Att kliva upp ur dimman

Har tänkt lite på det här med att förlåta. Hur kommer det sig att det finns vissa människor som finner sig  i att bli svikna, gång på gång igen? Människor som köper sin partners snack om guld och gröna skogar, förlåter sina föräldrar trots en urtaskig barndom där barnen varken vart sedda eller hörda, accepterar svek efter svek från bästa kompisen men istället för att rakryggad säga ifrån, fortsätter ställa upp lika troget ändå; som en hund som väntar på sin husse, som en bänk som väntar på att någon ska  komma och sätta sig där. Samma visa om och om igen, år efter år, vecka efter vecka, dag efter dag. Hur kommer det sig att en del av oss utsätter sig för detta?
Jag har själv varit en utav den här “delen”, kanske är jag det ganska så mycket fortfarande, trots att jag kommit till insikt och försöker ta mig ur det. Det är inte enkelt. När man har blivit sviken som jag har blivit, utbytt och överkörd, då lovar jag dig, då tar man vad som helst. Alla smulor av uppmärksamhet, alla brödkanter som ger en känslan av deltagande tar man tacksamt emot. En del människor har faktiskt som syfte att låta en äta upp hela limpan och behålla påsen. De menar allvar och stannar kvar hos en i vått och torrt. De flesta nöjer sig dock med att slänga ut smulorna.

Finns väl inget jag hatar, inget någon hatar så mycket som att bli satt i andra hand. Allvarligt talat, det svider. Har du gjort så mot någon? “Nej” , låter jag mig gissa att ditt svar blir. “Jo”, svarar jag då i ditt ställe. “Det har du.” För oss känsliga människor; vi med en diagnos,  vi med trafikproblem hemma. Vi som blivit utsatta för mobbing, övergrepp, förtryck eller misshandel. För  oss är det lilla tillräcklig nog. Det räcker med att du planerar en träff med oss, för att sedan lägga upp i ditt snapchat flöde att du umgås med någon helt annan. Det räcker med att du som vår partner inte lägger ner de där värdefulla fem minuterna på att tala om hur mycket vi betyder innan du sticker iväg på fest. Saker som att du som vän glömmer att fråga oss om vi vill följa med ut en sväng, eller kanske glömmer du som bekant bort att hälsa när vi ses. Eller ännu värre, du glömmer bort det som vän. Detta är obetydligt små saker som i någon annans huvud kan bli väldigt stora, och efter att ha upprepats flera gånger, förvandlades till frågor som “Varför existerar jag?”. Jag säger inte åt någon att rädda hela världen. Jag bara uppmanar till att kanske skicka det där lilla smset ändå. För dig är den en baggis, men för någon just nu är det hela världen.

Jag har själv blivit utsatt för allt detta smått men också saker som är alldeles för stora för att skriva ner en fredagsnatt. Men jag tror att jag någonstans under 2016 vaknade upp ur dimman. Jag bestämde mig för att inte vara någons dörrmatta längre. Ingen skulle få torka sina skitiga skor på mig längre. Jag har givetvis inte kunnat hålla mitt löfte till mig själv ännu. Men jag tänker kämpa för att en dag kunna hålla det, för mina barn och för alla dessa ungdomar som har valt mig till sin förebild.
- I will fight for You, never forget.

/ Nadia

0 kommentarer

Skjuten i ryggen

Avskyr att tråka ut er med deeptalk men nu är jag verkligen nere. En olycka kommer sällan ensam och det har den här veckan vittnat om.
Först går Johns bästa vän gammelfarfar bort som John hade en nära relation till. Sedan blir Charlie rejält sjuk med hög feber, lönekontot krånglar, kylskåpet börjar läcka, John blir sjuk.. listan kan göras lång men problemen har hittills varit hanterbara. Idag kom det stora nedslaget och jag känner hur jag bara rasade mentalt.
Har sedan ett halvår tillbaka haft hand om en hund som heter Chima. Här ser ni en bild på min dotter tillsammans med henne.

12794362_1043952685627608_5816155084657593670_n
Dem är de bästa kompisar och Charlie avgudar henne. Min egna hund Milton har heller aldrig mått så bra som han gjort under den här tiden vi haft henne.  Vi alla mådde bra med henne. Och hon med oss.
Kulan i ryggen jag fått kommer sitta kvar i en evighet. Det gör så ont.

