Månadsvis arkiv: oktober 2015

Ensam vi går

En text för mig och för dig. En text som speglar min resa genom livet, högstadiet, och om din.
Vissa saker stämmer in på mig medan andra passar bättre för dig.
Kanske inte exakt samma saker men samma budskap för oss båda två. Jag älskar dig älskling och glöm inte, att jag finns här tills döden skiljer oss åt.

Natten föll innan första dan
skulle börja skolan med nya barn
mamma sa godnatt och börja gå
men stängde dörren men lämna lyse på
för hon kände på hans panna hur de rann
svetten satte sig fast i hennes hand
kramade honom och sa försök sova

hon slöt sina ögon men börja gråta
hennes blick stirrade ner på fläskläppen
samma gäng hade gett han på käften
hon fråga hur de var men han sa
snälla mamma låt mig bara va

REF:
Ensam jag går med trasig själ finns det någon som kan förstå
(Förstå förstå)
Ensam jag går med trasig själ finns det någon som kan förstå
(Förstå förstå)

Hans föräldrar hade ont om pengar
rostig bil och en stor hög av räkningar
Han hade kläder och skor som var nötta
begagnad cykel & saker som var misskötta
Skolkamraterna mobbade honom
lärarna såg men dom vände blicken om
dolde för mamma gråten & blåmärken
fejkade feber för att slippa skolbänken

men en dag fick han nog han tog sin näve & slog
så hans knogar blev fyllda med blod
hans ögon av hat, kännslorna dog

REF x2

när tonåren kom han växte till en man
viskades i korridorerna “han är våldsam”
han mötte folk med lika dan bakgrund
lika vilsna & galna av ilska
snart blev dom skolans svarta får
han blev tvärtom den han var igår
kände sig ensam trots sina nya vänner
var det stenen på bröstet dom kände
eller ödet som forma han som barn
alla tidiga känslor som gjort han van
att va rädd att hela tiden känna sig osäker
ingenting som läker

- Block 44

1 kommentar

Vet inte vad eller varför men jag bara vill

Jag vet inte vad jag ska skriva eller varför jag ska göra det.
Har egentligen inget särskilt att skriva om. Men känslorna i kroppen och tankarna i huvudet tar över handen och styr mina fingrar över tangenterna.
De gäller att bara hänga med och låta sig styras.
Jag mår inte dåligt men tänker alldeles för mycket. Har väl helt enkelt för mycket fritid nu när jag för en gångs skull är ensam antar jag,
Mina föräldrar har åkt bort till Malta tio dagar så jag ska ta hand om huset under tiden. Tanken är väl att jag ska vara hemma på dagarna (tänk att jag äntligen lärt mig att lägenheten är hemma) och här på kvällarna/nätterna. John och Charlie var här med mig igår och imorgon kommer Jim. Men inatt är jag ensam.
Förut njöt jag av den självvalda ensamheten. Nu hade jag väldigt svårt att lämna de mina och bara gå. John ska ha lan med kompisar som sover över. Underbara ungar allihopa. Jag är så glad över att jag får rå om dem lite ibland. Och har om möjligt blivit ännu säkrare på min framtid; jag ska jobba med tonåringar/äldre barn som har det svårt! Igår fick jag följa med som “barnvakt” till aqua nova igen; och fan va kul det var! Jag kommer nog, som de säger, aldrig växa upp. Underbart, det låter ju skittråkigt!

Charlie har börjat ställa sig upp mot ALLT nu. Jag tror hon går innan hon når sin ettårsdag, möjligen strax efter. Det är ju en liten ettåring i miniatyr vi har snart.
Blir nästan sugen på en till bebis…. Men nu ska jag hålla fan på mig & nöja mig med dem jag har istället. Var förbi skolan idag så nu är inskrivningen klar.
La till skrivprofil i mitt val så hoppas jag kommer in på det. Då kan jag äntligen få den hjälp jag behöver för att genomföra en bok.
Har dock funderat på att säka in till Fornby istället. Jim ska börja där och dessutom är Brunnsvik verkligen inget roligt ställe att gå på.

Nu måste jag ladda datan lite. Sen blir det (kanske) lite sims.. och sängen.
Trevligt höstlov till er som har det; var rädda om varandra <3

0 kommentarer

Tio månaders kontroll på BVC

För ett par dagar sedan var vi på Charlies tio månaders kontroll.
Själv vill jag ge en liten pik till vårdcentralen för den sena tiden vi fick.. Jag menar, “Tiomånaderskontroll” när hon nästan är elva månader, bara fyra dagar ifrån.
Hon är fortfarande en pygmé och vägde bara 6780 g (inte ens sju kilo) och var 70 cm lång. Fortfarande följde hon sin kurva fint och hade dragit iväg rejält på längden.
Det gjordes lite enkla tester (byta hand med leksak, sitta stadigt, åla/krypa). Hon var väldigt öppen och social och för typ hundrade gången blev Vivvi (vår sköterska) väldigt imponerad av hur öppen hon var. Och charmig! “Hon kommer charma hela världen” sa Vivvi nöjt och vi gav varandra ett hastigt ögonkast, jag och Jim. Charlie är allt annat än charmig när hon skriker och slår mot oss när hon inte får attackera sladdarna..

