Månadsvis arkiv: augusti 2014

Vecka 27

Barnet
Livmodern har vuxit och dess översta del finns nu mellan naveln och revbensbågen.
Fostret väger knappt ett kilo, och kan vara omkring 37 centimeter långt. Vissa barn kommer att födas med mycket och långt hår, medan andra inte har något hår alls när de föds. Det finns ännu gott om plats för fostret att röra sig på. Många foster är mer vakna på kvällen, då man kan märka att det sparkar mer i magen. När fostret rör sig tränar det upp sin fysik för att bli starkare i kroppen. De flesta barn skulle överleva nu om de skulle födas för tidigt. Tarmarna har mognat och skulle klara av att ta emot modersmjölk. Men fortfarande är barnet skört och skulle behöva mycket vård för att kunna överleva utanför livmodern. Varje vecka, och även dagar, gör stor skillnad för barnets mognad. Lungorna har utvecklats mycket, men lungblåsorna behöver ännu mer tid för att utvecklas fullt ut.

Mamman
Nu kanske du känner en liten fot som trycker mot magen. Ibland tar fostret spjärn och prövar sina krafter. Du kan känna hur det “svarar” när du försiktigt trycker tillbaka. Du kan också börja känna dig tung och få bristningar, så kallade strior på mage och lår. Det är vanligt att gravida drabbas av klåda. Det kan vara hormonerna som påverkar huden eller kanske har du druckit för lite vatten. I allvarliga fall kan klådan bero på förhöjda levervärden orsakade av graviditeten. Berätta för barnmorskan om din klåda så att du kan få hjälp med eventuell behandling.

Nu har 65 % av graviditeten passerat, det är en bra bit över hälften! Kan återigen inte säga att jag direkt känner igen mig i texten.
Jag är inte ett dugg tung utan har fortfarande en väldigt liten mage som ni ser på bilden här nedanför. Tycker dock att det märks en tydlig skillnad mellan den som jag tog igår och den från vecka 25 (längst till vänster). Hoppas att ni också ser en liiiten skillnad iallafall! Har faktiskt gått upp hela 2,6 kg nu så känner mig nöjd ^^

995072_781796601843219_4981719646930141768_n    10372919_773072529382293_8591960088724019358_o

Det positiva med liten mage är fortfarande att jag kan rida (såklart!) och att jag varken känner mig tung eller fått bristningar.
Det där med klådan har faktiskt börjat komma, framförallt på kvällarna.. fast vet inte om det är “in real” eller mest i mitt eget huvud. Någon liten fot har jag inte fått se ännu men idag sparkade bebis så hela magen rörde sig för första gången, det var häftigt! Ska försöka fånga det på film imorron. Tyvärr är mitt barn fortfarande vääääldigt lugnt och gör inte mycket väsen av sig, men får väl försöka tukta henne lite. ;)
Inga bristningar och inget ryggont, men foglossning i UNDERLIVET konstant! Idag har det varit extremt. Fyfan vad obehagligt det är. Hoppas verkligen det går över snart så jag slipper röra mig som en 75+ på mornarna. Återigen, jag vet att jag inte ska klaga.. Jim påminner mig jämt och ständigt.

Today har vi gjort ytterligare ett besök på IKEA och köpt en TV.
Var precis upp till lägenheten & packade upp & ihop den och såhär fint blev det

