inuti. Kanske ingen ser mig då. Kanske ingen tittar. Kanske väskan kan skydda mig, åtminstone lite. Åtminstone för en liten stund. Tankarna far fram och tillbaka i mitt huvud. Massa bilder virvlar förbi. Jag ser ansikten. Så många ansikten. Ditt och mitt. Hans. Deras. Hennes. Allas. Svarta ögon stirrar på mig. Tidigare varma. Nu förblindade av hat. Jag blundar för att slippa se. Bilderna finns kvar. Kanske till och med lite skarpare än innan. Nu börjar rösterna komma. Jag kan urskilja de allesammans. Ångesten kommer över mig som en hink iskallt vatten. Jag håller för öronen och skriker att dem ska vara tysta. Att de ska låta mig va. Gårdagen kommer smygande. Jag vet inte längre om jag gråter eller skrattar. Långsamt slutar jag kämpa emot. Accepterar att rösten som nu talar till mig har alldeles rätt. Jag är en dålig människa. Jag har ingenting där att göra. Ingenting att komma med. Jag måste hålla mig borta. Runtomkring mig fortsätter världen att snurra. Jag känner av deras närvaro. Jag hör hur dem talar till mig. Jag svarar. Men jag är inte närvarande. Rösterna tar alldeles för mycket kraft. Jag orkar inte vara tillgänglig för bägge världarna. Försöker ändå skratta. Men glädjen är borta. Kanske märker dem det. De är tystare än vanligt. Kanske märker dem att kramen jag alltid ger innan vi skiljs åt uteblir.  Ser dem försvinna ut i sommarvärmen, var och en åt sitt håll. Själv orkar jag inte ta mig någonstans. Är inte värd deras sällskap. En sådan som mig ska hållas i celibat. Ensam. Ensam där ingen kan höra mina rop på hjälp. Jag ser mig omkring. Kvällen är vacker. Vattnet är svart. Jag är tom. Tömd på kärlek. Tömd på lycka. Livet har spelat mig ett spratt igen och den här gången klarar jag det inte. Det är sant som hon säger. De skulle ha det bättre utan mig. Jag lägger mig ner på bryggan. Den är hård. En gammal spik skär in i ryggen. Det är skönt. Tar bort lite av den inre smärtan. Men inte tillräckligt. Det vore så enkelt att försvinna här och nu. Ensam. Jag är inte rädd för döden längre. Sakta reser jag mig upp. Tittar ner mot vattnet. Unnar mig att tänka på dem en sista gång. Viskar tyst ut de förbjudna orden, det jag inte förtjänar att säga. “Jag älskar er”. Blir stående så ett ögonblick medan vinden för bort mina ord. De förbjudna. Lägger mig sedan ner igen,  sluter ögonen och låter mig omfamnas av mina demoner. Det enda jag har kvar.

0 kommentarer

Vecka 22

10527365_770620499627496_5385446616640266758_n

Att tiden går såhär fort är svårt att förstå.
Nu har över HALVA graviditeten passerat och jag känner mig lika oförberedd som jag gjorde
i vecka 11 när jag fick reda på att jag var gravid. 132 dagar kvar till beräknad förlossning minus 7-14 dagar eftersom jag
ska snittas.. Det är inte långt kvar alls nu. Och sommaren börjar även den lida mot sitt slut.

Barnet
Barnet är nu ca 19 cm långt och väger
i början av veckan ca 370 g och 450 g vid veckans slut.
Barnet växlar mellan sömn och vakenhetsperioder och harredan en egen dygnsrytm. När du vilar är barnet kanske som mest aktivt
medan det vaggas till sömns när du håller igång.
Den del av hjärnan som tillverkar hjärnceller utvecklas mycket under den här tiden

Mamman
Ditt hår kanske känns tjockare än vanligt,
det beror på att du inte tappar lika mycket hår
under graviditen som annars. Efter förlossningen börjar
du tappa hår som vanligt igen. Ditt tandkött kan svullna och
det är viktigt att du sköter din tandhygien noga.
Även fräknas, födelsemärken och vårtgårdarna kan påverkas.
Undvik stark sol.

