Månadsvis arkiv: januari 2017

Vi väntar tillökning

Har haft sån grym abstinens efter min dator sen igår! Jim lånade (haha) med den hem till sin kompis Viktor för att kunna spela på, eftersom han tyckte att hans dator var för värdefull för att flyttas på (Hmmmmpfh!) och då lånade jag, snäll som jag är, ut den. Nu har jag äntligen fått tillbaka den och tänkte avnjuta lite Sims innan Wikings klockan tio. Jag älskar sims 4 nu sen dem fick in småbarn! Det är så wonderful så jag inte vet vart jag ska ta vägen riktigt, ska skriva en recension sen.. men måste spela lite till först. Den här helgen har annars varit ovanligt lugn för mig. Nästa helg blir mer hektisk (Jobb, stallet och andra måsten) så det kanske var bra att jag fick vara hemma och andas lite. Är så stressad hela tiden nu mer. Min adhd gör sig verkligen påmind, särskilt i skolan. Våran mentor och huvudlärare, som förutom att hon är en grym lärare också är väldigt duktig på att hålla ordning & struktur ska vikariera som studierektor hela den här terminen vilket innebär att hon knappt har någon lektion alls med oss. Kaos för mig alltså. Vi har gått två veckor i skolan och jag har inte fått någonting gjort överhuvudtaget. Det oroar mig då det gått så himla bra förra terminen. Ingen win win direkt men jag får göra som jag alltid gör; kämpa på.

Vi väntar tillökning här hemma! Chelsea är dräktig och beräknad till mitten på februari. Pappan är våran grannkatt, vår katt Dinos bror Chilli. Sist hon fick kattungar var för lite mindre än ett år sedan. Tur att man glömmer hur jobbiga dem är, särskilt när man kikar på de här bilderna:


13582371_511363355715654_1168181678_o
13570312_511364272382229_2117383676_o
13616183_511363572382299_224418955_o
Hon fick 5 stycke i sin förra kul varav 4 överlevde. På bilderna saknas lilla Sapphire.
En till som förhoppningsvis väntar tillökning är Satin, min ena avelshona (kanin). Hon parades idag utav Elsas Ludde (Egen uppfödning) och eftersom parningen blev lyckad 4 ggr så håller jag tummarna.

557Lite mys <3

Medan jag skrivit det här inlägget så har Charlie vaknat ungefär 4 gånger. Hon har börjat sova så dåligt på kvällarna och vaknar flera gånger i början när hon precis har somnat. Antar att det är någon fas eller någonting men det är jobbigt, både för henne och för mig, som inte direkt är den stresståligaste personen här i världen. Apropå världen förresten.. Det var tydligen skottlossningen här i byn inatt. En tjej i 2o års åldern blev skjuten i benet och fick hämtas med ambulans. Man kan ju fundera vart vi är på väg. Om det kan bli skottlossning i den här lilla hålan, ja då kan vad som helst hända. You Never Now.

Trevlig kväll på er,
Nadia

1 kommentar

Att kliva upp ur dimman

Har tänkt lite på det här med att förlåta. Hur kommer det sig att det finns vissa människor som finner sig  i att bli svikna, gång på gång igen? Människor som köper sin partners snack om guld och gröna skogar, förlåter sina föräldrar trots en urtaskig barndom där barnen varken vart sedda eller hörda, accepterar svek efter svek från bästa kompisen men istället för att rakryggad säga ifrån, fortsätter ställa upp lika troget ändå; som en hund som väntar på sin husse, som en bänk som väntar på att någon ska  komma och sätta sig där. Samma visa om och om igen, år efter år, vecka efter vecka, dag efter dag. Hur kommer det sig att en del av oss utsätter sig för detta?
Jag har själv varit en utav den här “delen”, kanske är jag det ganska så mycket fortfarande, trots att jag kommit till insikt och försöker ta mig ur det. Det är inte enkelt. När man har blivit sviken som jag har blivit, utbytt och överkörd, då lovar jag dig, då tar man vad som helst. Alla smulor av uppmärksamhet, alla brödkanter som ger en känslan av deltagande tar man tacksamt emot. En del människor har faktiskt som syfte att låta en äta upp hela limpan och behålla påsen. De menar allvar och stannar kvar hos en i vått och torrt. De flesta nöjer sig dock med att slänga ut smulorna.