12088516_978901798799364_5480443678818862813_n

Melissa fotade henne häromdagen. Här är ett par bilder :)
12112063_423836167801707_6477555130019979488_n
12010711_423751821143475_1303809866019046351_o
12045370_423836204468370_825293959555034028_o

1 kommentar

Trööööttt (det har ni aldrig hört förut va?)

Jag är så trött så att jag ser dubbelt.
John blev dålig igår kväll och kräktes. Jag tänkte “Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej inte magsjuka på ett lov, IGEN” och torkade upp det med bister min.
Han sov sen hela natten och skulle gå till skolan. Vid frukostbordet börjar han spy igen så det var bara att ringa och sjukanmäla. För vad vet jag inte riktigt, känns inte alls som magsjuka. Ingen feber, inte lös i magen och han kräks bara när han äter men framförallt när han dricker. Undrar om det kan vara matförgiftning? Han kan ju fått i sig något dåligt i går kväll som fortfarande håller i sig. Lite surt att han missade skolan idag då han ÄNTLIGEN skulle få påbörja utredningen för ADD. Men som jag sa till Jim i morse; inte ens jag är så elak att jag skickar ungen till skolan om han spyr. Just nu sover han & jag sitter i köket med Charlie som kladdar mandarin, nya favoritfrukten.
Önskar att jag kunde ta en bild på henne, för hon ser jävligt rolig ut, men som ni vet så har jag ju ingen mobil längre……….

Vi skulle egentligen träffat två kompisar (en varsin) nu på morgonen men det blev inställt p.g.a stackars lillskrutten.
Hoppas att vi kan boka in en annan dag snart, för jag hade verkligen sett framemot att träffa Sofia och hennes dotter! De bor ju i Falun så tillfälle erbjuds inte så ofta.
Vad bjuder dagen på för er kära läsare? Själv har jag inte en susning. Om Johne blir bättre kanske Rebecca kommer upp hit till mig. Annars händer det nog inte så mycket.
Ska väl försöka hålla mig vaken antar jag… det finns inget jag avskyr värre än att inte få sova ordentligt!
Puss, N
12096085_979235392099338_6698700430583565021_nBjuder er på en bild av mina hjärtan. Måste skryta lite också, de minsta har inte varit sjuk en enda gång under sitt snart elvaåriga liv!

1 kommentar

Min bästavän har dött

Jag skojar inte. Har ni inte funderat över varför jag inte bloggat på så länge?!
Jag har varit UTOM MIG AV SORG. Min älskade, underbara mobiltelefon har lämnat mig i stor sorg och saknad. 1,5 år blev han sen drabbades han av svullet batteri och dog en långsam och plågsam död. Så nu är jag ensam. Jag som är så beroende av min telefon!!!!!

Har fått låna en av Jim men den funkar bara om man har i laddaren och knappt ens då. Inget internet, går inte att lägga på om man ringer någon, kan endast ta emot två sms sen är minnet fullt.. Ingen dröm telefon direkt va? Men den funkar. Om jag måste ha tag i någon i ett nödfall, iallafall om laddaren sitter i. Beställt ett nytt batteri men det kommer inte förrns i mitten på November. Om det bara är batteriet som är felet återstår att se. Jag ska iallafall önska mig en ny bästis i Julklapp. Vad det blir ännu har jag inte bestämt mig för ännu. Jag var liksom inte BEREDD på att jag skulle behöva önska en så snart!!!! Lutar i nuläget mest mot en s6.

Så om ni undrar varför det varit så glest med blogginlägg har ni svaret nu. Med tanke på att jag skriver 95% av inläggen från mobilen så känns det här ganska hopplöst nu.
Men jag ska kämpa! Och jo, jag ska skriva ett inlägg om vårt mvc besök i fredags så ni får reda på hur det gick. Men först ska jag väcka terroristen, schasa ut grabbarna på springtur i skogen (haha!) och åka till stallet. Hoppas ni får en fin dag! Tänk på mig………………..

0 kommentarer

Alla småbarnsföräldrar borde ha ADHD!

Tanken slog mig när jag stod och dammsög alldeles nyss; hur bra det egentligen är att ha adhd när man har barn, framförallt under de hetsiga småbarnsåren.
Det borde vara till en nackdel bör man tycka & många (inte minst myndighetspersoner) verkar se detta funktionshinder som något negativt.
Något som skulle påverka barnet och göra de illa. Oj, oj oj, så fel människor kan ha!

