Hurt You

I would hold you in my arms
I would take the pain away
Thank you for all you’ve done
Forgive all your mistakes
Oh, I’m sorry for blaming you for everything I just couldn’t do
And I’ve hurt myself by hurting you
Oh, I’m sorry for blaming you for everything I just couldn’t do
And I’ve hurt myself, oh, oh, oh.

Im so sorry, my baby.

soorry

0 kommentarer

Ensam vi går

En text för mig och för dig. En text som speglar min resa genom livet, högstadiet, och om din.
Vissa saker stämmer in på mig medan andra passar bättre för dig.
Kanske inte exakt samma saker men samma budskap för oss båda två. Jag älskar dig älskling och glöm inte, att jag finns här tills döden skiljer oss åt.

Natten föll innan första dan
skulle börja skolan med nya barn
mamma sa godnatt och börja gå
men stängde dörren men lämna lyse på
för hon kände på hans panna hur de rann
svetten satte sig fast i hennes hand
kramade honom och sa försök sova

hon slöt sina ögon men börja gråta
hennes blick stirrade ner på fläskläppen
samma gäng hade gett han på käften
hon fråga hur de var men han sa
snälla mamma låt mig bara va

REF:
Ensam jag går med trasig själ finns det någon som kan förstå
(Förstå förstå)
Ensam jag går med trasig själ finns det någon som kan förstå
(Förstå förstå)

Hans föräldrar hade ont om pengar
rostig bil och en stor hög av räkningar
Han hade kläder och skor som var nötta
begagnad cykel & saker som var misskötta
Skolkamraterna mobbade honom
lärarna såg men dom vände blicken om
dolde för mamma gråten & blåmärken
fejkade feber för att slippa skolbänken

men en dag fick han nog han tog sin näve & slog
så hans knogar blev fyllda med blod
hans ögon av hat, kännslorna dog

REF x2

när tonåren kom han växte till en man
viskades i korridorerna “han är våldsam”
han mötte folk med lika dan bakgrund
lika vilsna & galna av ilska
snart blev dom skolans svarta får
han blev tvärtom den han var igår
kände sig ensam trots sina nya vänner
var det stenen på bröstet dom kände
eller ödet som forma han som barn
alla tidiga känslor som gjort han van
att va rädd att hela tiden känna sig osäker
ingenting som läker

- Block 44

0 kommentarer

Den dåliga mamman

När tiden den rusar och allt bara står still
När natten kommer med dess väldiga mörker
Efter att vi har bråkat
Efter vi sagt
Allt sådant som vi inte har menat
Då önskar jag så att jag kunde få
Chansen att spola tillbaka

När du bara skriker och allting blir fel
Kanske att jag skriker tillbaka
När du springer hemifrån med gråten i hals
Och jag bara låter dig springa
När jag egentligen borde ha vaggat dig så tryggt i min famn
Istället för att låta dig ensam bort löpa
Då är jag den dåliga mamman

Nätterna som varit och nätterna som gått
De gånger jag känt att jag inte orkat med dig
När du envisats med att vakna till liv varje kvart
Trots all mat jag pliktskyldigt gett dig
När vi haft så bråttom
När tiden varit knapp
Och du passar på att göra ned dig
Hur jag suckat och svurit tyst för mig själv
Att du aldrig någonsin kan ge dig
Då är jag den dåliga mamman

När du skakat av ångest så bitande kall
För att du inte har orkat mera
När du legat på marken
Kippat för att få luft
Och jag i ett par sekunder för mycket har tvekat
När jag inte kunnat sätta regler
När jag inte har förstått
När jag inte sett saken ur ditt perspektiv
Utan bara förmodat och därefter gått
Då är jag den dåliga mamman

Älskade tonåring
Älskade barn
Det är mycket jag gjort som jag ångrat
Jag har alltid velat er väl men ibland blir det fel
Och då ångrar jag mig tyst hela natten
En mamma kan vara stark
Men så liten ändå
Och emellanåt inget dera
Ibland tampas vi blodtörstigt med vinden så rytande hård
För att ibland krypa ihop på den sköraste mark
Och kippa efter luft och vatten
Men glöm inte
Älskade barn
Att mamma finns där och förevigt
Hur mycket det än blåser
Hur mycket vinden än gror
Kommer hon aldrig att falla över kanten

Ibland är jag den dåliga mamman
Och det måste jag få va
För ty efter varje misstag finner man hoppet
Älskade barn glöm inte mina ord
Nästa gång jag är ute på djupt vatten

