Då jag HATAR adhd.

Jag vet inte vart  jag ska börja och troligen inte heller vart jag ska sluta.
Min hjärna har svämmat över och nu fungerar ingenting. Att skriva att man mår dåligt är enligt den oskrivna lagen förbjudet & dem som ändå gör det blir utpekade som “attentionwhores.” Jag fattar det inte. Varför ska man LÅTSAS må bra när man INTE gör det? Varför ska man ljuga och skriva ett lyckligt inlägg om hur bra allting är när det enda man egentligen vill göra är att dra täcket över huvudet och försvinna för gott?
Förlåt, men jag har adhd så jag kan inte låtsas. Föddes inte med den förmågan. Och vet du, du som ids läsa det här just precis nu den 1 december 2015? Jag hatar adhd.
Jag hatar, hatar, hatar så mycket att det värker i hjärtat. Den här sjukdomen har gjort mig annorlunda. P.g a den har jag fått ta så mycket smärta att hjärtat inte hinner med att läka. P.g.a att jag föddes med en funktionsnedsättning som världen så fint väljer att kalla det; moralkärringar som inte har en aning om vad de pratar om; så är jag dömd att misslyckas. Jag är dömd till döden innan jag ens fått chansen att leva.
“Stäng av bara” säger folk. “Det gör jag när det är för mycket.” Men hur sjutton ska man kunna stänga av när man föddes utan avstängningsknapp? Vi med adhd är inte födda så. Vi är skapta på ett annorlunda sätt och för oss finns det ingen konstruktionsbok. Vi måste själva hitta vår plats i samhället. Om det finns någon. Jag har letat så länge. Så länge att jag börjat tvivla på om den här världen är till för mig.

Om det ändå fanns någon att prata med. Men jag känner ingen. Ingen som förstår hur det känns att vara så misslyckad.
Ingen som vet hur det är att ständigt oroa sig för att hålla måttet. Passa in. Försöka vara som “alla andra” samtidigt som jag så väl vet att det är omöjligt.
Det är ingen om förstår hur det känns att göra misstag efter misstag, spela upp en epilog i huvudet, be till högre makter om en till chans och bestämma sig för att “den här gången ska jag göra rätt. Jag ska inte bli svartsjuk för att hon väljer någon annan före mig. Jag ska inte börja bråka om varför han inte säger att han älskar mig tillräckligt ofta. Jag ska inte gå efter och fortsätta bråka i panik utan istället ignorera och låta personen få den tid hen behöver” för att varje gång misslyckas med det man lovar och göra det andra iallafall trots att man verkligen försökt stå emot den starka impulsen. Jag förstår inte vad det är för fel på mig? Varför föddes jag utan spärrar? Varför klarar jag inte av att stänga ute det som gör ont? Varför kan jag inte vänta? Allting ska ske nu, på en GÅNG – och genast annars blir det kaos i min skalle likt en bil som har slut på bensin. Och samtidigt som jag lever med ångest över att jag aldrig kommer kunna anpassa mig till ett samhälle som saknar en instruktionsbok för sådana som mig så måste jag kämpa mot mitt ständiga dåliga samvete.
Min adhd har förstört så många relationer för mig. Folk orkar inte vara vän med mig och det förstår jag.
Men det jag inte förstår är varför de aldrig gav mig en chans att bättra mig. En chans att få förklara. Det är de som svider mest. Att de bara försvinner, en efter en. Det gör det omöjligt för mig som redan har så svårt för det; att släppa & gå vidare.

Jag blundar och ställer mig tyst frågan: Hur ska jag orka fortsätta? Att ta livet av sig är inget alternativ för mig. Jag älskar ju att leva men jag hatar den kropp jag tvingas leva i. Som om det förflutna inte räcker. Ska jag behöva bemöta en likadan framtid också? Den enda chans jag hade förlorade jag. Den enda människa som verkligen hjälpt mig försvann. Min Kbt terapueft, min livlina. Hon flyttade, böt jobb och jag fick inte gå kvar. Beslutet har omprövats men hur lång tid tar det? Både ett och två år om jag har otur. Det finns många i kö. Men varför ska det ens finnas en kö när det handlar om rätten till ett värdigt liv? Har inte alla rätt till det? Jag också? Jag kan inte ta någon annan medicin p.g.a ett hjärtfel. Jag kan inte ta en tablett och leva inuti i en skyddande bubbla. Jag måste hela tiden leva här & nu, natt som dag , månad efter månad, år efter år. Jag har inget annat val så varför ska jag inte få välja? Jag tycker det är så orättvist. Orkar inte ens tänka på det.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag önskar bara att jag var normal. Hörde ni det? Jag vill för en gångs skull vara normal.
Jag – den som brukar prisa adhd och tala om det som en superkraft, vill vara normal. För idag är en sådan där där som jag hatar adhd.
Adhd, det här är till dig idag.