7048_781796551843224_5225783875266385351_n

Måste få skryta lite också.. Fick nämligen dessa underbara presenter idag.
10446675_773072546048958_8984543905078056722_n 1604662_781796478509898_6549359452032358143_n
Först det rosa settet från Johns ena bästa kompis Philip och hans gulliga mamma.
Är inte så haj på rosa men det här smalt jag direkt för. Kommer garanterat att användas MYCKET. Philip själv kunde tyvärr inte överlämna det eftersom han nu mer bor i Borlänge men då ställde Johns andra bästis Max upp och kom över så fick chansen att rå om honom och Philips & hans gemensamma lillebror Liam en halvtimme. Inte fyskam det inte, underbara ungar <3.  Vi hoppas att Liam (som bara är ett år äldre) kommer att blir bra kompis med vår lilla.. Det gäller att planera i tid!  De andra plagget, den leopardmönstrade bodyn fick jag av min kompis Ida. Trodde faktiskt att jag skulle skrika rakt ut (hon har flinat ondskefullt och varnat mig för presenten ett x antal gånger) men, handen på hjärtat- så tyckte jag faktiskt OM den. Och jag som avskyr leopardmönstrat! Borde kanske ta och uppsöka en psykolog. Personlighetsförändringar är aldrig att leka med. Tackar och bockar för de här fina kläderna och självklart också för alla andra fina kläder jag fått och förhoppningsvis kommer att få. Det betyder så fruktansvärt mycket för oss som inte har så jättebra ekonomi. Tack snälla
Nu avslutar vi inlägget med en aptitretande bild på svärfars fantastiskt goda lasagne som vi åt till middag idag. Kram och trevlig kväll! Nadia

10454913_781796531843226_2671762071283323811_n

2 kommentarer

Dalatrafik gör det igen!

Sista augusti. Känns knas att tiden gått så fort. Brukar den gå såhär fort eller är det jag som börjar bli gammal?
Idag skulle vi till Borlängemarknad. Trodde jag. Visade sig när vi kom fram att jag kollat fel på datumet. Marknaden skulle inte vara fören den 19 september…
Hur dum får man bli? Hur dum som helst visade det sig. Vart en liten runda på kupolen istället där jag slösade lite pengar på ett par nya jeans som jag knappt kom i (räknade dock ut att efter förlossningen kommer dem passa perfekt eftersom det är min egentliga storlek) och ett par gråa bebis strumpor (kunde inte motstå här heller- 3 par för 39 kr). En enkel och god lunch på donken blev det också innan vi behagade oss att åka hem.

7048_781796551843224_5225783875266385351_n 995072_781796601843219_4981719646930141768_n 1604662_781796478509898_6549359452032358143_n

Plockade på mig lite porslin hemma hos farmor (äntligen tallrikar som går att micra, yay!) och slängde in allting i lägenheten. Det är bra märkligt det där.. Man längtar hela sitt liv efter egen lägenhet, tror att det ska bli så roligt att fixa & dona och bestämma SJÄLV- och sen när man plötsligt skaffar en är det nest bökigt och drygt! Pssst.. Söker fortfarande någon som kan det där med heminredning, ni skulle se hur vårt badrum ser ut…
Imorgon hämtar jag förhoppningsvis lite möbler från en kompis och införskaffar en Tv. Kanske ett par nya skor också, om plånboken tillåter.
Jag velar mellan dessa två.
10476602_770440392978840_3400423935972419147_o 10499627_770440469645499_8138424457302856588_o Svårt val! Beslutsångest…

På bebisfronten är det fortfarande lugnt. Känner inte av så mycket alls av den längre. Senaste dagarna har det varit kraftigt minskande rörelser.. Hört att det kan betyda fara för barnet. Ringer barnmorskan på måndag men troligtvis är det ingen fara ;) Går in i vecka 27 om en kvart.. Känns spännande. Och sjukt, för snart är jag inne i vecka 30. Känns som om jag nyss stod där förvirrad och skräckslagen i vecka 11 och velade om abort. Om jag längtar? Inte särskilt. Känns mest bara overkligt.. Kan nog inte riktigt förstå vad som komma skall tror jag. Men vilken blivande morsa kan det?
Nä, nu ska jag sitta här och nörda lite för att försöka lugna ner mitt humör. Har alldeles för lätt för att bli arg, särskilt på de mina.. Kan mycket väl hända att ni får höra något mer från mig ikväll, för nu tänker jag spela! Tjenixen och trevlig kväll :) / Nadia

OBS!
Nu glömde jag ju nästan det där om dalatrafik, haha.
Kan slänga in det lite snabbt för de där företaget är inte värda att lägga mer än ett par rader på.
Först & främst var bussen tjugo minuter sen. Fast det var ju inte så farligt för det har man ju nästan vant sig vid. Men sen kom de med något nytt.
När vi kommit in i Borlänge, ungefär vid Gyllerondellen, VÄNDER plötsligt bussen och kör tillbaka hela vägen till Gustafs.
Varför? Jo för chauffören hade glömt att åka förbi den nya (och nu mer enda) hållplatsen där. Lyckat dalatrafik, lyckat. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här.. Men jag saknar gamla hederliga femman.

