Månadsvis arkiv: mars 2015

Livet blir inte lättare för att man är bitter

Tänk vad vi människor klagar egentligen.
Vi klagar på landet, maten, samhället, oss själva, varandra.. Ja, vi klagar egentligen på allt som existerar.
Tills vi mister det. Då längtar, trånar och önskar vi oss det tillbaka. Lustigt eller hur?
Kom bara fram till den insikten att jag nog ska försöka klaga lite mindre. Har alltid varit en positiv och stark människa men jag känner i djupet av mitt hjärta
att jag på senaste tiden lagt allt för mycket energi åt det som varit istället för det som är. Självklart är det viktigt att kunna skriva av, ventilera och dela med sig utav det som sker runt omkring, även det som är jobbigt, och ibland är det viktigt att få spy lite galla- för ibland är livet allt annat än lätt.
Men jag tänker ändå försöka lägga lite mindre fokus på de troll som vill försöka förstöra för mig och lite mer på de som vill gott.
Vi kanske kan göra det tillsammans, kära läsare? Ge varandra styrka i livet som inte alltid är lätt att leva, men ändå så fantastiskt.

Nu bär det av till stallet. *Kramar om er*

1 kommentar

Charlie omhändertas och jag blir arresterad

Men Å vad glad man blir! Hade skrivit ett långt inlägg, ska sedan bara ladda upp en bild och vad händer?
Jo hela texten raderas. Varför ska just jag vara förföljd av otur?! Jesus hatar mig.
jesus

Hur som helst. Som ni vet har jag varit sjuk ett bra tag. Faktiskt så har det varit så pass att jag legat med feber en vecka (där fick jag, visst nämnde jag något i förra inlägget om vilken tur jag haft som klarat mig när Jim & John var sjuka? Bah!) och därför inte orkat eller lustigt nog haft tid att uppdatera min älskade.
Större delen utav min tid har gått åt till att andas vilket inte  är det allra enklaste när man är så täppt så att man mer låter som en förstoppad trumpet än en människa och att samtidigt fungera som en någorlunda bra morsa som utan att se döddsjuk ut glatt hjälper till med läxor, tjatar, lagar mat, byter blöja, matar och gullar.  Nämn en man som skulle klara av det och jag klättrar upp på hustaket. Nu är jag iallafall nästan frisk så om någon vill träffas i veckan är jag både mycket intresserad och väldigt sugen.

Något annat jag “hunnit” med är att bli trakasserad. Först utav denna kvinna som jag tidigare skrivit om, hon som plågat mig och min familj under tre årstid. Den här gången handlar det om en katt. Ja ni läste rätt. Just så patetiskt är det. Vi fick en katt utav en vän som kvinnan gett till honom. Ett halvår senare (lördags) fick hon reda på att det var vi som hade katten och blev vansinnig. Nu ska hon anmäla mig för som hon säger “grov stöld” och kontakta socialen, barnombudsmannen & fan å hans moster vad det var så att soc minsann kommer och hämtar Charlie och jag blir arresterad. Jag ger upp, kära vänner. Det finns faktiskt någon med mer livlig fantasi än mig. Sen kan vi understryka att denna kvinna lider av flera sjukdomar, vilken en är så obehaglig som psykopat.
Det andra trevliga som hänt är från en annan kvinna och handlar om ett mycket otrevligt och hotfullt mejl som skickades till min i torsdags, om jag inte minns fel.
Denna kvinna är släkting till den man som håller ihop med Charlies släkting som jag nu mer tyvärr tvingas ha ett stort agg mot. Tänkte bjuda på ett par rader ur mejlet lite senare, självklart utan att ni ska kunna gissa vem som skrivit det. Jag har som policy här på bloggen att aldrig hänga ut någon med namn även om jag måste erkänna att jag flera gånger varit riktigt sugen.

Nu ska jag och Charlie gå till bvc i tråkvädret. Förra gången vi var där hade hon hamnat rejält under sin kurva och vi fick “rådet” att mata henne mer, vilket är omöjligt för att 1). Hon hatar mat
2). Hon är en kräkbebis, d.v.s. hon spyr konstant och jag tvättar redan tillräckligt iffta.
Så jag hoppas att hon studsat tillbaka till sin kurva igen. Håll tummarna med mig!