Adhd
Jag hatar dig
Adhd Jag hatar dig
Du förstör så mycket för mig
Adhd
Om du inte fanns
Vem hade jag varit då?
Hade jag befunnit mig någon annanstans?
Kanske i en annan dimsison
Kanske i ett helt annat liv
Utan bråk och missförstånd
Utan tjafs och tjiv
Förbannade sjukdom
Jag spottar på dig
Jävla adhd
Varför skulle du besöka just mig?
Jag kan aldrig bli av med dig
Aldrig någonsin bli frisk
Och att fortsätta leva såhär
Är en väldigt onödig risk.
Adhd
Jag hatar dig.
Jag hatar dig för vad du har gjort mot mig.

Ingen kommer att läsa. För det här är ju bara gnäll, eller hur? Kanske är det uppmärksamhet jag är ute efter, är det inte så tror du?
Då kan jag tala om för dig att hade jag velat ha uppmärksamhet så hade jag cyklat ut framför bussen (skämt å åsido, det klarar jag åtminstone av).
Det här, det är bara en skildring av min känsla just nu.
Jag är inte självmordsbenägen. Jag är ledsen. Jag går inte runt och mår dåligt jämt. Men idag gör jag det. Jag önskar inte alltid bort min adhd. Men idag skulle jag göra vad som helst för att slippa den. Jag säger inte att alla med adhd tänker som jag ibland. Men kanske finns det någon som gör det? Jag har gett upp hoppet om att hitta dig. Men finns du så skriv. Jag har väntat så länge nu.

5 kommentarer

Alla småbarnsföräldrar borde ha ADHD!

Tanken slog mig när jag stod och dammsög alldeles nyss; hur bra det egentligen är att ha adhd när man har barn, framförallt under de hetsiga småbarnsåren.
Det borde vara till en nackdel bör man tycka & många (inte minst myndighetspersoner) verkar se detta funktionshinder som något negativt.
Något som skulle påverka barnet och göra de illa. Oj, oj oj, så fel människor kan ha!

Vi med adhd orkar ju mycket mer än vanliga dödliga. Vår superkraft är ett perfekt redskap att använda när energin tryter. Då kan vi med adhd bara ta av det överskott som vi samlat på oss under natten och vips – vi är pigga & redo för ännu en fight med en trotsig ettåring!
Adhd & att jobba på dagis.. Jag ser nog egentligen ingen bättre kombination eller nackdel med det. Det skulle möjligen vara den stora tröttheten, vi är nämligen extra känsliga för intryck. Jag arbetade på dagis i tre års tid (praktik via gymnasiet, IV) och utan att skryta så måste jag säga att jag jobbade tio gånger bättre och mer än personalen. Jag lekte med barnen istället för att sitta på en bänk eller stå i en klunga tillsammans med mina kollegor och fick på så vis en stor inblick hur deras vardag såg ut och hur de fungerade tillsammans i gruppen. Jag såg vilka som mobbade och vilka som mobbades och kunde gripa in där det behövdes. Ingenting undkom min adhd och jag förhindrade flera olyckor med min impulsivitet. Att jag sedan nekades att fortsätta arbeta på en förskola när det framkom att jag hade en diagnos är verkligen sinnessjukt med tanke på hur mycket nytta den gjorde.

Många suktar efter min energi och jag har fått frågan “Hur orkar du göra så mycket på en gång? Ge mig lite av din energi!” så många gånger att mitt självförtroende när det gäller min adhd som jag tidigare endast såg som problem stigit i höjden. Det är ju BRA att ha en superkraft, också! Ta idag som ett exempel.
Jag har hunnit träna agility med hunden, gått ut en timme, varit i stallet, träffat en vän, åkt till Gustafs med Charlie till en urmysig familj och umgåtts med hennes barn och tittat på kossor i 3,5 timme, lagat frukost, lunch, middag, hjälpt John med läxorna, handlat, bakat, läst ut en bok på 150 sidor och storstädat huset.. varav jag gjort ungefär 2 saker samtidigt. Om jag inte är helt slut? Inte det minsta! Jag känner mig fortfarande pigg och utvilad & ser redan framemot en hetsig helg – precis som jag vill ha det.  Låter det inte underbart? Tackar min adhd!
Kram Nadia

3 kommentarer

Ska vi inte ens få ta körkort?