0 kommentarer

Förbannade BMI och bakåtflyttad förlossning

Var hos mvc idag för att ta extra prover och träffa mvc psykologen. Varför jag blivit ordinerad dit visste jag inte  och det visade sig
att det var p g a min diagnos och mina svårigheter att gå upp i vikt. Kändes bra att personalen på mvc tar sitt jobb på allvar och visar oro om det visar sig finnas någon form av problematik runt den blivande mamman, även om jag inte anser att jag är i behov av den sortens stöd just nu.
Som ni vet så är min graviditet väldigt speciell utifrån flera punkter. Dels för att den överhuvudtaget inte var planerad, dels för att vi är unga och inte har någon fast inkomst och dels p g a de två sjukdomar jag lider av, adhd och marfans syndrom. En till sak som är speciell med min graviditet och som gav upphov till det  här extra besöket på mvc (som kommer följas av flera) är min viktuppgång som knappt existerar. Jag vägdes och fick ett BMI på 17,88 vilket räknas som undervikt. Jag har alltid varit underviktig och gått hos flera dietiser, även efter att mina ätstörningar som härjade i hemlighet under min högstadietid försvunnit. Jag har helt enkelt väldigt snabb ämnesomsättning, mycket energi och rör på mig hela tiden vilket resulterar att jag har väldigt svårt för att öka i vikt.  Jag pendlade innan min graviditet mellan 51-53 kg, siffror som är ganska låga för någon på 170 cm.

Önskad vikt för mig i vecka 26 där jag befinner mig nu är enligt läkarna 59-61 kg. Jag väger för närvarande (Vecka 25+4) 56,1 kg. Under graviditetensgång vill dem att jag ska ha gått upp till 70-71kg, siffror som för mig låter gigantiska! 56 kg låter fjuttigt i jämförelse men för mig är det stort, jag som aldrig vägt över 54 kg. Känner mig både stor och otymplig. Kroppen växer så fort att jag knappt hinner med. Och det är inte bara magen. Låren, höfterna, rumpan, ansiktet.. Det känns som om hela min kropp är under förvandling och för mig som alltid haft problem med vikten, är det både fascinerande och skrämmande. Så att uppnå de där 70 kg är ingenting jag känner för att sträva efter. Barnet mår med största sannolikhet fortfarande bra. Ska in på UL näst-nästa vecka igen för att checka om bebisen fortfarande följer sin tillväxtkurva. Hoppas att jag får veta OM det blir snitt och isånafall NÄR. Blev förresten tillbakaflyttad en dag idag, så vi fick nytt BF datum, nämligen 5 December istället för 6 ;)

Nu ska vi strax åka och hämta en Babysitter som vi köpt för ynka femtio kronor. Min feber är bättre idag och jag satsar på att gå till skolan imorgon.
Vill innan jag avslutar här, att ni som ses som mulliga, kanske väger något kilo för mycket; ska vara stolta över det. Jag tycker det är vackert. Och det är kvinnligt! De flesta killar vill faktiskt inte ha sådana som mig när det kommer till kritan, utan en lite rund stadig tjej. Så skäms inte för er själva och eran kropp. Sträck på er och var stolta över att ni är precis dem ni är!
Önskar alla en fin kväll. Nadia

1 kommentar

Adhd+feber = PROBLEM.

Idag har det varit en sådan där dag som jag helst av allt skulle vilja stryka från mitt liv helt & hållet.
Dagar som den här borde inte få existera, åtminstone inte hos mig. Har varit förkyld sen jag la mig igår kväll och vaknade upp med feber och hosta. Åkte ändå till skolan och slogs med mitt mördande SO projekt som handlar om politik, precis som allting annat gör såhär veckorna före valet. Att jag fick sossarna på min lott gör ingenting bättre. Kan vara tydlig med redan från början att de inte direkt är mitt favoritparti. Ni kan föreställa er själva hur det känns att tvingas sitta från 9-15:oo och skriva en uppsats om vad de vill och inte vill när du inte är ett dugg intresserad utan mest känner för att slå något hårt i skallen på den där gnälliga Stefan Löfven.
WEB_INRIKES Huh?!

