Månadsvis arkiv: april 2015

Valborg

Idag är det Valborg och de flesta utav er ska säkerligen fira med vänner & bekanta.
Vad jag själv skulle göra på valborg har varit ganska osäkert. Fest var planerat (bebis hos morfar och mormor) men efter tisdagens händelse var jag inte så sugen på det.
Hur som helst så blev det inget av med någon fest vilket kanske var lika bra eftersom jag inte kan påstå att jag är direkt överförtjust i flera utav personerna som ska på den. Jim valde dock att gå dit ändå, han var ju dessutom välkommen vilket jag inte var. Känns sisådär. Hade nog föredragit att han åtminstone sa att han ville stanna hemma med mig men icke. Bara att konstatera att alla är olika och att få är lika godhjärtade och trogna som mig.
Så nu blir det som jag tänkt från allra första början; ska åka en sväng ut till Mårtensgård och umgås lite med John och hans kompisar. Varsågoda att stämpla mig som barnslig- Jag tror jag föredrar detta framför någon fjortisfest. Men kan inte neka till att jag saknar festandet. Väldigt tråkigt att jag sedan Charlie föddes endast blivit bjuden på en enda, och den kunde jag inte gå på. Tragiskt att barn ska förändra människors syn på en som person. Jag har ju inte förändrats. Men det är det faktiskt värt!

11139457_903401316349413_3780614951829535867_n

Känner mig oerhört seg och trött idag. Har inte någon lust för någonting så får mer eller mindre tvinga iväg mig  ner till willys för att köpa korv och sedan vidare ut till landet där grabbarna och min älskade vovve redan befinner sig. Det blir sannerligen en match för min sociala fobi som gett mig ångest i princip hela dagen. Men det är bara att kämpa emot. Lönar sig ju i längden. Ta hand om varandra ikväll, jag önskar er en väldigt fin och förhoppningsvis lycklig afton.
Kramar i massor!

11128810_904915532864658_4676886100399468208_n

4 kommentarer

Gnäller vi för mycket?

Jag stod och duschade när frågan landade i mitt huvud. Gnäller vi människor för mycket?

Senaste tiden har jag konfronterats med tanken flera gånger om dagen. Hur vi, trots att vi egentligen inte har något att gnälla om, gärna gör det.
Och allra helst högt, så att alla kan ta del utav våra sorger. “Å det regnar ute, usch vilken äcklig mat vi får, fy vad tråkigt jag har, jag hatar våren..”, ett par exempel på genuint gnäll. Finns dock vissa aspekter man bör ta hänsyn till (och då syftar jag inte på sådana tragiska personer som vår granne surgubben som skäller ut en för att man “förstör” asfalten med barnvagnen) utan att man vid vissa tillfällen har all rätt att gnälla. Och vad är gnäll egentligen? Själv tycker jag inte att det räknas som gnäll att berätta att man mår dåligt, har ont någonstans eller har haft en riktig skitdag. Om det inte är de enda man säger någonsin, vill säga. Men att må dåligt och våga dela med sig till sina medmänniskor ser jag som modigt, inte som gnäll. Gnäll i mina ögon är när man aldrig är nöjd med någonting, vare sig med sig själv eller andra och klagar på minsta lilla sak som inte är till ens egna belåtenhet.

Jag har aldrig varit den gnälliga typen. Men jag är öppen och stolt över det. Idag kan jag stå med huvudet rakt och berätta att jag mår dåligt.
Idag vågar jag oftast be om hjälp men det har inte alltid varit så. Bara för ett par år sedan hade jag stora problem med mitt eget utseende. Jag tyckte jag var ful och tog åt mig utav vad som sas, även om jag idag kan se att det saknades både grund och mening och att de som gjorde sig lustiga över mitt utseende i själva verket skrämdes utav min styrka och energi. Jag accepterade så småningom att jag hade ett annorlunda utseende och lärde mig leva med det- tills jag insåg att det inte alls var mitt utseende som var annorlunda utan mitt sätt att vara; vilket skrämde dem svaga och tvingade dom att gå till attack för att säkra sin egen överlevnad som “tuffa” , vilket hotades av  mig som varken visade dessa stackars människor rädsla eller respekt, utan istället gick rakt fram och sa till dem på skarpen. När jag ser vad dessa personer hamnat idag (gatan, fängelse, droger, misshandel, alkohol) kan jag känna både medlidande och skadeglädje. Idag skulle jag till och med kunna säga att jag är tacksam. Tack vare dem så blev jag den människa jag så stolt presenterar för er idag, även om jag fortfarande avskyr vissa sidor med mig själv som de skapat.
I längden är jag övertygad om att det kommer bli bra. Jag ska bara besegra mina monster först.