Det där med att undvika stark sol kan vi direkt stryka ett steck över.
Jag som inte gjort annat än att ligga och gassa vid poolen den här veckan!
Känns spännande att bebis utveckling verkligen är på väg framåt.
Vet att ni är några som har ifrågasatt min ridning, och jodå det är inga
problem för mig att rida. Skulle vara att ridbyxorna som är väldigt tajta i vanliga fall
börjat bli lite krångliga att få på sig då, haha!
Nu kan jag tydligt känna lillans sparkar flera gånger om dagen. Det känns som försiktiga
puffar, men betydligt kraftigare än “fladdret” jag känt innan. Nu har även Jim kunnat känna hennes rörelser.
I början tyckte jag att det var väldigt obehagligt att ha någonting som rör sig inuti magen (speciellt när hon sparkar ordentligt
ända ner mot blygdbenet vilket hon gör väldigt ofta, tex precis just nu!) men nu tycker jag nästan
att det är lite mysigt. Fast hon är fortfarande en väldigt snäll bebis och gör inte mycket väsen av sig. Får hoppas att
det betyder att hon sover mycket och håller sig till det också när hon kommer ut ;)
Halsbrännan verkar ha försvunnit (peppar peppar!) och jag har fortfarande varken ont i ryggen eller bäckenbenet.
Ska till BM imorgon så vi får se vad dem säger vid vägningen. Har gått upp 1,5 kg vilket är väldigt lite. Men det är nog väldigt individuellt.
Vissa säger att det syns att jag är gravid och visa att det inte syns alls.. :) Ni får avgöra själva, tänkte slänga upp en bild på magen imorgon.

Kram på er!
Nadia

0 kommentarer

Älska mig mest när jag förtjänar det som minst

.. Är ett ordspråk som vi alla nog känner till och som de flesta har fått sagt till sig någon gång.
Det ligger mycket sanning i det där. Ta nyblivna tonåringar tex (Har en hemma så jag vet!), det finns ingen som
kan reta  gallfeber och framkalla raseriutbrott lika ofta som en  sådan unge. Deras förbannade attityd och krav på att
man alltid ska ha en ANLEDNING till att tycka som man tycker ( “du får inte för jag har bestämt det”, räcker inte här) kan
göra vilken stackars förälder/syskon/lärare/släkting/granne/främling som helst totalt utpumpad. Just i en sådan situation när du står
där och håller igen på allting som du egentligen skulle vilja skrika  till den där förbannade lilla skitungen som står och mopsar upp sig framför dig (eller ännu hellre- sudda bort han/hons självbelåtna leende med en rak höger) så är det inte lätt att vara den perfekta förebilden. Jag har varit där själv många, många, MÅNGA gånger. Ändå har jag ingen egen tonåring att härja med (det räcker bra med den jag har emellanåt) och kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste vara att ha ansvar för ett monster HELA tiden.
Kommer faktiskt ihåg mig själv som nybliven tonåring. Eller hela tonårsperioden faktiskt. Jag var hemsk. Vidrig, helt enkelt.
En sån där unge som bara dyker upp i dåliga serier. Bråkade, skolkade, skrek, slog sönder saker, rymde hemifrån.. Listan kan göras lång.
Försvarar mig med att jag hade en hemsk skolgång. Och med tanke på att jag varken fick stöd eller hjälp från någon vuxen så
bekräftades bara mina tankar på att jag dum i huvudet vilket resulterade till att jag blev ännu värre och fick en tilltufsad tilit till vuxenvärlden , vilket jag tyvärr har än idag och troligen kommer att ha hela livet ut. Men det där kan jag skriva mer om en annan gång.
Ville bara lägga lite fokus på det ordspråket eftersom det är något som jag använder mig av när någon jag tycker om (inte alltför sällan min “lillebror”) är sådär olidligt jobbig. Jag vet att jag kan vara minst lika hemsk emellanåt, särskilt nu när jag har en hel drös med hormoner som yr runt i kroppen och utlöser det ena raseriutbrottet efter det andra.
Något som också är värt att nämna är att  en människa som är i kris och som mår så dåligt/är så arg att han/hon inte kan ge någon kärlek tillbaka är den som behöver kärleken som mest. Efteråt får du tillbaka tusenfalt då du orkat stått kvar när ingen annan gjort det. Det här är också utav egen erfarenhet.
Så försök att orka stå stadigt och överös med kärlek när den du älskar förtjänar det som minst. Även om personen i fråga inte kan eller vill ta emot din omsorg just då, kommer den att lägga sig som ett duntäcke och sakta tina upp han/henne inifrån. Och vem vet, nästa gång kanske det är du som står där och vrålar besinningslöst? Vad skulle du själv föredra i ett sådant ögonblick, någon som förstående ger dig en kram och förklarar att vad du än säger så är du lika älskad och respekterad ändå eller någon som skriker tillbaka och odlar mer kraft till din ilska?