Finns väl inget jag hatar, inget någon hatar så mycket som att bli satt i andra hand. Allvarligt talat, det svider. Har du gjort så mot någon? “Nej” , låter jag mig gissa att ditt svar blir. “Jo”, svarar jag då i ditt ställe. “Det har du.” För oss känsliga människor; vi med en diagnos,  vi med trafikproblem hemma. Vi som blivit utsatta för mobbing, övergrepp, förtryck eller misshandel. För  oss är det lilla tillräcklig nog. Det räcker med att du planerar en träff med oss, för att sedan lägga upp i ditt snapchat flöde att du umgås med någon helt annan. Det räcker med att du som vår partner inte lägger ner de där värdefulla fem minuterna på att tala om hur mycket vi betyder innan du sticker iväg på fest. Saker som att du som vän glömmer att fråga oss om vi vill följa med ut en sväng, eller kanske glömmer du som bekant bort att hälsa när vi ses. Eller ännu värre, du glömmer bort det som vän. Detta är obetydligt små saker som i någon annans huvud kan bli väldigt stora, och efter att ha upprepats flera gånger, förvandlades till frågor som “Varför existerar jag?”. Jag säger inte åt någon att rädda hela världen. Jag bara uppmanar till att kanske skicka det där lilla smset ändå. För dig är den en baggis, men för någon just nu är det hela världen.

Jag har själv blivit utsatt för allt detta smått men också saker som är alldeles för stora för att skriva ner en fredagsnatt. Men jag tror att jag någonstans under 2016 vaknade upp ur dimman. Jag bestämde mig för att inte vara någons dörrmatta längre. Ingen skulle få torka sina skitiga skor på mig längre. Jag har givetvis inte kunnat hålla mitt löfte till mig själv ännu. Men jag tänker kämpa för att en dag kunna hålla det, för mina barn och för alla dessa ungdomar som har valt mig till sin förebild.
- I will fight for You, never forget.

/ Nadia

0 kommentarer

SMÅBARN HAR ÄNTLIGEN KOMMIT TILL SIMS 4

Om jag någonsin haft anledning att fangirla så är det nu. Jag är ett obotligt fan av sims 4 och har alltid varit det. Alltid tyckt att spelet är grymt och lite meningen med livet emellanåt, speciellt när ens egna liv har varit typ botten och man har mått aningen bättre av att kunna göra någon annans till ett helvete. Då = Sims  bästa lösningen! 3:an har varit min favorit och jag har haft väldigt svårt att ta till mig 4:an. Det har känts så kallt och opersonligt trots att simmarna är såå mycket snyggare och att grafiken är helt fantastiskt. Största anledningen till att jag tyckte att spelet bokstavligt talat sög var att det saknades småbarn.. och vad HÄNDER plötsligt typ 1,5 år efter att spelet kommit ut?! JO DEM SKAFFAR SMÅBARN SOM EN GRATIS UPPDATERING! Tack älskade EA för att ni äntligen fick lite vett i skallen. Nu ska jag ge Sims 4:a en ärlig chans igen. Började spela lite ikväll men tänkte vänta med att göra ett längre inlägg om spelet tills jag kollat in det lite mer. Hittils är det grymt. Småbarnen är verkligen dösöta! Tar lite egna pics på min lilla familj i nästa inlägg, fram tills dess får ni nöja er med Google bilder. Puss; Nadia.