Det finns en enorm nackdel med mig och att vara sjuk. Jag klarar psykiskt inte av det. Tack vare min fenomenala ADHD så får jag ett sådant överskott av energi när jag ligger hemma och, enligt min mening, absolut inte gör någonting att jag blir fullständigt galen. Irriterad, stressad, frustrerad och arg är bara förnamnet. Jag har aldrig kunnat se på film i mer än en timme utan att tröttna. Kan inte sitta helt stilla i fem minuter ens. Är alltid på gång med någonting, vill vidare, startar nya projekt och hoppar sedan över till något annat utan att slutföra det andra jag påbörjat (fråga mina vänner och familj, de vet….) för att i nästa sekund helt tappa fokus och glömma vad jag precis höll på med. Jag känner, här i skrivande stund, hur rastlösheten ilar i kroppen likt en flock med hungriga vargar. Jag vill ut och röra mig, träffa någon, fixa i lägenheten, göra någon nytta- men det lilla problemet att jag håller på att svimma så fort jag reser mig upp sätter stopp för mina tankar. Har tack & lov inte fått någon hög feber ännu (Vilket är ännu en utav mina specialiteter) så med lite tur är jag så pass bra imorgon att jag åtminstone kan röra på mig. Någon skola blir det däremot inte, vilket det inte skulle blivit ändå. Ska till MVC psykologen imorgon och tack vare Säters FANTASTISKA bussystem så skulle jag inte hinna tillbaka till skolan innan den var slut. Älskar fortfarande Dalatrafik. Hujedamig.
Nu får ni plåga er igenom lite bilder & sedan hoppas jag att ni allihopa som läser det här känner ett stygn av medlidande och en våg av tacksamhet för att ni tillhör den sort som kan luta sig tillbaka i tv-soffan utan att känna frustration över att ni faktiskt sitter stilla.
Trevlig kväll! / Nadia (Hyperventilerande).

Känner för att skryta lite.. Fyndade alla de här trosorna för 19 kr/st på newyorker i måndags ^^
Det har sina fördelar att ha liten röv och passa i xs..*
10454913_781796531843226_2671762071283323811_n

Blev även det här, dock något dyrare. Leggins & ny pusch up BH!
1604662_781796478509898_6549359452032358143_n

Vill också passa på att tacka Zsara för de fantastiskt fina barnkläderna jag fick igår. Jag är så tacksam för det. Och dem var så fina..
Vet inte riktigt hur jag ska återgälda dig, men du får nöja dig med mitt varma tack så länge. Saker till bebisen behövs och att se hur folk bryr sig om både oss och våran ofödda värmer i hjärtat. Tack snälla för alla gåvor jag fått!
995072_781796601843219_4981719646930141768_n

0 kommentarer

NEJ NU JÄVLAR FÅR DET VARA NOG!