0 kommentarer

Jag ville rädda världen

Jag ville rädda världen.
Men jag fick nöja mig med att rädda dig.
Ibland är det så svårt. Snälla, säg att du förstår mig
Snälla säg att du förlåter när jag skriker och skäller på dig.
Jag menar inte att vara dum men orden kommer ofta ut på fel sätt.
Ibland är det så svårt att inte trampa snett. Att göra fel för att sedan, försöka göra rätt.
Ibland är det svårt att kämpa när jag bara får höra att det jag gör är fel. Och då blir det svårt att
göra om ditt hjärta från trasigt till helt.
Kan inte prata med någon för vem skulle ens orka försöka förstå? Ingen har sett med våra ögon, ingen har varit med om samma som vi två.
Tillsammans har vi stridit. Tillsammans har vi satsat allt. Tillsammans har vi gömt oss, och glöm inte, jag har alltid försökt skydda dig från allt.
Men du börjar bli stor nu och det är jag som blivit liten. Snart är det du som hamnar mittemellan, du som får ta skiten.
Är jag verkligen värd det? frågar jag mig. Är jag verkligen värd att få rå om någon som dig? Har jag förtjänat att gå emellan när han slog?
Har jag förtjänat att få kalla mig för mor?

Just nu känner jag mig så dålig, ja just nu är jag bara sämst.
Att jag fick dig att gråta så, ja ush vad jag skäms. Att jag inte kunde se hur du kände dig. Att jag inte kunde förstå att du verkligen var så beroende av mig. Snälla hjärtat mitt, förstå när jag säger att det inte är lätt. Att först bara vara mig för att sedan få börja om med dig på ruta ett.
Jag menade aldrig att såra dig så. Och inte att vända om och gå när du försökte hålla fast mig för att du behövde mig så.
Du är fortfarande bara barnet även om du börjar se vuxen ut. En liten skadad pojke som aldrig litat på någon förut.
Ett ensamt barn som är van att springa i motvind. Han som alltid varit ensam, han som alltid blev kvar. Barnet som fick se på medan tryggheten föll.
Som fick piskas av fasaden när den inte längre höll. Pojken som ansågs stökig som bara förstörde allt.  Ingen kunde ana hur hans lilla hjärta svalt. Svalt efter kärlek, längtan och en trygg famn. En famn där han kunde få gråta ut, för att han knappt ens fanns.
Förlåt mig mitt barn, förlåt mig älskade vän. Försök att tro mig när jag säger att det inte kommer hända igen.

Skam. Usch vad jag är dålig.

213 kommentarer

För mig är det inte otrohet

Åtrå. Aldrig har jag kunnat föreställa mig det ordets sanna innebörd som nu.
Jag är så medveten om varenda del av min kropp att jag blir rädd. Hjärtat som dunkar sina rytmiska taktmässiga slag.
Pulsen som virvlar och ögonen som spärras upp. Pupillerna vidgade för att kunna se. Se varenda detalj, varenda liten del, av dig.
Allting är som innan. Ändå är allting nytt. Som två nyskapade står vi där. Lite tafatta. Handfallna. Tysta och lite skärrade inför känslan, inför stormen som virvlar ovanför våra huvuden. Jag ser in i ditt välkända ansikte. Hur hade jag kunnat glömma hur vacker du är? Dina lite sneda smått bekymrade ansiktsdrag. De klara ögonen, djupa och fulla av historier som du ännu inte hunnit berätta. Jag skulle kunna måla en tavla av ditt ansikte i bara luften, så tydligt framträder du för mig. Dina händer möter mina och jag känner att jag skakar. Försiktigt kysser vi varandra och världen stannar till. Fryser till is och allt blir stilla. Jag vill för alltid bevara din kropp nära min. För mig gör det ingenting om världen förblir fryst. För jag är här. Här med dig. Tankarna på vardagen är som bortblåsta. Som ett litet höstlöv med vinden. Så obetydliga, så långt borta. Jag bryr mig inte längre om vad som sker. Det enda som betyder något är att du fortsätter att finnas här, nära mig. Rätt och fel. Fel och rätt. Hur kan något så underbart vara fel? Hur kan två människors själar, fulla av kraft och liv, vara emot våra principer? Kyssen tar slut. Tiden är inte för evig. Jag ser på dig. Dina vackra djupa ögon ser tillbaka. Vi båda vet. Men just nu, just här, så finns det inga hämningar. För mig är det inte otrohet utan ett bevis på människans känsla för kärlek.
vår

En liten text om hur otroheten kan se ut för två personer som verkligen känner åtrå till varandra , skriven utav egna erfarenheter och tagen direkt ur hjärtat.
Hoppas ni ska finna samma känsla som jag en gång gjorde när jag skrev den. Och att ni förstår.