455 557 4245a1d708c2660f

0 kommentarer

Not my day

Två trafikolyckor när jag övningskörde, försenat tåg, skitdag i skolan, spräckt sköljmedelsflaska, trasiga kläder och krånglande mobiltelefon.
Finns inget annat att säga, otursdag helt enkelt! Puss

               Inte min dag idag..            
455

4245a1d708c2660f…och inte Charlies heller tydligen!

0 kommentarer

Det här med vänner

Klockan är över sju & jag ska till skolan. Jag har egentligen inte tid att skriva men om jag inte gör det, om jag jag inte försöker sortera upp lite inuti skallen, så kommer hela dagen gå åt helvete, vilken den säkert gör ändå. Vaknade och kom att tänka på det här med vänner. Vad betyder det, egentligen? Betyder det att man har likadana jackor och ser världen genom samma glasögon? Att man kan läsa varandras tankar och vet vad den andra ska göra innan den personen gör det? Är en vän någon du alltid ska kunna ringa till, oavsett tidpunkt, utan att känna dig dum? Jag har nog inte särskilt många vänner isånafall. Inte kvar, inte längre… och det är en stor sorg för mig. Om och om igen ser jag dem försvinna ifrån mig. Människor jag älskat, gjort allt för, som sedan plötsligt inte längre hälsar när ni träffas på stan. Oftast har vi bara glidit isär. Jag kan mnstret utantill och avskyr varje gång det händer. Det brukar börja med att “Vännen” (som kanske inte var någon riktig vän trots allt) träffar andra kompisar, folk som är “häftigare”, mindre krävande, normala ja inte fan vet jag, och så kommer vi längre och längre ifrån varandra. Det finns dem som träffar en kille och glömmer allt annat, andra som bara förändras och så den lilla skalan som åtminstone vågar säga att dem inte orkar med en mer.

Jag har adhd och det står jag för. Jag vet också att det kan vara en utmaning att ha en nära relation med mig, mycket p.g.a min otroliga känslighet. Inte bara det emontionella utan också världen runt omkring. Men som vän måste jag säga att jag nog i princip får 100 % godkänt. Ställer alltid upp, snackar inte skit utan pratar klarspråk. Är det de som kanske inte gillas? Då får de vara tror jag. Kommer alltid att föredra ärlighet framför nått jäkla skådespel. Då blir ju den utsatta bara ännu mer ledsen i slutändan. Utöver ärligheten så är jag också väldigt omtänksam. Bryr jag mig så bryr jag mig med hela hjärtat och älskar jag så är det med hela själen. Kortsagt – känner jag något för någon kommer jag vara mitt bästa för att vara där i alla lägen. Det är skittrist att vakna upp med en sådan här “övergivnadskänsla” och inse att man typ har 3 kompisar kvar, men de 3 ska jag vårda med största omsorg. Vindarna vänder förhoppningsvis snart…

Med kärlek och funderingar,

Nadia.

0 kommentarer

Ledigheten is over

Jag har gått runt hela dagen och varit övertygad om att det varit söndag. Spännande känsla! Och man blir lika glad varje gång när man kommer på att det bara är lördag ännu. Under jullovet har dagarna flutit ihop och det har kvittat om det varit en lördag, måndag eller onsdag. Nu i övermorgon börjar skolan igen och det är inte direkt något jag ser framemot. Folkhögskolor har dessutom ett litet annorlunda system som jag inte är överförtjust i. Inför varje termin så ska de tomma platserna i klasserna som blivit efter att folk hoppat av (vilket över hälften gör ironiskt nog) fyllas upp och nya elever börjar i klassen. Jag är väldigt social och har inget problem att träffa nya människor. Men den kära adhd:n kikar fram och får mig att hata förändringar. Så jag är alltså kanon nervös inför måndagen och för hur mycket klassen kommer förändrats. Dessutom har våran mentor tillfälligt slutat den här terminen för att vikariera som studierektor på skolan. Det är mycket tack vare henne som jag helt otroligt nog lyckats komma igång med studierna igen, så jag måste erkänna att jag är smått livrädd för att tappa fotfästet igen och komma in i de gamla vanorna igen  – d.v.s skolk.