Jag tror att anledningen till att jag inte gnäller är för att jag (och flera med mig) har levt under ett sådant vidrigt förhållande att jag lärt mig vara lycklig över det jag har.
Det fanns en period i livet då jag inte hade en enda vän och det enda jag önskade mig var att någon skulle prata med mig. Jag var helt ensam. Så jag är oändligt tacksam över att jag idag har både vänner och familj, är omgiven utav folk som älskar och respekterar mig för den jag är; ja jag är så glad över att jag kom ifrån ensamheten så jag ser ingen anledning till att gnälla över lite regn. Jag har sett så många gånger att allting kan förändras på ett ögonblick och därför tar jag till vara (nåväl, försöker iallafall) på varje dag som livet bjuder mig på. Man vet aldrig när det tar slut. Det är tråkigt nog inte förrns då vi vaknar till och ser allt det vackra vi faktiskt har.

Behövde rensa huvudet lite. Det har som ni läst tidigare, hänt en del tråkiga saker och det gör att min skalle är mer överbelastad än vanligt. Återkommer med ett till inlägg lite senare, jag måste försöka ta tillvara på mig själv först.. samla ihop mig lite, för jag känner mig så förvirrad. Har ingen aning vad jag ska hitta på idag under Valborg. Har fått två alternativ men jag känner inte för något utav dem, så det blir väl ole, dole, doff.. Usch. Solen skiner ute, bebis sover och jag har panik. Sådana stunder önskar jag mig fri från adhd. Kram Nadia

P.s

Ursäkta rörigt inlägg. Mest till för mig själv & mitt huvud..

0 kommentarer

Bvc och femmånaders vaccin

Börjar med att gratulera min pojkvän, Charlies, pappa som fyller 18 idag. Så nu är vi väl inte lika “unga” föräldrar längre  haha, nu när båda blivit vuxna på papperet ;)
Han fick ett presentkort av mig på tatueringsstudion och ikväll ska vi äta middag på Athena. Vad jag längtar!

Jag hann inte skriva mer. Allting gick åt helvete och det förbannade jävla aset svek mig så hårt som man kan göra.
Jag tänker inte gå in på det mer just nu, inte här, men för tillfället är han utkastad. Vi får se vad som händer sen. Just nu är jag bara så jävla arg och ledsen så jag inte vet vart jag ska ta vägen. John är den enda jag har i hela jävla världen. Han betyder allting för mig, tillsammans med Charlie och mina närmaste vänner.
Den som rör honom, jag svär, den mördar jag.

Nu skulle det här inlägget egentligen handla om bvc besöket.
Kan skriva kortfattat om det, är så förbannad och ledsen att jag inte riktigt minns hur det gick.
Men hon hade vuxit jättebra, blivit 61 cm och gått upp till 5110 g. Följer fortfarande kurvan perfekt, vilken lättnad. Läkarundersökningen gick också hur bra som helst och hon var så duktig när hon fick sin spruta, grät inte ens! Min underbara vän Rebecca följde med och passade Milton medan vi var hos Vivvi. Tackar och bockar :)

Nu ska jag försöka lugna ner mig, ta hand om John och ringa mina föräldrar som ställde upp för att passa Charlie eftersom jag & Jim skulle ut och äta.
Önskar er alla en fantastisk kväll, själv så blev det här en utav mina värsta. Kram , kram, kram! Ta hand om varandra :)

0 kommentarer

Charlie fem månader

Eftersom jag inte haft internet under helgen så postar jag det här inlägget nu istället.

Charlie blev 5 månader 24/4 och det märks verkligen hur fort utvecklingen går.
Bara för ett par månader sedan sov hon hela dagarna och man hade svårt  att få ordentlig kontakt med henne.
Nu söker hon ivrigt med blicken efter oss. Hon älskar att följa med i bärselen när jag är ute och går med hunden, då tittar hon på allt och pratar.
Det är väl nu det börjar bli riktigt roligt att ha barn även om det är tufft många gånger. Jag tycker att den “jobbiga” perioden har lagt sig, jag mår inte dåligt över ansvaret längre och kan blidka framåt. Kanske är det så för alla nyblivna mammor, att det inte är förrns såhär sent som man landar? För mig har det iallafall varit så. Mitt psyke har behövt den här långa tiden för att vänja och återhämta sig. Jätteskönt att det förhoppningsvis äntligen är över.