Ibland blir man sådär obotligt förbannad. Jag brukar bli det ofta. Delvis p g a min diagnos, delvis p g a mitt häftiga humör.
Oftast kanske jag inte har någon anledning. Ibland kanske jag helt enkelt exploderar för minsta små sak bara för att jag inte orkar hålla tillbaka mer.
Men idag, kära vänner, idag har jag haft en väldigt bra anledning till att både explodera och rinna över.
Jag talar förstås om våra fantastiska bussar. Dalatrafik som förra veckan genomgick sen, enligt dem själva, fantastiska förändring. Kaos vill jag kalla det. Och jag är inte den som blir negativ i första taget. Förseningar, bussar som kör fel, ickefungerande luftkonditionering- listan kan göras lång.
Förra veckan var så hemsk att vi helt hoppade över skolan. Trodde på förbättring denna vecka, men icke. Försenad tjugo minuter på morgonen både måbdag & tisdag, men det kan jag ändå ta. Det som hände när vi skulle åka hem idag är däremot INTE okej någonstans. Vi slutade klockan halv tre och var inte hemma fören fem. Bussen var först och främst en HALVTIMME försenad. Sedan tog det ytterligare en kvart innan den lämnade Borlänge. Chauffören släppte på alldeles för mycket folk. Hela bussen blev överfull och jag & Melissa stod inträngda i ett hörn tillsammans med ett 50-tal andra. Jag överdriver tyvärr inte ens.
Luftkonditionering fungerade inte och med tanke på att det med största säkerhet var över 100 personer ombord på bussen blev det väldigt varmt och svettigt. Det fanns knappt luft att andas och flera stycken passagerare mådde dåligt och blev yra. P g a det fortsatta vägarbetet tog bussen en omväg genom byarna och fortsatte (!) trots att bussen hade överskridit den tillåtna passagerarantalet rejält att släppa på folk. Jag var faktiskt riktigt nära på att dra i nödbromsen och kliva ur. Att inte ens chauffören öppnade takluckan för att släppa in frisk luft är skamligt. Själv satt hon där och njöt av sin AC…
Blev inte bättre av att vi fastnade i en bilkö mitt i Gustafs. Vi som skulle vara framme fyra var inte framme fören klockan fem. Flera hade då missat sina bussar (dagens enda) ut till bygderna och fick försöka ta sig hem på annat sätt.

Vill ni politiker vinna röster så satsa på att förbättra bussarna.  För det här har gått alldeles för långt.
Tänk om det skett en olycka. Då hade flera; b l a vi, omkommit p g a att chauffören inte respekterade regeln för hur många människor som får finnas på en buss. Det hade blivit dyrt för Dalatrafik. Är nog inte bara jag som tröttnat på att åka buss efter det här. Och ändå vill ni att vi ska åka mer buss än någonsin. Se då till att ordna SÄKRA bussar som följer mänskliga rättigheter. Skärpning Dalatrafik, skärpning.

0 kommentarer

Vecka 26 + två år av kärlek

Idag är det två år sedan jag & Jim blev tillsammans. Att tiden gått så fort det är nästan svårt att förstå.
Vi träffades på en fest i slutet på Juli och blev tillsammans tre veckor efter det. Jag kan faktiskt erkänna att jag inte var särskilt imponerad av Jim början.
Faktum var att han var tänkt som mitt engångsligg (vadå, jag hade varit singel i nästan tre månader efter ett tre års långt förhållande, då blir man desperat!) och när det inte gick i lås eftersom Jim var oskuld (enligt honom själv hade han legat med 17 stycken) så tappade jag intresset. Men det gjorde sanerligen inte Jim! Efter festen fortsatte han att ringa mig flera gånger om dagen för att fråga om vi kunde träffas.  Envis som han var (En oxe uti minsta detalj) gav han inte upp trots att han flera gånger fick nobben (hade fortfarande tankarna på annat håll, det har man om hela ens liv nyligen krossats) och till slut gav jag med mig och började träffa honom.

995072_781796601843219_4981719646930141768_n
Första bilden som togs på mig och Jim.

Sakta men säkert började känslorna växa fram och när Jim ett par veckor senare tog mod till sig och skickade en förfrågan till mig på facebook tackade jag efter en stunds betänketid ja. Aldrig att jag har ångrat det. Jag fick nämligen inte en underbar pojkvän utan också två småbröder på köpet, någonting som jag alltid saknat i mitt liv. Jag fick en livsgnista och någonting att leva för. Under de här två åren har jag lärt mig mer än vad jag gjort under hela min livstid. Jag har lärt mig så mycket om hur människor fungerar och livet tillsammans med Jim och hans familj har fått mig att finna sidor hos mig själv, sidor som jag inte trodde var möjliga. Jag fick  känna mig respekterad och idag är jag tacksam för att livet ibland tar en helt annan riktning än den som man själv förutsett. Om jag inte hade störtat den där dagen 23 maj 2012 så hade jag aldrig vågat ta min allra första flygtur.
Som i alla förhållanden har vi självklart haft våra motgångar. Jim har sina problem och brister, likaså jag. Vi båda har känt oss svikna och förkrossade.
Jims otrohet förra året höll på att ta knäcken på vårt förhållande. Men tack vare att han tog sitt förnuft till fånga och bestämde sig för att han verkligen inte ville förlora mig så gick det vägen ändå. Och här ser ni vad det, ett år senare, resulterade i,
10373125_773072479382298_5852973168485886975_o1604662_781796478509898_6549359452032358143_n
en fantastisk liten varelse, vårt barn. Oplanerad men inte oönskad.
Det blir början på en helt ny resa, både för oss individuellt och för vårt förhållande. Jag tror att det kommer bli starkare än någonsin.