Måste få be om ursäkt för de öh, icke existerande uppdateringarna senaste dagarna.
Inte för att det är särskilt många som bryr sig, men ni som gör det- förlåt! Men jag har faktiskt inte gjort annat
än legat och jäst vid  poolen och däremellan slagits med hästen så svetten sprutat (han vill nämligen fortsätta ha semester så vi är lite oense).
I fredags åkte jag och morsan ut och motionerade två ridskolehästar ute i Solvarbo (vi ska dit ikväll igen) och det är väl de mest spännande som hänt den här veckan. Jag fick ett par nya fina myggbett på armarna och lyckades fastna med nageln i sadeln när jag hoppade av så den böjdes på mitten.
Har fortfarande inga uppdateringar gällande graviditeten men vi ska snart in på läkarundersökning (ultraljud?) 4 augusti. Då kanske vi äntligen får veta vilket datum hon kommer till oss . Börjar bli lite irriterad över att inte kunna ge ett korrekt svar när folk frågar. Har inte haft halsbränna på hela veckan, det hurrar vi för. Och om ett par dagar är det dags att börja flytta in i nya lägenheten. Det ska bli en helt ny spännande upplevelse! Nu ska jag trycka i mig lite käk och sedan ta emot två kaninköpare, det har nämligen blivit dags för mina söta lurvtussar att flytta hemifrån.
Slänger upp lite bilder från uteritten här nedan :) Se och njut!

10353391_770440482978831_5187388096732426887_o 10499627_770440469645499_8138424457302856588_o 10572227_770440442978835_850807457115822459_o
Det var dessa damer som fick följa med ut på en tur.

10514675_770440499645496_132097097207731573_n
Bilen fulllastad
 
10532559_770440412978838_269989997062826172_n 10559928_770440426312170_24570683914284782_n
Fullt av bromsar så det var jobbigt att stå stilla men sedan
när vi kom iväg gick det bra

 

 

1476542_666263126729901_1889738217_n

Håll utkik efter fler inlägg, det är  en speciell dag idag..
Vi hörs!
Nadia

 

0 kommentarer

Att skaffa barn trots fara för sitt eget liv

Tillbringade halva dagen i Falun idag. Först skulle jag på EKG och ultraljudsundersökning av mitt hjärta.
Jag tänkte berätta lite kort för er vad det berättade på UL och varför jag måste gå på  kontroll.

Jag lider av ett mycket sällsynt och speciellt hjärtfel, sk Marfanssyndrom. Marfans är ärftligt och beror på en skada i en gen, ofta i kromosom 15.
Det är så mycket som 50 % ärftlighet. Det finns alltså en stor risk att barnet i min mage kommer att drabbas av sjukdomen om man ska lita på statistiken.
Jag tycker dock det känns i hela kroppen att hon är helt frisk :) Men risken är överhängande och går inte att utesluta fören barnet är fött och undersökt. Marfans syndrom drabbar skelettet (benskörhet och svagt skelett), överrörlighet och hoppande leder, dåliga lungor (jag är väldigt känslig mot cigarettrök och blir snabbt dålig om jag andas in för mycket), värdelösa ögon och lågt blodtryck. Ofta är man lång och mager med långa smala fingrar. Vanligtvis har man också en lätt utputande bröstkorg, sk fågelbröst. Det var detta som gav upphov till bröstoperationen som jag gjorde i januari 2013. Men det allvarligaste symptomet som kännetecknar Marfans är en skörare och mer utvidgad aorta. Aorta är ett av kroppens viktigaste organ. Utan den kan vi inte leva. En vidgning av den måste akut operas annars riskerar pulsådern att brista vilket leder till en omedelbar död. En graviditet när man har Marfans syndrom är dubbelt så riskfylld. Vid en graviditet stiger blodtrycket och aortan vidgar sig naturligt. I mitt fall skulle en sådan vidgning få katastrofala följder. Innan jag planerar en graviditet måste jag i god tid informera mitt läkarteam om detta så de göra mätningar och besluta om en graviditet är möjlig i nuläget eller ej. Nu vet de flesta av er som läser min blogg att min graviditet inte var planerat överhuvudtaget. Så det är bara att le och se glad ut och hoppas att det kommer gå bra och inte ställa till det för mig i framtiden om jag vill ha fler barn.