Å vad arg jag blir. Känner ilskan krypa i kroppen, så intensiv att jag inte riktigt vet hur eller vart jag ska göra av den.
Anledningen är samma som alla andra gånger; samhällets syn på oss med funktionsnedsättningar.

Bara för att jag har ADHD så ska jag tydligen behöva vänta med något så självklart som körkort.
Bara för att jag blivit född annorlunda så ska jag behöva ett intyg på det för att överhuvudtaget kunna få köra bil.
Att synprov är obligatoriskt förstår jag. Men ett intyg på att du har ADHD? Varför då? Jag medicinerar inte ens. Hur skulle min ADHD kunna påverka min förmåga att köra bil? Blir nästan lika kränkt som jag blev igår under mötet med en kontaktperson. Denna människa påstod sig veta hur vi med ADHD tänker, känner och fungerar. Hon har inte själv diagnosen men hade lång “erfarenhet”. Hur kan hon skaffa sig erfarenhet utan att själv ha ADHD? undrade jag. Hon fnös och upprepade att hon minsann visste exakt hur sådana med adhd fungerade. Sedan påstod hon att vi har brist på känslomässig förmåga och struktur. Vi som är de mest känslosamma och strukturerade människorna i världen! Nej usch, sådana personer kräks jag på. Hur som helst, nu tillbaka till det här med körkortet.
Fick snällt ta och ringa till Gylle (Psykiatrin i Borlänge) för att boka en tid för ett intyg. Detta var i mars. Jag har fortfarande inte fått någon tid.

Jag får stå vid sidan av och titta på när en efter en i min teorigrupp får sitt förarbevis. Allting är betalat och klart men jag får inte ens sätta mig i bilen.
Varför? För att jag föddes med en superkraft, i folkmun kallad ADHD. Jag kan inte vara ensam om att få utstå det här.
Vart finns mina bröder och systrar? Vi måste protestera!

/ Arg

3 kommentarer

Laddad med ADHD

Har fått en riktig laddning från ingenstans. Innan badet var jag seg och färdig för sängen. Efteråt så blev jag helt uppspeedad, studsar runt & sjunger, sorterar tvätt, bakar (!), skriver det här inlägget, spelar sims och äter godis samtidigt. Tur att Emelie eller Melissa inte är här just nu för då hade de fått användning för sin favoritreplik till mig, nämligen SITT. Vet faktiskt inte själv riktigt vad som hände men jag kan garantera att det inte var populärt här hemma. Grabbarna suckar & stånkar och skjuter mig emellan sig. Tur att bebben sover så hon slipper se vilken galen morsa hon har ;)
Själv älskar jag det här med adhd:n, dessa attacker av stark glädje & energi som bara kommer sådär plötsligt. Jag menar, man får ju så mycket gjort..
Så nu är jag verkligen laddad med adhd. Hoppas det håller i sig tills imorgon. Då ska jag vara funktionär nere vid klubben.

Tänkte bjuda på dessa mysbilder från finbesöket idag. Maja kom och hälsade på. Hon och Charlie blev vänner direkt.
Å vad tacksam jag är för att jag redan från början socialiserade henne ^^ Nu slipper jag dras med en blyg unge. Än så länge iallafall.
Nu blir det film med yngsta grabben. Trevlig kväll!

11351396_913323172023894_8545062851293010711_n

10929944_913323198690558_3381413281946215383_n

 

0 kommentarer

Om du stör dig- Läs inte

Jag har på senaste tiden registrerat att flera stycken kommit med kommentarer, påhopp och åsikter angående min blogg och vad jag “får” och inte “får” skriva om. Just därför, för att jag uppenbarligen inte varit tillräckligt tydlig tidigare så tar jag upp det igen.