Anledningen till att hon hamnade här är tråkig. Hon vanvårdades och var i rätt tråkigt skick när hon kom till oss.
Min vän, vi kan kalla henne NN,  som tidigare ägt Chima såg till att hon hamnade i vår familj och det är jag tacksam över. Chima var fortfarande “hennes” bara det att hon var skriven på hennes släkting p.g.a en rad omständigheter och vi hade en god kontakt. Jag skulle vara hundvakt åt tiken på obestämd tid.
I början var Chima stressad och mådde dåligt. Hon hade varit med om mycket och var van vid en tillvaro där hon, enligt uppgifter, antingen satt fastsatt ute eller hölls inne utan ordentliga promenader. Ibland fick hon inte gå ut alls.
Hos oss fick hon dagligen långa promenader, rätt foder (hon var överviktig när hon kom), en trygg fast hand, hundkompisar och ton med kärlek.
Tidigare hade Chima blivit misshandlad så hennes självförtroende var svett därefter och vi gick försiktigt fram. Efter ett par månader fanns resultatet framför oss : En go & glad hund, pigg på livet och glimt i ögonen. Apatin som hon hade när hon kommit var bortblåst och hon blev som en unghund på nytt. NN och jag hade daglig kontakt och det pratades om att jag skulle få ta över Chima då hon såg hur bra Chima hade det hos oss. Jag vågade inte hoppas men blev glad över förtroendet. Ett kontrakt skrevs ett par veckor senare, dock inte fullt giltigt då min vän inte var Chimas rättmätige ägare utan dennes släkting. Jag skrev tillsammans med min vän Sara ut papper från Jordbruksverket så ett rättmätigt ägarbyte kunde ske. Dessutom skulle en ny försäkring tecknas då Chima var oförsäkrad. Försökte få tag i NN så papperna kunde skrivas under men ingen kontakt. Hörde från hennes partner att de brutit upp och att allting var kaos runt omkring dem.

Idag när jag kom hem från promenaden står en man vid min lägenhet för att hämta Chima utan någon förvarning alls.
Den här mannen har tidigare misshandlat och vanvårdat Chima under en längre period. Han har även misshandlat NN:s partner nyligen och därmed gjort sig skyldig till kvinnomisshandel, ett ärende som för närvarande ligger hos polisen. Jag blev iskall när det gick upp för mig vem den här människan var. Önskar så nu i efterhand att jag inte överlåtit Chima, som var rädd och förtvivlad, till den här mannen. Jag var i sådan chock och trodde att jag annars gjorde mig skyldig till ett brott. Efter att ha pratat med både polis och länsstyrelsen efteråt vet jag att jag kunde nekat mannen att hämta Chima. Men det är lätt att vara efterklok och skulden skär i mig.
Det skär att tänka tillbaka hur vi såg henne släpas bort från vårt köksfönster, se hur hon slet sig och sprang tillbaka till porten, hur han hämtade henne igen med våldsamma tag, ömsom bar, ömsom släpade henne i öron och nackskinn efter sig. Att höra henne skrika i förtvivlan och sedan bli vittne till hur han måttar ett slag mot hennes ansikte; hur han måttar ett slag mot världens goaste hund, en hund som dagligen älskat och tagit hand om min dotter. Som sett på oss med mild blick och värmt mig under kalla nätter.

Kommer vi någonsin få se henne mer? Hur har hon det? Tror hon att vi övergett henne? Att vi också svek? Det är nu hon skulle haft sin kvällsmat egentligen.
Matskålen står kvar på köksgolvet, odiskad. Det nya tikskyddet hänger i hallen.Hon hann aldrig prova det. Hela lägenheten gapar tystnad. En plats för mycket, alltid.
Ett koppel för lite under kvällsrundan. Tomhet. Saknaden gör ont och jag ber och ber för att ingen skadar henne.
Jag ber er om hjälp. Någon, vem som helst. Chima har rätt att må bra, antingen här eller hos någon annan.
Jag vet inte om jag någonsin kommer få se henne mer. Hunden som stal mitt hjärta.

1918903_1017685178254359_5030746072599079875_n
1538887_1043952765627600_2727650429465829872_n

12821445_1043952732294270_3683610860569398034_n

12688176_1043952702294273_3038374866038877119_n

1 kommentar

Börja leva?