Nu kan Charlie:
Kravla över på mage från rygg. Ingen rullning ännu och hon kan inte ta sig därifrån sen. Resultat: ARG bebis!
Skratta med ljud. Jag har själv inte fått höra det men både Jim & John hävdar bestämt att hon gjort det flera gånger när de busat med henne. Varje gång de försökt visa så vägrar hon.
Äta pure. Två skedar nästan varje dag blir det nu. Majs och potatis tycker hon om men både morotspuré och banan går bort.
Använda sig utav händerna. Äntligen har hon börjat förstå vad det är för konstiga prylar som sitter fast på kroppen. Hon smakar, känner och drar i allt hon får tag på. Även hår.. aj!
Prata med lite vokaler. Ja jisses vad hon börjat snacka! Brås ändå lite på mig kanske?
Sträcka sig efter saker och greppa föremål. Har hänt ytterst få gånger men det har åtminstone hänt.
Undersöka saker med munnen. Hon suger på allt.
Fått tänder. Jajamän, månadens största händelse! Två små tänder har hon fått. Och de är sylvassa kan hela familjen bistert intyga. Stoppa inte in fingrarna om du vill ha dem kvar! Visst börjar hon bli stor?

11041703_903401376349407_5479297891645866314_n
11139457_903401316349413_3780614951829535867_n

11162513_903401349682743_3459115878871042159_n
11174986_903401289682749_1724562034411307837_n

Imorgon ska vi till bvc för vaccin och koll. Pappa Jim fyller dessutom 18 år imorgon så vi får hoppas att Charlie ger farsan sin en fin viktökning som present.
Jag tycker hon börjar bli skittung nu. Lustigt nog så tittar de andra mammorna konstigt på mig när jag säger det..

Nä, nu blir det att stressa igen. Stallet väntar. Måste försöka få lite tid över och slå in Johns födelsedagspresenter också. Jims är redan inslagna. Eftersom det bara är ett kuvert var det inte så tidskrävanade. Hoppas ni andra som har eran frihet kvar är ute och njuter av vädret. Kram Nadia

0 kommentarer

Hej kom och hjälp mig.

Eftersom jag inte haft något internet under helgen så kliar det riktigt ordentligt i fingrarna efter att få blogga.
Och när jag äntligen lyckas starta datan så ska det vara helt hopplöst att få sitta ner och skriva ifred.
Vi har nämligen släktträff här, Jack (Johns & Jims broder) har varit här under helgen. Skitkul eftersom Jack är för fet för att pallra sig upp till åsen vanligtvis så det gäller att ta tillvara på tiden tillsammans med familjen. Ja, jag är måttligt stressad och irriterad just nu. John ska lägga sig om tjugo minuter och under dem tjugo minutrarna ska han hinna äta, dammsuga rummet och gå till pappersinsamlingen. Gahawa! Försök sedan att samtidigt som ni tjatar på ungen så ska ni försöka skriva ett normalt inlägg om hur helgen har varit (blir inte lättare när Jack sitter och drar “roliga” historier på andra sidan bordet) jag kommer ju för helvete inte ens ihåg vad jag själv skriver!

Är helt slut i huvudet dessutom. Det var livat i natt så sov bara fyra timmar. Dessutom har jag varit tråkig och städat exakt hela dagen, inklusive avloppet.
Vad jag hittade där går jag inte in på här, kan ju finnas barn under femton som läser.
Nä jag ger upp nu. Jack har kletat in min mobil med filmjölk. Gör ett nytt försök imorgon. Nu ska jag köra lite hemkastrering här.

JAG HATAR FIL.

0 kommentarer

Om du stör dig- Läs inte

Jag har på senaste tiden registrerat att flera stycken kommit med kommentarer, påhopp och åsikter angående min blogg och vad jag “får” och inte “får” skriva om. Just därför, för att jag uppenbarligen inte varit tillräckligt tydlig tidigare så tar jag upp det igen.

Det här är min blogg och den handlar om mitt liv. Jag är en stark, öppen, positiv och energisk ung mamma med adhd.
Jag har bra dagar. Och sen har jag dåliga dagar. Jag har varit med om roliga saker. Och tråkiga saker. Saker som har format mig och gjort mig till den människa jag är idag på både gott och ont. Jag har brister. Jag har också fördelar. Jag har svårigheter utifrån min diagnos speciellt med tanke på att jag är omedicinerad pga utav ett hjärtfel. Jag är en människa helt enkelt. Men jag är en öppen sådan.
Jag har valt att vara öppen både som person i det sociala livet och här på min blogg. Jag väljer ofta att ta upp och skriva om saker som kanske inte alltid är så vanliga att man pratar om, saker som är lite tabu för det svenska kalla samhället. Te.x hur det är att önska ett vist kön på sin bebis, om förlossningsdepressioner, om dåliga dagar som förälder och varför man inte ska behöva amma. Jag kommer inte att sluta vara öppen för jag trivs med det, ja, jag trivs helt enkelt med att vara mig själv.