Det här är min blogg och den handlar om mitt liv. Jag är en stark, öppen, positiv och energisk ung mamma med adhd.
Jag har bra dagar. Och sen har jag dåliga dagar. Jag har varit med om roliga saker. Och tråkiga saker. Saker som har format mig och gjort mig till den människa jag är idag på både gott och ont. Jag har brister. Jag har också fördelar. Jag har svårigheter utifrån min diagnos speciellt med tanke på att jag är omedicinerad pga utav ett hjärtfel. Jag är en människa helt enkelt. Men jag är en öppen sådan.
Jag har valt att vara öppen både som person i det sociala livet och här på min blogg. Jag väljer ofta att ta upp och skriva om saker som kanske inte alltid är så vanliga att man pratar om, saker som är lite tabu för det svenska kalla samhället. Te.x hur det är att önska ett vist kön på sin bebis, om förlossningsdepressioner, om dåliga dagar som förälder och varför man inte ska behöva amma. Jag kommer inte att sluta vara öppen för jag trivs med det, ja, jag trivs helt enkelt med att vara mig själv.

Bloggen startades från början med enda syfte att fungera som en liten dagbok för mig. Att den sedan skulle intressera så pass många som tretusen om dagen var en häpnadsväckande men rolig överraskning. Men det kommer inte att förändra mitt sätt att vara eller mitt sätt att skriva på.
Jag förstår att det kan vara provocerande för många att läsa om min ärlighet. Här kommer en tjej med grov adhd som är ung mamma och lever ett helt annorlunda liv än många andra och som vågar stå för sina åsikter och hävda sig. Ja, jag kan förstå att det är provocerande för den som är svag och konfliktkär. Den svenska avundsjukan känner vi alla till. Men om du nu tillhör den där tråkiga sorten som bara vill ha något att gnälla på för att ditt eget liv är så innehållslöst, lyssna noga nu: Antingen fortsätter du med att störa dig på min blogg, jag kan bjuda på det om de skänker dig lite glädje eller så går du ut och gräver en grop, lägger dig där och ber någon vänlig förbipasserande att täcka för dig, för beteendet är minst sagt pinsamt och är inte lämpligt att bevittna för barn.

Var bara det jag ville säga med detta lilla inlägg. Om du inte kan säga något snällt så säg ingenting alls.
Krama om er ikväll! Nu ska jag ta och försöka lägga en skrikig kinkig bebis.
Nadia

34 kommentarer

Förbannade jävla handikapp

Tänk dig att du är mig.
Eller, hur ska du kunna tänka dig det? Vi gör såhär istället.*
Tänk dig att du är en helt vanlig tjej. En vanlig tjej med lite mer humör, lite stirrigare och lite annorlunda.
Och med helt annorlunda sätt att tänka.

Mitt handikapp- ADHD. Ja, jag väljer i det här inlägget att kalla det för handikapp. Varför? För att jag i nuläget är så trött på den, adhd:n.
Alla med adhd är olika. Har olika svårigheter. Olika saker som gör att de skiljer sig från mängden, på både gott och ont.
Jag HATAR min del. Just nu hatar jag den extra mycket. Mitt största problem med min sjukdom är detaljseendet. Jag kan inte se hur saker ska vara med blotta ögat, som ni andra kan. Saker i vardagen, som ni gör utan att tänka på, får mig att få utbrott på utbrott för att jag inte klarar av det. Jag kan inte sätta i batterier i en datamus. Tappar jag den på golvet är jag beroende av att grabbarna hjälper mig. Jag vet inte hur jag ska knäppa Charlies bodys utan att en tålmodig själ visar mig gång på gång. Det tog flera år innan jag lärde mig hur hästarnas benskydd skulle sitta och min tålmodiga stallkompis Maja fick visa mig gång på gång. I stallet är jag alltid långsamast när vi ska trä på grimman; för jag behöver alltid dubbelkolla hur allting ska vara trots att jag gjort det miljoner gånger förut. Jag kan inte knyta rosetter, sätta upp håret eller måla mig med kajal. Saker som ni ser som helt självklara är svåra för mig. Jag är alltid beroende av hjälp. Jag kommer alltid att vara beroende av hjälp. För min hjärna saknar ett center för motorik. Jag förstår mig inte på det logiska. Istället har jag utvecklat mitt inre seende. Jag kan läsa av en människa och dess sinnesstämning i samma ögonblick som personen kliver in i rummet. Mig kan man inte ljuga för.

