När man har varit stark för länge

När man har varit stark för länge, det är då man verkligen känner hur det känns att leva. I flera veckor har jag liksom vandrat runt i en dimma utan att riktigt hitta vägen ut. Jag har glömt hur man tar hand om sig själv och hur man andas. Jag är så trött hela tiden så det är sinnessjukt.

Först fick Jim sin depression, och jag fick axla rollen som ensamstående. Sedan bröt han nyckelbenet och det fortsatte så, och folk tyckte synd om mig & ojade sig över hur tufft det måste vara att ta hand om ungarna helt själv.  Nej,  det är det inte de som är problemet. Jag tycker inte att det  finns något att klaga på. Charlie är snäll, glad, trotsig och sover bra om nätterna. Hon är rolig och kul, och jobbig och dryg, precis som vilken människa som helst. John sitter mestadels inne på sitt rum, utan någon som helst kontakt med omvärlden. Långsamt har jag insett och accepterat att min lilla sociala, pratglada kille utvecklats till en tvättäkta tonåring. Men vår relation blir inte sämre för det, så det är inte särskilt jobbigt det heller.

Det som är jobbigt är allt runtomkring. Stressen över skolan, körkortet, hemmet, hinna med, räcka till… den känslan avskyr jag & alla måsten stiger mig åt huvudet. Skolan kräver mer & mer, samtidigt som jag blir osäkrare och osäkrare på om jag kommer klara av det. Det ställs krav på mig som är orimliga, en press… mål som jag aldrig kommer kunna leva upp till. Fördomarna, överallt vart jag än sätter ner mina fötter, biter mig i hasorna. Att så många har förutfattade meningar om mig innan jag ens hinner stiga in i rummet är rätt ofattbart. Nästan så att det blir en smula fascinerande. Att bara fyra bokstäver & en näve med rykten kan skapa ens hela liv är när det kommer till insikt, är rätt intressant. Det är just det som tar min kraft. Detta skitprat som existerar överallt. Inom familjen, skolan, vännerna, samhället, grannskapet… Överallt finns det, och det går inte att beväpna sig för fienden är osynliga. Dessa små energitjuvar gömmer sig i klungorna och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att få tag i dem. Jag vet ju inte vilka som döljer sig under masken.

Veckan som kommit har varit extremt tuff. En vän till mig valde att avsluta sitt liv bara för att denna inte fick vara den person som den ansåg sig vara. Cassie/Razmus, du ska veta att jag inte klandrar dig. Världen är inte någon vacker plats, särskilt inte för sådana som dig och mig. Men jag hoppas att du har det bra där du nu är. Du fattas oss.

Skolan – ett annat faktum till att jag bara velat dra något gammalt över mig. En plats där jag sjukt nog känt mig trygg och respekterad på de senaste 2 åren; något som aldrig hänt förut, har förändrats. Nu vet jag inte längre vad jag ska tro. Men glöden inuti mig, men adhdmotor, får mig att fortsätta kämpa. Jag ska klara det & ingen, inte ens du, ska få stoppa mig.  Helgen – en jobbig händelse som satte sina spår. Om jag kunde beskriva hur förbannat trött jag är på sådana här händelser så skulle jag göra det.

Jag känner mig inte gnällig, för jag anser att tala ut inte är att gnälla. Jag har det tufft just nu, men det finns många omkring mig som har det värre. Jag skulle kunna räkna upp flera stycken. Idag är jag bitter, ikväll är jag svag. Imorgon är det kanske bättre, inte sjutton vet jag. Jag vet bara att om man kämpar tillräckligt mycket för att få något, så fixar man det. Jag ska göra det för min familj, för mina vänner, mina drömmar, min framtid och inte minst; för mig själv. Bara att ta på sig hatkoftan en stund och försöka igen. Never give up!

never-give-up-7-638

1 kommentar

1 kommentar till När man har varit stark för länge

  1. Albertina skriver:

    I am not sure where you’re getting your info, but good topic.
    I must spend some time learning more or working out more.

    Thank you for magnificent info I used to be searching for this info for my mission.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*