Jag vill tacka alla som trott och fortfarande tror på mig och Jim. Jag vill tacka våra familjer för allt stöd vi fått. Tacka för det ekonomiska ni ställer upp med, fixandet i lägenheten och att ni kör upp saker dit titt som tätt. Utan er hjälp skulle det här vara en omöjlighet för oss. Kan inte beskriva hur förbannat tacksam jag faktiskt är, även om jag ibland är framfusig och dålig på att visa det.
Jag vill tacka alla våra vänner, framförallt mina närmaste (Ni vet vilka ni är, även om ni bara är två!) utan er så hade jag inte stått här varken förr eller senare. Speciellt en av er som varit med mig från början till slut. För mig är du oersättlig. Och du kommer alltid vara bland det viktigaste för mig.
Jag vill tacka Jack och John, mina älskade “bröder”. Det är två år tillsammans med er också idag och trotsatt ni vet HUR mycket jag verkligen älskar er, så får ni höra det en gång till. Även om vi bråkar ibland så skulle jag aldrig backa för att sätta en kula i huvudet på den som skadar er. Ni har gett mig de syskon som gud glömde att ge mig.
Och så vill jag tacka Jim, som gjorde allt det här möjligt för mig. Jag älskar dig så mycket. För mig är du himlens alla stjärnor och lite där till.

Jag gick dessutom in i vecka 26 idag (hade räknat lite fel på datumet, haha!) och det känns faktiskt bättre & bättre.
Det mesta av min tvivel har försvunnit nu, tack vare alla som bryr sig och kommer med sitt stöd. Jag blir varm varje gång någon känd eller bekant stannar mig och vill känna på magen, frågar hur jag mår och hur det går med bebisen. Då känner jag mig stark och jag hoppas att mitt barn kommer att få del av eran kärlek även den dagen då hon kommer ut. Ni ger så mycket mer än vad ni tror.

Imorgon skriver jag mer om barnets utveckling, hur det känns och hur jag mår (har en del uppdateringar på den fronten!) men idag vill jag bara lämna det här inlägget så som det är. Idag vill jag hylla min fantastiska pojkvän och gratulera oss till våran tvåårsdag!

7048_781796551843224_5225783875266385351_n                   10454913_781796531843226_2671762071283323811_n

10458973_773072496048963_7671328946482816814_o

0 kommentarer

När ingen vet

Du ligger ensam instängd på ditt rum
tyngd av samma gamla tomma refrängförsöker tänka hur det skulle va
om någonting skulle få vara i närheten av bra
du sjunker långsamt in i apati
blir en skugga av ditt egna liv

när ingen vet
när ingen ser din ensamhet
när ingen anar vad som sker när ingen ser
när ingen finns där och håller dig hårt ja då blir det kallt
 det gör så ont när ingen ser

du tvingas upp ändå
ut i världen, en plats dit du aldrig kommer att nå
du schasas runt av nostalgi
 det gör så ont när alla bara går förbi

när ingen vet
när ingen ser , din ensamhet
när ingen anar vad som sker när ingen ser
när ingen finns där och håller dig hårt ja då blir det kallt
och det gör så ont när ingen ser

här låt mig ta din hand
låt mig låna dig ett par åror så du kan ta ro dig i land
var inte rädd för att försöka låta någonting va
i närheten av bra

0 kommentarer