Det känns som om livet står stilla just nu. Jag vill framåt, iväg – börja leva (för tänk om det en dag är försent) men jag vet inte med vad eller hur jag ska börja.
Jag vet inte ens själv vad jag vill och det gör mig mörkrädd. Snart, äckligt snart, fyller jag 23. Livet har bara runnit förbi och om nån frågade vad jag hittills lyckats med skulle jag bara stå och fånglo med öppen mun. Visst, jag har fått barn. Och jag har räddat livet på ett annat barn. Och jag har skrivit ett inlägg om adhd som hjälpt många människor och jag har kanske gjort livet lite lättare för ett par genom att finnas till och stötta.. men sen då? Räcker det? Inte för mig. Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv med stolthet när jag blir gammal. Jag vill inte ångra någonting. Jag vill bli en bra människa, en fin medmänniska och omtyckt av de som förtjänar mig. Jag vill inte kännas vid stunderna av sorg, inte drabbas av dessa utbrott som gör mig alldeles darrig efteråt. Vill inte kännas vid tankarna om hur fel jag ibland behandlar dom jag tycker allra mest om.
Men kanske är det en del av livet? Kanske är det som innebär att leva? Kanske, kanske innebär börja leva att börja inse att ingen är perfekt?

0 kommentarer

Finna styrkan

Idag vet jag att jag kommer få kämpa lite extra med mig själv. Kämpa för att få tyst på tankarna i huvudet om det överhuvudtaget går.
De senaste dagarna har återigen denna människa från min pojkväns släkt hackat på mig. Igår såg jag av en händelse (fick en tips från en utav hennes facebook vänner) att hon skrev om mig på sin facebook. Jag gick in & kikade – och fann att denna delat ett av mina inlägg som jag skrivit i början av September. Inlägget innehöll inget elakt utan var en vacker text till mina närmsta som handlade om hur vi skulle finna stryka och gå vidare. I kommentatorsfältet hade hon (Ja, nu skriver jag HON, för ser ingen anledning till att skydda denna person längre, låter dock bli att gå ut med namn och förhållande till familjen) och ett par av hennes vänner börjat smutskasta mig. Det pratades om hur elak jag var, hur jag förde över hat på barnen genom att blogga, att jag var en missanpassad fantasifigur osv osv osv. Orkade inte ens läsa hälften. Klipsk som jag ändå är skrev jag ett vuxen ärlig kommentar utan fula ord som deras innehöll och gjorde klart för dem att jag inte tyckte beteendet var OK och att statusen skulle tas bort. Vad de svarade har jag inte kikat på och kommer inte göra det heller. Jag vet att deras svar bara innehåller ännu mer elakheter. Att vuxna människor får vara så omogna! Det är verkligen patetiskt.
Hon hade postat ett till inlägg & taggat en utav sina vänner i det. Det var ett av mina blogginlägg som hon ville visa upp där jag enligt henne kränkte henne offentligt.
Inlägget liknade det jag skriver nu, enda skillnaden var att jag skrev HEN och närstående. Omöjligt att kunna spåras till henne, alltså. Precis som nu.

Jag avskyr konflikter. Jag hatar att befinna mig mitt i dem. Ändå har jag en tendens att alltid hamna där.
Innan jag gick i kbt och träffade min stora förebild, min terapeut Cecilia, så tog jag på mig skulden. Trodde att det var mig det var fel på.
Nu förstår jag att så inte är fallet. Jag är bara stark. Stark och envis. Egensinnig. Egenskaper som skrämmer de svaga, de som lever på att finna sin styrka genom att trycka ner andra människor i marken. Dessutom har jag en tendens att söka mig till människor som inte är friska i huvudet. Människor som bara vill förstöra. Typ som ett slags omedvetet självskadebeteende. Sådana här dagar försöker jag minnas vad Cecilia sa om den här kvinnan. Och trots att jag försökte spara hennes ord i mitt hjärta så har jag nu svårt att komma ihåg dem. Skulle göra vad som helst för ett möte med henne just precis nu. Men det går ju inte. Hon är borta. Så jag måste klara det här på egen hand, igen.
Jag gillar inte att gnälla. Vill inte vara någon negativ gnällspik som tycker allt är botten. Men somliga dagar, som den här, är det svårt att hålla en fasad mot omvärlden.
Jag kan inte förstå varför hon vill mig så illa. Innan tyckte hon om mig. På den tiden då jag lät mig manipuleras och ständigt stod på hennes sida. Blev osams med de mina för att jag prompt skulle försvara henne. Sen vaknade jag upp och förstod hur lurad jag blivit. Och då började helvetet. Jag är rädd hela tiden. Rädd för att hon ska förstöra något mer för mig än bara självförtroendet även om jag vet att hon inte har den makten. Vi ger henne inte den makten. Men jag önskar av hela mitt hjärta att det här kommer sluta snart. Innan vi alla går sönder. Jag skrev till och med ett meddelande och bad om ursäkt (för vad har jag ingen aning om) i ett försök att få henne att lägga av. Det hjälpte nog inte. Men jag har gjort något som hon aldrig kommer att göra; jag har iallafall försökt.