Eftersom jag har sämre skelett och svagare leder än normalt så blir en graviditet också betydligt
mer påfrestande för min kropp. Det är en av anledningarna till att jag är lycklig över att  inte ha gått upp så mycket i vikt. Kanske betyder det
att min kropp inte samlar på sig så mycket vätska vilket ökar chanserna att det ska gå finfint med aortan.
Just nu ser det inte ut som om vi behöver plocka ut bebis tidigare. Allting såg fint ut  på ultraljudet idag och läkaren upptäckte inte den minsta vidgning. Oddsen var bra och i nuläget är det 1 % av 99 att min graviditet skulle leda till att aortan brister. Men risken finns, det gör den. Men jag tycker att man måste få chansa lite här i livet. Hur ska man annars kunna leva? Risken att jag blir överkörd när jag går över vägen är så mycket större!
Jag kommer att få göra ytterligare tre kontroller av hjärtat och om allt ser fint ut på dom så blir vi föräldrar i slutet på November (vid kejsarsnitt plockar man ut barnet 1-2 veckor före beräknat förlossningsdatum som i vårt fall är 6 December). Skulle det däremot visa sig att det finns en ökad vidgning så fattar läkarna ett beslut beroende på hur pass ökad den är. Jag tror däremot  att det här kommer gå hur bra som helst :)
Tänkte skriva ett mer utförligt inlägg om min diagnos och vad den innebär för mig eftersom det finns en del saker som jag inte kan göra eller måste
vara extra försiktig med. Den kommer ni att hitta under en kategori som heter “Mina diagnoser”, och finns på bloggens startsida. När den kommer upp beror lite på mig och hur mycket jag har att göra.

Efter besöket på sjukhuset drev vi runt i stan en liten stund (Johne följde med mig dit som stöd eftersom Jim fortfarande ligger i feber) innan vi åkte tillbaka till Borlänge. Och efter 2 timmars väntan på bussen kunde vi äntligen ta oss hem till Säter igen (en timmes bussresa utan AC= Inget jag drömmer om att få göra om) och då var det skönt att ta sig ett svalkande dopp i poolen. Resten av kvällen tillbringande jag på pooldäcket tillsammans med svärfar och bra musik. Och nu sitter jag här och kladdar lite för er, kära läsare, och ska snart ta och hoppa in i duschen. Imorgon blir det upp tidigt för att motionera hästskrället så det blir ingen skit sen kväll. Hoppas ni haft det bra och njutit av värmen, för snart är den väck!
Puss, Nadia

6 kommentarer

Poolmys

Sen jag kom hem från Borlänge har jag inte gjort ett dugg förutom
att ligga och njuta i poolen. Johne gjorde mig sällskap nästan hela tiden och Milton agerade som vanligt badvakt.
Fick besök av min flickvän, Emi dessutom. Hon ville inte bada (skyller å att tuttarna hoppar ut ur bikinin) utan nöjde sig med att
sitta och svettas i skuggan för att inte bränna sin känsliga hud.. Ack se rödhåriga! Vart en härlig kvällsrunda med vovfsen ner i dalen efteråt
och en snabb titt på tisdagsträffen. Efter det skiljdes vi åt varsitt håll och nu sitter jag här; med en fryspizza i ugnen.
Imorgon ska jag vara i Falun hela dagen. Först EKG (Kontroll av hjärtat) och sedan en tur till advokatbyrån. Hoppas på dåligt väder annars
går jag miste om för mycket ): Ha en bra kväll alla! Nu ska jag äta och sen traska hem till åkergatan och pussa lite på min sjuka pojkvän.
Kram, Nadia

P.s
Det är HELT okej att bli avundsjuka på poolen! D.s

 

1501928_511464448968872_1537067071_n

Får onaturligt feta lår från den här profilen.. spännande!