Stort tack till er som fortfarande läser bloggen.
Vi hörs lite senare kära vänner.
Nadia

10686946_856246681064877_2517254070733431325_nTyp såhär känner jag just nu. Vem fan vill gå ut i detta?!

30 kommentarer

Hotbilden tar aldrig slut

Varför får det aldrig ett slut? Snälla, lämna mig och min familj ifred.
Ska jag behöva gå runt och vara rädd för att du ska skada mig? Förstöra lägenheten? Våra tillhörigheter? Våra djur? Mina barn?
Du har hotat att döda båda två vid ett tidigare tillfälle. Charlie skulle du sprätta upp blodådrorna på. Och kasta från balkongen. När du uttalade dessa ord var hon bara tre veckor gammal. Du ville komma till BB så du kunde slänga henne i golvet. John ville du skära halsen av. Och vårt hem ville du bränna ner.
Under tiden som vi väntade på rättegången så lät jag inte John gå ut ensam.  Efter misshandeln som du åsamkade mig förstörde du vår trygghet och det som jag lärt mina barn- att det finns något gott i alla- vägde ingenting längre.  Du förstörde vårt liv .

Nu är det dags igen. Du blev dömd en gång för mordhot. Nu väntar vi på dom nummer två, för grov misshandel. Och nu, idag, så börjar du igen.
Anledningen den här gången är att vi “stulit” din katt, som du tidigare gett bort till en vän som vi sedan fått ta över. Vi har haft katten i snart fem månader. Han har blivit en i vår familj. Nu fick du reda på att det är vi som har fått honom och då har du en anledning att ge dig på oss igen. Du hotar att du imorgon ska göra intrång i våran lägenhet. Får du inte katten ska du skada oss och våra saker. Tro mig, ingen dörr kommer att öppnas för dig. Polisen har gett mig sitt ord att omgående vara på plats om jag ringer ett samtal. Men det finns ingen myndighet jag litar på efter det som hänt. Snälla, säg mig en sak, du sjuka människa som hotar att döda något så rent som ett spädbarn, hur kan du ens få fortsätta existera? Hur kan du vara så full av hat? Jag hoppar till vid minsta ljud. Rädslan är stark.

Jag förstår inte.. Jag förstår bara mina känslor.
Panik. Rädsla. Skräck. Ilska.
Jag ber dig om en enda sak. Låt oss vara ifred nu. Men så länge som du lever kommer jag aldrig bli bönhörd. Vi kommer alltid att få leva med en stark hotbild över oss. Jag kommer alltid få passa mina barn och vara rädd för att du ska skada dem eller mig. Min pojkvän kommer alltid få stå ut med min rädsla.
Och vårt liv kommer aldrig bli sig likt, så som det en gång var. Innan du bestämde dig för att hata mig. Jag har aldrig önskat någon människa död.
Att jag gör det nu, skrämmer mig.

0 kommentarer

Charlie fyller fyra månader

Igår “fyllde” Charlie jämt.
Och på fyra månader har hon hunnit blivit ganska stor!

Nu kan hon:
Rulla över från rygg till sidan.
Sträcka sig efter snutten.
Prova lite redig mat.
Le ordentligt.
Skratta med ljud.
Känna igen familj och nära vänner.
Sova hela nätter.
Vara söt!

112
332 344
566
4554

11067866_884869758202569_8214613327047065561_n
11081223_884869731535905_3855978646806952119_n
Vårt lilla hjärta <3

116 kommentarer

När jag ångrar mitt barn

Jag kom att tänka på vad märkligt det är med tiden. Sen vi fick barn har allting gått så fort. Imorgon blir Charlie hela fyra månader, det är helt otroligt att hon snart funnits hos oss ett halvår. Fortfarande har jag inte stött på de där svallande känslorna som man ska få för sin bebis. Och ibland, som idag, kan jag fortfarande känna det där stygnet av ånger över att jag behöll henne. Det låter säkert hemskt men varför ska jag ljuga? Så känner jag bara. Varför? Jo för att jag vid få men jobbiga tillfällen saknar. Saknar tiden som var, innan barn och innan jag flyttade till eget och tvingades bli något av en fejkad vuxen kopia. Jag älskar mitt liv och jag älskar att leva. Jag är så tacksam för varje dag som jag får chansen att slå upp mina ögonlock och över att mina nära & kära får göra detsamma. Jag är glad över att finnas till och över att få vara  frisk. Men, åh, vad jag saknar.