Ångesten som legat som ett åskmoln över mitt huvud har lugnat ner sig och nästan försvunnit helt och hållet. Det är så skönt när en dålig period; som jag kallar det, håller på att lägga sig och livet återgår till det normala igen. Jag ser verkligen framemot den dagen då de uppfinns en mirakelmedicin som verkligen fungerar för min adhd. Har inte gjort särskilt mycket idag. Kommit hem från mina föräldrar, plockat lite hemma och tittat på medan Jim har lagat hemmagjorda köttbullar och mos. Kanongott blev det!

455

Nu ska jag snart slå mig ner i soffan tillsammans med familj och två vänner & prova det nya skräckspelet jag köpte, The Park. Blivit ännu mer besatt av skräck sedan jag själv började skriva spökhistorier. Nu fattas bara min alldeles egna hemsökta herrgård så är livet komplett..

Med kärlek,
Nadia

557Bjussar er på en bild av Charlie. Hon fyllde 2 år nu i November och börjar bli en liten människa i miniatyr. Jag är egentligen antirosa(som ni nog redan vet efter allt mitt tjat), men mormor köpte både overallen och vantarna så vad gör man inte för husfriden?

1 kommentar

2017

Nytt år, nya möjligheter. Fem dagar av det nya året har gått & än så länge märker jag väl inte direkt någon skillnad gentemot 2016, Jag är fortfarande lika stressad som jag var under 2016 haha, om inte mer kanske. Jag avskyr nämligen nyår. Varför det? Tja, inte enbart för att alla ska hälla i sig så jäkla mycket sprit under nyårsafton vilket därmed bidrar till mängder med olyckor. Jag tycker inte heller om att bli äldre, att dem jag älskar blir äldre och att vi kommer ett år närmare döden. Va positiv jag lät nu va? Men det är sant. Jag fyller 24 i år och har känt mig gammal sen dagen jag fyllde 13. Jag har aldrig velat bli äldre. Har haft ångest inför varje födelsedag sedan jag blev tonåring och har ofta önskat att jag åtminstone kunde få fylla år den sista december. Åren har bara rasat förbi och det känns sjukt att Johns årskurs börja övningsköra i år. Vad har hänt med vardagen liksom? Vart tog livet vägen? Vad har jag gjort under dessa år egentligen? Självklart är jag innerligt tacksam över att få vara vid liv.Under 2016 har människor som jag både tyckt om och inte tyckt om rycks bort alldeles för tidigt, och det är tragiskt varje gång; vän som fiende. Men en tidsmaskin vore väl ändå inte så dumt..

Min reserme av 2016 då? Finns inte mycket spännande att säga. Blandat både bra och dåligt. Lugnare än 2015, mer hektiskt än 2014. Inte mer drama än vad mitt liv brukar innehålla under ett år (omöjligt att hindra när du har adhd, mina medsyskon vet!) utan det har nog sett ut ungefär som det brukar. Ett par tråkiga händelser som innefattar alkohol som det varit varje år sen 2012, tappat kontakten med ett par vänner, träffat några nya, osv, osv osv. Under 2016 lyckades jag på allvar ta upp studierna igen, det var bra (även om det nog beror betydligt mer på att jag faktiskt hamnat i en bra klass än på mig) och jag har kommit igång lite sådär halvdant med körkortet. Gjort ett par tafatta försök att komma igång med bloggen igen men misslyckats. Jag vill så gärna men det är inte kul när det ska krångla. Poff säger det och min motivation är borta. Jag har trots detta fått ett par nya läsare och tänkte därför skriva ett litet inlägg om mig själv någon dag när andan faller på, spännande va?

Sover nere i huset inatt så tänkte väl ta lite chillpill tid och spela lite… Ja, sims. Spännande igen va?

simmmms

Med kärlek och lite sarkasm,
Nadia

1 kommentar