Mardrömsmorsan

Lilla tonåring

Helgen har varit så strulig att jag inte ens ids skriva om den.
Nu är allt bättre och vi (Jag och min älskade tonåring) har äntligen kunnat tala ut med varandra. Kom på en bra strategi – han skriver ner punkter på ett papper som han inte trivs med hemma eller med mig och saker han tycker är orättvisa och vill förändra & jag går ut och skriker ett par minuter tills jag lugnat ner mig.
Ikväll gick vi igenom punkterna och han lyckades förhandla sig till att få vara hos kompisar till nio på vardagarna istället för åtta bara för att han så bra argument.
Mitt uppe i allt tjafs kan jag känna hur stolt jag är över honom. Tänk att jag har format den här grabben till att bli en sån toppenkille som han är idag! Håller tummarna för att jag kommer lyckas lika bra med Charlie, mina andra barn och kommande fosterbarn. För även om den här lilla “Solstrålen” gör mig gråhårig emellanåt så älskar jag honom högt högt över molnen. Finns ingen som har lärt mig så mycket om livet som han har gjort, min älskade förbannade tonåring. Tur att det finns hårfärg.

12654521_1031301800226030_104806745842720175_n

Vattkoppor

Fortfarande vattkoppor här hemma. Hämtade Charlie från dagis i fredags eftersom hon hade lite feber.
Trodde det var en vanlig förkylning eftersom jag varit sjuk. Icke. På lördag var hela hon prickig och på söndagen såg hon ännu värre ut.
Vi konstaterade vattkoppor & jublade! Desto tidigare de får det desto bättre. Som Jim sa, “då slipper man det tramset senare”. Så kan man ju också se på saken.

12592708_1026654510690759_5522169074640622815_n

Hon har varit feberfri sen igår så tror att hon börjar bli bättre. Köpt nått medel på apoteket (dyrt! 199 kr för en liten flaska) som vi smörjer henne med ett par ggr om dagen för att motverka klåda. Nattsömnen ska man ju vara rädd om. Tycker att hon sovit redigt bra trots febern men osäker på om hon skulle göra det med intensiv klåda!
Lite of topic så kan jag säga att vattkoppor är bland det äckligaste jag vet. Hatar sårskorpor! Hoppas de inte börjar ramla av imorgon bara för att jag ska vabba, då spyr jag.

Nu ska jag se på film med min stora lillkille. Undra om jag kan övertala honom om en skräckis igen?
Dags för popcorn! /Nadia

Har vi inte yttrandefrihet i Sverige?

Kom att tänka på det tidigare idag när det som blev en het diskussion runt bilden jag lagt ut på facebook.
På den här bilden som jag delade från en annan sida stod det “Våga vägra Hen! I Sverige säger vi hon och han”  och jag tyckte budskapet var klockrent därav delandet.
Genast började kommentarerna att välla in, ena värre än den andra och plötsligt var jag utpekad som både rasist, hater och jag vet inte vad. Folk ifrågasatte mina värderingar och min syn på människor och mitt i allt satt jag som ett stort förvirrat frågetecken. Jag har definitivt inget emot vare sig utlänningar (vad sjutton nu dem har med ordet hen att göra?), homosexuella, könslösa osv osv osv och är långt ifrån en dömande hater. Jag gillar bara inte ordet hen & anser att varje människa har rätt till en könsidentitet oavsett om man föds som det eller gör sig till det så har man rätt att vara en han eller hon. Jag anser att ordet hen är kränkande och Jag skulle inte vilja benämnas så. Jag tycker att den här trenden om att kalla sina barn för hen istället för han/hon är fel. Jag tycker att hen borde försvinna ur våran ordlista och Jag tycker inte om att använde mig utav det ordet.
Lika tydlig som jag var när jag skrev underrubriken till bilden jag delade är jag nu. Det är Jag som tycker. Det är inte en upplysning om vad som är rätt och fel och det är inte något kränkande eller missvisande. Inte heller är det en pik till dem som tycker att ordet hen är fantastiskt.
Tråkigt nog verkar vi inte ha den yttrandefrihet i Sverige som det talas så varmt om. För så fort någon har en åsikt som sticker ut, tycker något “förbjudet” såsom att gilla Sverigedemokraterna eller älska Pokemon fast man är 35 så ska det göras påhopp.
Det ska pratas illa bakom ryggen och ställas mot väggen. Jag skulle aldrig börja konfrontera en annan människa för dess åsikt (om den inte var helt mega rasistiskt eller direkt kränkande mot annan individ givetvis) och skulle jag känna för en diskussion skulle jag hålla den på en positiv nivå vars enda syfte skulle vara att jämföra olika tolkningar och kanske lära sig något nytt.Och innan någon bitter människa börjar läsa mellan raderna så punkterar jag att långt ifrån alla som kommenterade var elaka eller gjorde påhopp. Men de fanns de som var det och det finner jag oerhört tråkigt, framförallt för att jag kan gissa mig till att dessa människor gärna lägger näsan i blöt på andra ställen också.
Man måste låta varje individ ha sin egen tolkning. Istället för att ifrågasätta och döma så kan man vara nyfiken och förstående. Jag är öppen för diskussion; jag älskar att diskutera men då ska det vara utan överköringsmetoden. Jag kommer troligtvis aldrig att gilla ordet hen. Varför?