1941304_764387300250816_5645842350476178449_o10515231_768261859863360_1150921737468979931_o

 

1484929_553431201438863_1335898743_n

 

1941472_764387483584131_1030844593751646060_o

Skulle kunna lägga upp bilder hela dagen.. Men jag måste faktiskt sluta här.
Ursäkta bildkvaliten, de blir suddiga när jag förstorar upp dem.. Annars blir de så små.

0 kommentarer

Vad denna dag bjuder på!

Har precis kommit hem från ett besök på psykiatrin i Borlänge (Går där sedan ca tre månader tillbaka på KBT).
Hade egentligen fått tid på onsdag klockan 8:00 men de ringde imorse och undrade om jag hade möjlighet att byta tid med väldigt kort varsel
och komma idag istället. Sagt och gjort, jag fick ta mitt pick & pack och åka en sväng till Gylle istället för till stallet.. Jag hoppas ni, mina kära läsare kan gissa vad jag föredragit. Har jag nämnt någonting om min bättre hälft för er? Nu syftar jag faktiskt inte på Jim utan på den fyrbenta versionen. Jag tror faktiskt inte att jag har gjort det, skäms på mig…

Sedan två år tillbaka är jag skötare på en mycket gullig, lite mesig och charmigt hästskrälle. Rebell är åtta år, importerad från Irland och har
funnits i mitt liv sedan han kom till ridskolan för tre år sedan som femåring. Då var han liten, grå och avlång med enorma fötter. Idag är han stor, fortfarande grå fast i en  ljusare nyans (färgen kallas avblekbar skimmel)  och har fortfarande enorma fötter. Jag började sköta honom då mitt älskade hjärta, Surprice hade fått somna in efter en tids problem med benen. Det var inte lätt att ersätta åtta års kärlek och byta ut en lugn lite tjurig artonåring mot en fjollig, barnslig unghäst – men under det två år som gått har jag faktiskt börjat tycka riktigt bra om min nya partner. Faktiskt väldigt bra till och med. Och att Rebell är väldigt charmerande och har ett hjärta av guld går inte att neka. Jag älskar verkligen den hästen!
Att vara skötare innebär mycket jobb. Jag är i stallet  3-5 dagar i veckan, motionerar honom på lov, hjälper till vid tävling och har insläpp/ledning varannan helg. Ibland hinner man inte med så mycket annat än att vara i skolan och i stallet. Men det jag får tillbaka av mina bästa vänner- hästarna- är värt varenda minuts arbete. Under sommaren går hästarna ut på bete en månad- och tro det eller ej- jag saknar verkligen att mocka hästskit!
Nu är det dock dags för dem att komma hem igen och ridas igång innan lektionerna igen. Och trots att det kan ta emot att åka ut till stallet ibland är det här fyra veckorna då man får ha sin älskling helt för sig själv; värda ett års slit. Så jag gråter lite över att jag missade dagens uteritt och ser fram emot torsdag och fredag då jag får rida mitt hjärta igen.

Nu hade jag tänkt ta en dusch och sedan ska jag och John iväg och handla lite lunch.
Jim ligger fortfarande kvar nere i sängen (fått feber igen stackaren) så tänkte inte tvinga med honom ut på några sådana strapatser.
Kanske blir en sväng ner till dalen ikväll om någon vill följa med. Och ett å annat dopp i poolen förstås! Inser själv att jag börjar bli bortskämd.
Vad anträffar bebis så har halsbrännan varit lugn två dagar i rad nu. John och hans kompis Emil låg och pratade med henne igår (Emil var övertygad om att han hörde henne svälja) och då rörde hon lite på sig. Annars har det varit precis som vanligt- ingenting alltså. Ska till MVC igen på måndag så då får vi väl se  vad dem säger. Håll utkik efter uppdatering. Slänger in ett par bilder på min fyrbenta här. Ha det bra tillsvidare!

1484929_553431201438863_1335898743_n1483922_511472905634693_620092537_n1476542_666263126729901_1889738217_n

 

 

0 kommentarer