Tack för att ni tog er tid att lyssna. Behövde helt enkelt skriva av mig.
Jag älskar er som tror på mig. Kram

0 kommentarer

Älskling gråt inte längre

Älskling gråt inte längre
Det som hänt kan vi ta lärdom av

Det finns dagar som vart som jag minns så bra
Det finns dagar som vi haft som kommer tillbaks
Det finns dagar det var svart, du vet det själv
Och det finns dagar då du sagt att du älskar mig
Det har varit upp och ner
Ett riktigt pusselspel och vissa bitar försvann så vi inte kunde se

Du säger att jag ger dig hopp
Att jag ger dig styrka
Jag såg dig, drog upp dig tillbakas till ytan
Du  kan inte tacka mig nog
För det jag gjort var fint
Du kan inte tacka mig mer än att du ger mig ditt liv
Du kan inte fatta vad som hänt
Men vi växer av det
Sluta aldrig lyssna här är dina rader

Älskling gråt inte längre
Det som hänt kan vi ta lärdom av
Älskling gråt inte längre
Det som hänt kan vi ta lärdom av

Det finns dagar som du tänkt
Att det ordnar sig
Det finns dagar som du känt att du ångrar dig
Det fanns dagar då du trodde att allt var slut
Det finns kvar i mina tankar när jag blundar nu

Du säger; mamma jag kan inte tacka dig nog
Du tände gnistan här
Kan inte tacka dig nog
Jag var en vilsen själ
Mamma du kanske tror att du gör det som varje mamma gör
Men tro mig du är bättre än dom
Jag kan inte minnas att jag sa hur det faktiskt va
Jag kan bekänna mig för dig och ändå känns det bra;
Du säger att jag finns där lyssnar förstår och vill väl
Älskling jag är så stolt för att du valt att följa min väg

Det finns tider vi haft
Som man glömmer bort
Det var gråt och skratt
Men sånt man glömmer bort
Det finns minnen här som aldrig suddas ut
Det finns bilder här som aldrig kommer dö ut

Kan inte föreställa mig det du gått igenom
Bara  se på dina tårar som rullar neråt
Även om jag verkar kall vill jag veta mera
Även om jag inte finns där så är jag med dig

Jag är skälet till att du kunnat ta dig fram
Du är värd hela världen för mig så bara ta min hand

Älskling gråt inte längre
Det som hänt kan vi ta lärdom av

DSC_0992

1 kommentar

En mörkare himmel

Du gör min himmel mörkare
Tack vare att du finns
Tack vare allt du gör
Så tynar färgen sakta bort från min himmel
Tack vare alla dina lögner
Tack vare alla dina svek
Så går djupaste blått till mörkaste grått på min himmel
Tack vare alla tårar
Tack vare all sorg
Så lyser inte solen på min himmel ikväll
Istället regnar det och blåser upp till storm
Du gör min himmel mörkare ikväll, imorgon och om ett år
Tack vare att du sprider den med hat
Som bara är ditt eget.

Jag blir så trött.
Trött på människor som bara är ute efter en enda sak – Att förstöra för andra.
“Anledningarna” ser olika ut. Ibland handlar det om svartsjuka, ibland om sorg. Kanske om äkta hat eller bara avundsjukans fula ansikte.
Vissa måste hata för att kunna fortsätta andas själva, andra har aldrig sett något annat och kan bara det.
Men den här människan.. Jag finner inga ord. H*n passar inte in i någon utav ramarna. Jag blir så jäkla ledsen, för JAG är den som försökt vara h*n till lags. JAG har övertalat min pojkvän att ha kontakt, att h*n skulle få träffa vår dotter, bygga upp en relation. Men inte en enda gång kunde h*n pallra sig hit för att träffa Charlie, trots att de är nära släkt. När h*n ändå dök upp på dopet trodde jag att en förändring var i sikte. Efter att inte ha hört av sig på nästan ett år till någon i familjen stod h*n plötsligt där efter MIN inbjudan. Men försvann igen, utan ett ord. Kanske av skam. Om det finns någon sådan i dennes kropp. Jag tvivlar nu mer på det.