Vi med adhd orkar ju mycket mer än vanliga dödliga. Vår superkraft är ett perfekt redskap att använda när energin tryter. Då kan vi med adhd bara ta av det överskott som vi samlat på oss under natten och vips – vi är pigga & redo för ännu en fight med en trotsig ettåring!
Adhd & att jobba på dagis.. Jag ser nog egentligen ingen bättre kombination eller nackdel med det. Det skulle möjligen vara den stora tröttheten, vi är nämligen extra känsliga för intryck. Jag arbetade på dagis i tre års tid (praktik via gymnasiet, IV) och utan att skryta så måste jag säga att jag jobbade tio gånger bättre och mer än personalen. Jag lekte med barnen istället för att sitta på en bänk eller stå i en klunga tillsammans med mina kollegor och fick på så vis en stor inblick hur deras vardag såg ut och hur de fungerade tillsammans i gruppen. Jag såg vilka som mobbade och vilka som mobbades och kunde gripa in där det behövdes. Ingenting undkom min adhd och jag förhindrade flera olyckor med min impulsivitet. Att jag sedan nekades att fortsätta arbeta på en förskola när det framkom att jag hade en diagnos är verkligen sinnessjukt med tanke på hur mycket nytta den gjorde.

Många suktar efter min energi och jag har fått frågan “Hur orkar du göra så mycket på en gång? Ge mig lite av din energi!” så många gånger att mitt självförtroende när det gäller min adhd som jag tidigare endast såg som problem stigit i höjden. Det är ju BRA att ha en superkraft, också! Ta idag som ett exempel.
Jag har hunnit träna agility med hunden, gått ut en timme, varit i stallet, träffat en vän, åkt till Gustafs med Charlie till en urmysig familj och umgåtts med hennes barn och tittat på kossor i 3,5 timme, lagat frukost, lunch, middag, hjälpt John med läxorna, handlat, bakat, läst ut en bok på 150 sidor och storstädat huset.. varav jag gjort ungefär 2 saker samtidigt. Om jag inte är helt slut? Inte det minsta! Jag känner mig fortfarande pigg och utvilad & ser redan framemot en hetsig helg – precis som jag vill ha det.  Låter det inte underbart? Tackar min adhd!
Kram Nadia

3 kommentarer

Att få barn ung – Man växer som person

Kom av en händelse in på min gamla blogg (Usch! Skäms så mycket över hur dåligt jag skrev så kommer inte posta den här, fy!) och slogs av tanken
hur mogen jag blivit på bara tre år. För tre år sedan var jag nitton men betedde mig som fjorton. Festa, hänga på ungdomens hus och göra Säter “Osäkert” verkade vara min passion.
Tvättade jag ens mina egna kläder?! Antagligen inte. Tänk om jag blivit gravid då istället? Hemska tanke. Hur sjutton hade det gått?

Allting har gått så bra med Charlie, mycket, mycket bättre än förväntat. Visst hon ÄR ovanligt snäll och lätt att ha & göra med; har alltid sovit hela nätter och skinit som en sol hela dagarna. Men att ha barn är ett stort ansvar hur snälla dem än är och man måste växa upp på ett sätt, det måste man bara. Från och med att du får ditt barn på bröstet så är det inte du som ska komma i första hand. Från och med den dagen du väljer att fullfölja en graviditet så kommer livet aldrig mer att bli sig likt på både gott och ont.
10858508_836865003003045_2753223747435872096_n

Jag vet att jag sagt det flera gånger förut men väljer ändå att säga det igen; jag är oerhört tacksam för att jag fick äran att börja ta hand om John.
Det är han som lärde mig ta och visa ansvar för en annan individ. Trots att han bara var elva år då så har han lärt mig mer om livet än alla andra tillsammans.
Det var han som fick mig att inse att vi lever här och nu & att vi måste ta tillvara på det vi har och på varandra. Han fick mig att kämpa för att bli den förebild som jag ville vara och jag tror att jag vågar säga att jag lyckats. Jag vill lära andra ungdomar om livet och låta dem visa mig sitt liv och låta mig lära av deras erfarenheter. Jag är redo för att möta framtiden!
dooopp

Att allting skulle ta slut bara för att man får barn är en klyscha. Livets mening för mig är ju barn. Vill jag resa kan jag göra det ändå (det är i skrivande stund redan på gång och jag längtar massor) och när det gäller studier finns det ingenting som skulle kunna få mig mer motiverad än mina barn. Jag vill ju inget hellre än att dem ska ha det bra. Okej, som ung förälder kanske vi inte alltid kan köpa det dyraste av allt och det blir mycket kläder på loppis, det blir det.
Men vad gör det? Jag tror att det enda ett barn egentligen behöver är mat, tak över huvudet och en massa kärlek och respekt. Och det, det är någonting som vi unga föräldrar är extra bra på att ge. Vi vet ju hur viktigt det är!
Något som betytt väldigt mycket för mig som nybliven förälder är dessa ledstjärnor; d.v.s äldre erfarna föräldrar som kunnat sträcka ut en hjälpande hand istället för att döma. Jag skulle aldrig trots min stora entusiasm klarat det hälften så bra utan er. Ni har hjälpt mig att växa som person ni också och tillsammans med mina barn så växer jag varje dag. Jag ser hur Charlie gör framsteg och blir mer & mer lik en människa för varje dag som går, och det är så spännande!
10486524_977356222287255_1293119042656536593_n

Det jag skulle vilja säga till er som får höra att det inte kommer att gå – Hitta avstängningsknappen och TRYCK. Ni kommer bli världens bästa föräldrar!

4 kommentarer