Bloggen startades från början med enda syfte att fungera som en liten dagbok för mig. Att den sedan skulle intressera så pass många som tretusen om dagen var en häpnadsväckande men rolig överraskning. Men det kommer inte att förändra mitt sätt att vara eller mitt sätt att skriva på.
Jag förstår att det kan vara provocerande för många att läsa om min ärlighet. Här kommer en tjej med grov adhd som är ung mamma och lever ett helt annorlunda liv än många andra och som vågar stå för sina åsikter och hävda sig. Ja, jag kan förstå att det är provocerande för den som är svag och konfliktkär. Den svenska avundsjukan känner vi alla till. Men om du nu tillhör den där tråkiga sorten som bara vill ha något att gnälla på för att ditt eget liv är så innehållslöst, lyssna noga nu: Antingen fortsätter du med att störa dig på min blogg, jag kan bjuda på det om de skänker dig lite glädje eller så går du ut och gräver en grop, lägger dig där och ber någon vänlig förbipasserande att täcka för dig, för beteendet är minst sagt pinsamt och är inte lämpligt att bevittna för barn.

Var bara det jag ville säga med detta lilla inlägg. Om du inte kan säga något snällt så säg ingenting alls.
Krama om er ikväll! Nu ska jag ta och försöka lägga en skrikig kinkig bebis.
Nadia

84 kommentarer

Positiv & negativ energi

Det finns många olika typer av människor.
Men det finns bara två olika energier som en människa kan utstråla; antingen är det negativ eller positiv energi.
Jag är den typen som utstrålar positivitet mycket tack vare min adhd som gör mig till en glad framåt och kraftfull person.
Jag lever i närheten av en människa som utstrålar negativ energi. Krocken som uppstår mellan de två polerna gör att jag ibland vacklar till och nästan faller. Till skillnad från mig är h*n alltid bitter och grinig. Nästan alltid. Jag är öppen och social, h*n tillbakadragen och asocial.

Det spelar ingen roll vad jag gör för personen väljer ändå att antingen inte se det alls eller bara fokusera på det negativa.
Att leva med en sådan person, i en sådan relation, när man själv är av motsatt element är inte bara otroligt krävande, det är en stor påfrestning psykiskt också. Att alltid få tassa på tå, vänja sig vid kritik och de ständiga snäsningarna. Att ständigt tvingas söka uppmärksamhet och närhet från andra människor för att tillgodose behovet är bara en påfrestning i sig. Att leva kuvad i en sådan relation, oavsett om det gäller partner, föräldrar, syskon, barn eller en nära vän är slitsamt för själen. Vissa dagar känner jag att jag verkligen inte orkar med mer, bestämmer mig för att verkligen säga stopp och kräva förändring- får ett förlåt- och sedan händer samma sak bara någon timme senare. Det här med att man bara kan förändra sig själv och ingen annan är någonting som jag minst ut sagt fått lära mig de senaste åren. Så varför behåller man en sådan relation som faktiskt, när man kikar närmare, får en att må mer dåligt än bra? Jag kan bara svara för mig själv och då svarar jag följande ord: Vana, rädsla, åtro.
Vana- Jag har helt enkelt vant mig vid situationen, att det ska vara såhär. Och som alla vet är vi människor vanedjur.
Rädsla- Min stora skräck här i livet är att vara ensam. Hellre sitter jag fast i ett vidrigt förhållande än står själv.
Åtro- Ja, jag åtror helt enkelt den här personens positiva sidor.
För er som lyckas ta er loss oavsett vad för typ av förhållande det gäller; ni som vågar sätta ner foten och vända ryggen åt det som ni inte mår bra utav skulle jag vilja ge en medalj. Och gå som lärling hos. Jag är alldeles för naiv.
Men jag har åtminstone ett försprång- Om relationen mot förmodan skulle gå i kras har jag åtminstone en bättre chans att finan någon bättre. Och en bättre chans att starta om.

Lite funderingar som snurrade runt i huvudet efter en stressig men underbar vårdag. Skriv gärna en kommentar.
Önskar er alla bara gott!
Nadia

0 kommentarer