0 kommentarer

Åt Helvete För Sent

Som en nersolkad skjorta
Som en trasig medalj
Som två diamanter som knappt nästan fanns
Som nåt som stod för nåt vackert, men som tappat sin glans

Älskling det är försent att rätta till
det är försent att börja om
det är försent för ett påkommet förlåt

Var jag en dåre, var jag förblindad, var jag förlorad?
Så var det för din skull
När vi var som två skrämda barn som flydde ut i natten så var det för din skull
Jag borde gått när jag kände att vi båda tog stryk
borde förstått att du behövde något mer
Jag har förstått nu polletten har trillat ner
men åt helvete försent

Vi blev som två spruckna glas

som en skugga utan slut
Som att se sig om efter lyckan när den redan har passerat ut
Älskling det är försent att rätta till
det är försent att börja om
det är försent för ett påkommet förlåt

Var jag en dåre, var jag förblindad, var jag förlorad?
Så var det för din skull
När jag ljög för att skydda andra så var det för din skull
Jag borde satt stopp när jag kände att hjärtat tog stryk
borde förstått att du behövde något mer
Jag har förstått nu polletten har trillat ner
men åt helvete försent

Ska jag fortsätta se honom gråta
och förlåta dig för din dumhetsskull?
Spelar det nån roll?
Det är ju för sent
Det är åt helvete för sent

skor

0 kommentarer

Den ensamma krigaren

Den ensamma krigaren är alltid stark även när han kommit fram till slutet.
Den ensamma krigaren ger sig aldrig även om fienden huggit honom mitt itu.
Den ensamma krigaren ser sig aldrig om även om demonerna andas honom i nacken
Den ensamma krigaren tar aldrig hjälp ifrån någon annan
Den ensamma krigare låter bli för att han aldrig får höra att han måste stanna
Den ensamma krigaren har lärt sig att löften är samma sak som svek
Den ensamma krigaren är jag

En liten text som jag skrev för ett par år sedan, kanske från min högstadietid. Tyckte bara att den passade in här idag, för just den tiden är nämligen en stor del av mitt förflutna. Det var under den tiden som mitt liv kom att förändras för alltid. Det var då jag för första gången fick möta ensamheten. Därför, och bara därför, för att jag själv mött den, ser jag minsta tendens till ensamhet hos andra. Som en berguv vaktar sina nykläckta ungar bevakar jag knivslugt mina egna, beredd att dyka ner och anfalla vid minsta angrepp. Överbeskyddande- Javisst. Men till vilket nytta? Till vems nöje? Ingen alls vill jag svara. Endast pågrund utav den starka rädsla jag känner för att någon jag älskar ska få genomgå samma behandling som jag fick i skolan. Då var jag svag. Våld och raseri blev min räddning. För tillfället. I längden blev det min undergång.

Jag bröt ner mig själv, sakta, bit för bit. Idag är jag stark. Idag är jag på väg. På väg att bli den människa som jag strävar efter att bli. Den jag kanske varit för längesedan om inte mobbning hade kommit emellan. Därför, och bara därför, bevakar jag mina egna som den där hökmamman. Jag tänker aldrig låta historien upprepas.
Om du behöver någon att prata med, kom till mig. Om du behöver någon att krama, kom till mig. Om du behöver en famn att gråta i, kom till mig. Om du behöver någon som står upp för dig inför dem kräk som understår sig att försöka tränga sig in över din skyddsmur, kom till mig. Jag vet vad jag talar om. Ingenting lurar mitt öga när det kommer till mobbning. Och jag lovar dig, tillsammans kan vi få stopp på den i tid. Jag vet hur sådana människor ska bekämpas. Så kom till mig och låt oss göra det tillsammans. Du är värd mycket bättre än det livet som mobbningen kommer att ge dig. Oavsett om du är ung eller gammal, liten eller stor- Kom till mig.
Kom till mig, öppna dig, och jag svär, jag kommer göra allt som står i min makt för att stötta dig. Och dina ord stannar här hos mig. Under mina vingar är du trygg.

455 1888672_805811662775046_3006948598550963113_n

2 kommentarer