För bara tre år sedan var jag en helt annan människa som levde ett helt annat liv. Jag hade massor av vänner som en efter en på något märkligt sätt försvunnit (Emi, vad hade jag varit utan dig?! Du är lika trogen som den där förbannade influensan som jag får varje år) utan att jag riktigt fattat varför. Det var mycket festa, vi gjorde filmer, satt på UH och snackade skit, hängde ute hela nätterna på stan, badade och skrattade. Minns speciellt en sommar, den sommaren som jag träffade Jim. Det var egentligen då som allt började förändras. Flera stycken “kompisar” försvann då dom tyckte att jag inte lyssnade på deras varningar att inte beblande mig med Nordenhöijds och sommaren därefter umgicks jag princip bara med Jim och hans två bröder. Vi kom varandra väldigt nära och jag kan utan att överdriva säga att dem är mina stöttepelare, mitt hopp och min kärlek. Tillsammans med mina få nära vänner utgör dom mitt liv.

Under den tredje sommaren hade jag hittat lite fler att umgås med men nu efter att Charlie föddes så känns det som att många utav dem också är på väg bort. Jag vet att det bara är att le, vinka och traska vidare men det är så svårt. Har man som jag- separationsångest- så blir det ännu svårare att släppa taget. Jag behöver verkligen utöka mitt kontaktnät. Men jag är så rädd. Rädd för att bli sviken och sårad så jag vågar aldrig ta kontakt eller knyta band till människor. Jag sitter istället och trycker hemma, där det är säkrast. Men i år ska jag våga. Jag ska övervinna mig själv.

Jag vet att jag tidigare sagt att ingenting förändras när man får barn. Jäklar vad jag ljög.
Men jag har inte förändrats. Det är snarare min omgivning som har gjort det. Oftast ångrar jag inte min dotter för en sekund. Men ibland, som idag, gör jag det.
Eller nä jag ångrar inte henne. Men jag ångrar att jag inte väntade. Tror mest att det beror på min stora sorg över att bli övergiven utav så många vänner. Att inte längre bli tillffrågad eller medbjudenn på saker som förut var självklara. Och bjuder jag in så bjuder det aldrig igen. Sen finns det ett par som är och förblir mina eldsjälar. De som har stannat oavsett vad. Jag kan räkna dem på min högra hand, fler är de inte, men de finns. Och på andra handen kan jag räkna till fem stycken nya bekantskaper som jag precis börjat prata med. Så visst ser det ljust ut, även för mig. Men när jag är trött och sjuk som just nu så får jag så svårt att hitta ficklampan. Och då är det lätt att sakna, gräva ner sig och längta tillbaka.

När jag säger att jag ångrar mitt barn gör jag mig automatiskt till en hemsk mamma. Men sanningen är den att jag inte bara är morsa utan också människa.
En väldigt känslig sådan som ibland önskar sig en tidsmaskin, om så bara för en dag..
längesenTre år sedan..
..Och nu
11081477_887204011302477_9209372008646541967_nTänk så det kan bli!

4 kommentarer

Ny vagn

Tänk att det alltid nästan blir så sena blogginlägg nu mer? Kanske för att jag aldrig hinner eller orkar sitta vid datan haha.
Så jag uppdaterar: Vill ni ha tag i mig snabbt- SMSA. Eller ring för den delen. Men jag är typ sämst på att svara i telefon.
Här har ni en bild på vår nya vagn :)
11011031_886071614749050_5296170064929516576_n

Snygg va? Ville egentligen ha en emmaljunga, en grå, nyaste modellen.. Den var så snygg så jag dreglade. Men det fick förbli en dröm, en vagn för tolv tusen köper nog ingen, inte ens min morsa. Så den vi fick duger väldigt bra den också. Jäklar vilken känsla att få köra en helt ny vagn.
Som John sa tidigare ikväll “Det  var kul att den gamla gick sönder för nu fick vi en ny snygg vagn.”  Tja så kan man väl också se det. Min lilla optimist!
Imorgon ska Charlie få prova den för första gången. Om någon vill hänga med så SMSA.