Om jag skulle vilja byta med dig? Ja, idag vill jag det. Idag önskar jag att jag var precis som alla andra. Som du, han och och. Som ni.
Jag vill kunna sätta upp håret i en snygg tofs när jag själv känner för det. Jag vill klara av praktiska saker utan att be om hjälp. Jag vill slippa bli nedtryckt av både elever och personal i stallet för att jag är långsam och anses som korkad. Men jag är inte lägre intelligent. Jag har bara mist ett område och överutvecklat ett annat. Men ja, idag vill jag byta. Sitter just nu här i köket med blödande sår på knogarna. Jag försökte bara försåt hur man öppnade en konservburk så att inte middagen skulle bli förstörd. Det blev den ändå. Konservburken också. Men jag lyckades iallafall göra ett litet hål så jag kunde få ut det mesta av såsen. Det är iallafall bättre än inget.
Tänk dig för innan du dömer någon. Tänk dig för innan du dömer mig.

2 kommentarer

Vilse i tystnaden

Ber återigen om ursäkt för min frånvaro sista dagarna. Men när jag mår väldigt dåligt så skriver jag antingen väldigt mycket eller väldigt lite, beroende på hur jag väljer att sortera tankarna som bildas i huvudet på mig när det är någonting jobbigt som har hänt.

Jag väljer, som vanligt, att inte dölja något för er utan jag ska vara helt ärlig. Jag har mått pyton. Senaste veckan har varit turbulent, inte bara för någon med adhd. Jag tror att även ni som har en fungerande pysventil skulle önska er avlägsning från planeten snarast möjligt om ni haft samma vecka som mig. Först och främst blev jag förnedrad, sårad och kränkt av en närstående till familjen och en nära släkting till min dotter. Inga namn nämnda men du vet nog vem du är, och jag hoppas att du skäms för vad du ställt till med under alla dessa år. Och framförallt över hur många människor du sårat helt i onödan. Sedan har mitt och Jims förhållande varit allt annat än tipptopp. Som om det inte skulle räcka så får jag en väldigt tråkig upplysning angående Johns skola där jag fått en helt annan bild, och där och då, så rann bägaren över. Och igår fick jag faktiskt nog. Jag orkade inte vara i närheten av min familj längre. Kände mig bara förnedrad, missförstådd och besviken, både på mig själv och på dem; framförallt Jim. Så jag packade en väska med mina & Charlies viktigaste tillhörigheter och stack hem till mina föräldrar som är utomlands en vecka. Första gången någonsin som jag frivilligt väljer att lämna någon, om så bara för en kort stund, och klarar av det. Jag och Charlie ( som skötte sig exemplariskt) sov kvar där hela natten. Nåväl, sov och sov. Jag låg klarvaken och grubblade. Tack vare  lilla hjärtat som inte kunde sova om inte jag var hemma (stora grabben är inte alltid varken så stor eller tuff) och en mycket god vän till mig så repade jag snabbt nytt mod och dagen därpå, d.v.s. idag, kände jag mig så pass bra att jag bestämde mig att prata ut med Jim som bett om det flera gånger utan att få respons. Och efter att ha laddat batterierna hos mina underbara småtjejer i stallet (första ledningen på fem månader- underbart!) så knallade jag hemåt med barnvagnen för att möta Jim nere i tvättstugan. Mitt hjärta smälte när han plockade upp Charlie och jag riktigt kunde se hur mycket han hade saknat henne. Går inte att beskriva känslan.

Hur som helst så valde jag alldeles nyss att gå tillbaka till mina föräldrars hus, ensam. Charlie är kvar hos sin pappa. Det känns.. skumt. Jag hade tänkt och trott att jag skulle behöva en natt till, helt ensam, för att tänka och slutföra sorteringen av tankar. Jag har inte varit själv såhär på över ett år så, klart att det känns konstigt. Lägg sedan till att du bor tillsammans med tre andra varav ett spädbarn. Då blir det tomt. Här är det så tyst att jag hör mitt hjärta slå. Var det verkligen såhär innan? Eller är det bara jag som blivit ovan? Jag  vet inte. Men skönt kan jag inte direkt säga att jag tycker att det är. Inte ett dugg. Jag längtade tillbaka redan när jag gått ut genom dörren. Och det känns konstigt att jag kommer få sova en hel natt utan att bli väckt av bebisskrik en enda gång. Och att kunna lägga sig utan att få schasa en motsträvig tonåring i säng. Inte ens irritera sig på katten kan jag göra, för här finns ingen katt. Och hunden bor hos svärfar över helgen så honom ser jag inte heller röken av. Och ingen att ligga bredvid när jag ska sova har jag heller. Det blir att krama kudden ikväll. Måste faktiskt säga att jag känner mig ganska vilse. Vilse i tystnaden.

1 kommentar