Säg mig någon hur man kan försumma sina egna barn hela livet för att sedan inte ens kunna stå rak i ryggen och be om ursäkt?
Hur man kan köpa ut snus och cigaretter åt en tioåring utan att kunna klara av att uttala ordet förlåt? Eller hur man kan skylla sitt eget missbruk på barnen och sedan neka till att man gjort något fel? Att få chans efter chans att göra om & göra rätt utan att ta den.
Fortsätta skylla ifrån sig, fortsätta svika, fortsätta sprida osanning, fortsätta ljuga, fortsätta kasta skit, fortsätta sluta höra av sig.. inte ringa vid vare sig jul eller födelsedag, till sina egna barn. Hur kan man göra så? För att sedan ha mage att lägga skulden på de enda två personer (Jag & den andra föräldern) som funnits där för barnen? Jag var den enda som försvarade dig, för att jag tyckte synd om dig. Och fy vad jag ångrar mig. Hur kunde jag vara så naiv så jag trodde att det gick att göra folk av dig också?

När jag fick samtalet igår visste jag att du var ute efter att bråka. Ändå svarade jag. Varför? Jag kunde inte låta bli, för att jag är alldeles för snäll. Nu får jag ångra mig. Att du slänger skit på mig, är en sak. Jag blir ledsen. Jag blir frustrerad. Jag ältar – för jag förstår inte hur det kan vara mitt fel att dina barn inte vill ha kontakt. Att de tröttnat på att bli försummade och illa behandlade. Men att du sedan tar klivet över och sprider osanna rykten, ljuger ihop saker och vänder andra emot mig, varav en bror, är inte ok överhuvudtaget. Jag går sönder.
Det var väl så du ville ha det? Nu måste jag finna styrkan. Styrkan att gå vidare. Styrkan att förklara för min dotter varför du inte vill ha med henne att göra. Styrkan att ta hand om din yngsta son, som grät hela kvällen igår på grund av dig. Framförallt måste jag finna styrkan att kunna sätta ner foten och säga stopp. Snälla hjälp mig någon. Hur mycket måste man orka? Jag gav dig chans efter chans men du gick hela tiden bakom ryggen på mig. Det är inte jag som är elak eller manipulativ, det är du! Tills den dagen du förstår det är du obefintlig för mig.
Det gör så ont att gå vidare utan att ens få ett ordentligt avslut. Jag hatar konflikter och bråk. Jag vill inget hellre än att vara sams, även med dig. Men du hatar mig. Du hatar mig för att jag har det som du valt bort, dina barn. Men vet du? Du har inte gjort ett dugg för att vinna dem tillbaka. Så vi går nu. Mot ett bättre liv.

quote-dearpastdearfuture

0 kommentarer

Att ta ett steg till

Blunda. Andas.. Andas.. Andas…
Jag försöker föra över mina andetag till dig.
Du? Du ligger tätt intill mig så trygg i min famn.
Långsamt vänder du blicken från min axel och ser på mig. Rakt in i mina ögon tittar du och jag känner hur
din överlevnadsinstinkt pulserar under det sommarbruna skinnet. Jag stryker försiktigt fingret över dina mjuka armar och tackar den för att du finns kvar idag.
Ännu en tår rinner nedför din kind. Jag speglar mig i den ett ögonblick innan jag torkar bort den. Du lägger dig åter ner, burrar ner ansiktet i min halsgrop, så som du alltid har gjort; precis som om du ville gömma dig från resten världen. Jag fortsätter mina taktmässiga smekningar över ditt mörka kortklippta hår och låter dig återigen följa med i mina andetag. Blunda. Andas..Andas..Andas…

Att ta ett steg till. Allt handlar om att ta ett steg till.
Har du någon gång mått så dåligt att du allvarligt talat övervägt att avsluta alltihop? Jag har. Han har. Hon också. Och du? Troligtvis.
Nästan alla har. Ändå talar vi inte om det. Och om vi inte talar om det, hur ska vi då kunna få kraft till att fortsätta? Att inte bara stanna kvar utav rädsla, utan att stanna kvar för att vi vill det?
Mig kan du tala med. Vem du än är, oavsett om vi känner varandra, bara är vänner på facebook eller aldrig talats vid förut.
Skriv till mig.
Mina vänner. Johns vänner. Mina vänners vänner. Facebookvänner. Du som läser det här just precis nu.. Skriv till mig.
Jag lovar att jag är tillräckligt bra på att lyssna. Jag har varit där själv. Utan att ha haft någon som lyssnat. Jag har bara stannat kvar för att jag är feg. Inte för att jag vill.
Idag vill jag. Oftast. Men när jag inte vill så ser jag till att leta upp någon, någon som kan ge mig kraft. Gör det du också. Ta ett steg till. Det där sista, avgörande steget. Våga bli sedd.

0 kommentarer