Här har ni en bild på den gamla saboterade vagnen också, bara för att ni ska få ta del utav mitt liv till fullo.
11000711_886071588082386_8885795718218247492_n
Blir så förbannad av sånt här. Okej, att folk inte tycker om oss vet jag (ser det som en komplimang eftersom det är Säter det gäller å folk här är inte rediga i huvudet) men att ge sig på en bebsi- Är inte det lite väl lågt? Om det är en sak jag ska lära min dotter så är det att inte ta någon skit överhuvudtaget. Hon kommer att bli byns tuffaste flicka! Det behövs om hon ska klara av att tillhöra vår familj.
Här har hon fått låna Philips klocka :)
10426845_886206368068908_3018066143674104415_n
Nä, nu får jag ta å slita mig. John & Philip hävdar plötsligt att de blivit mörkrädda och inte vågar gå ut med hunden själva. Ibland orkar man inte ens bli förvånad. Kluriga tonåringar. Har jag verkligen varit en sån själv? Trevlig lördag!

191 kommentarer

Sjukstuga

Idag har vi sjukstuga här hemma. Förkylningen (som kommer från MIG hah!) har slagit hårt mot vår lilla familj.
Och det var med ett leende på läpparna jag såg hur först John och sen Jim blev dåliga. Tills jag insåg hur sjuka grabbar med feber faktiskt blir. Puh!
Min kbt terapueft var också sjuk idag så jag stannade hemma och “vabbade” med John som vaknade alldeles svettig med hosta, feber och halsont. Plutten.
Det spelar ingen roll hur håriga ben han än får- För mig kommer han alltid att vara liten!
Jim anslöt sig till oss runt tio tiden efter att ha åkt hem från skolan med feber. Så jag har ägnat hela dagen åt att passa upp dem. Tur att vi kvinnor gillar simpla ting här i livet, nämligen män.

Mot eftermiddagen traskade jag och Charlie ner en vända till Klockarskolan för att hämta lite böcker till Johne. Stackars Charlie. Vilka skräckupplevelser hon bjuds på så tidigt i livet. Tur att hon inte förstår vart framtiden kommer leda henne..

11081223_884869731535905_3855978646806952119_n

Titta så stark hon blivit i nacken förresten.

11067866_884869758202569_8214613327047065561_n

Och hon kan nästan vända sig från rygg till mage nu. Å hon som avskyr att ligga så.. Vad förbannad hon kommer bli när hon lyckas ;)

Nu puttrar det en halvfärdig lergryta med kyckling i ugnen (som min kära mor hjälpt mig tillaga) och den får stå för dagens kvällsmat.
För mig väntar ännu en vända ner till affären (har redan hunnit med apoteket två gånger idag med en gnällig snorig tonåring) där lite “nödvändigt ont” ska handlas och sedan lär jag väl försöka väcka upp den lilla delen utav min hjärna som befann sig på lektionerna för att hjälpa John med läxorna. Om jag hinner ska jag ta och hälsa på Jocke en backe upp. Det var ett tag sen och jag saknar mitt tillhåll. Har jag missat något? Å, ja visst ja. Jim lyckades hälla kokande vatten över Johns ena hand (den vänstra också såklart, han är vänsterhänt) så den stackars ungen har fått brännblåsor över hela fingrarna och är om möjligt, ännu gnälligare än vad han var innan. Vi kör tekniken “Du får en glass så känns det bättre”, blåser lite (för ingenting är som mammas blås) och hoppas att det går över innan han ska sova.
Normal dag hos familjen annorlunda. Börjar förstå varför ingen vill hälsa på oss.
Trevlig kväll!
sant

1 kommentar