Tja som jag skrev ovan, för att jag tycker att de är kränkande. De allra flesta föds (eller gör  sig) till ett kön och det könet blir en del utav vår identitet.
“Flickor och pojkar är exakt likadana från början” finns det dem som tycker och försöker göra barn könsneutrala genom att klä pojkarna i rosa klänning och flickorna i blåa snickarbyxor. Jag skakar tyst på huvudet och säger nej för mig själv. Pojkar och flickor är olika. Vi är olika för att naturen har ordnat det så. Vi inte bara ser olika ut utan våra hjärnor är också skapta på olika sätt. Vi tänker olika och reagerar olika. Och visst är det synd att den här pojken troligtvis skulle bli retad om han visade sig i en klänning medan flickan utan problem kunde ha på sig ett par snickarbyxor men så ser samhället ut. Och handen på hjärtat, hur många pojkar vill klä sig i klänning, accepterat eller inte? Jag känner ingen utom möjligen en och han (nu mer hon) föddes i fel kropp. Men jag har inga problem med pojkar i klänning heller. Det jag har problem med är att tvinga barnen till något som de kanske överhuvudtaget inte vill. Tvinga barnen bli könsneutrala innan de ens får välja själva.
Om vi nu ska backa tillbaka till den här väldigt lilla gruppen som föds med inget eller dubbla könsorgan och som jag uppenbarligen kränkte genom att dissa ordet hen:
Hur många utav dessa tror ni väljer att förbli könslösa? De som väljer det, absolut, helt ok för min del och jag skulle gladeligen kalla dem hen om det var deras önskan, men hur många är dem? Jag vet att de allra flesta som föds med det här “problemet” känner sig mer hemma som antingen man eller kvinna. De vill precis som oss andra finna en identitet och det gör de flesta av oss bla genom vårat kön. Sedan kan en del pojkar vara flickiga och kanske känna sig som lite både och & tvärtom gällande flickor men de flesta känner nog lite mer för det ena. Och om inte så är väl det helt okej det också! Har aldrig påstått något annat.
Men själv kommer jag inte tycka att ordet hen hör hemma i våran ordlista.

Hoppas ingen känner sig överkörd eller sårad nu. Jag tycker om att ventilera mina åsikter och måste säga att jag blev lite irriterad över det här.
Verkligen tråkigt att det alltid ska bli en diskussion nere i sandlådan bara för att man går emot normen. Till er som använder hen= fortsätt med det!
Jag låter bli. Ha det gött! / Nadia

Feber = bästa medicinen

Idag är jag sådär dödstråkig & skriver ett skittråkigt inlägg som är så vanligt att det är skrattretande.
Jag har haft noll adhd feelings sen i lördags då jag blev sjuk bortsett från den inre stressen över att jag inte orkat göra någonting annat än att typ ligga på soffan och försöka förstå sig på min nya telefon som jag fortfarande inte fattar ett dugg av. Bortsett från att ha tagit en promenad med Sara & doggsen så har jag inte gjort annat än hostat.
Hämtade i för sig Charlie på dagis (tyckte lite synd om Jim som gjort det de senaste 5 dagarna) och roade henne lite halvlamt 1,5 timme innan hon skulle lägga sig. Måste inflika vad skönt det är att hon börjat på dagis! Aldrig krångel på kvällarna längre utan hon somnar som en stock. Idag provade vi till och med att lägga henne halv sju istället för sju och det funkade galant. Här är hon förresten.
12513575_1024413024248241_4788404175639076988_o

Nu ska jag fortsätta tråka & göra allt det som jag annars aldrig har ro att göra te.x sitta vid datorn.
Ska till skolan imorgon oavsett sjukdom. De har med sitt “snälla” system satt lite panik i hjärtat på mig. Livrädd för att inte få ett omdöme pga för hög frånvaro. Men sjuk två dagar måste man väl ändå få vara. Så länge febern inte kommer tillbaka klagar jag inte. Annars blir det tufft.
Slutsats: Det är bra att vara lat & vanlig ibland. Feber är garanterat bästa medicinen mot adhd. Trevlig kväll!

Första stegen

Idag tog Charlie sina första steg! Hon har gått 1,2 och sedan ramlat förut men idag helt random gick hon hela vägen från tvbänken till soffan och gav Jim en tablettask.
Fick det på film och det känns skitkul. Blir roligt att visa för henne när hon blir lite äldre sen, en av sakerna som gör att jag önskar att samma teknik funnits när jag var liten.
Efter det har hon mer gått än krupit. Det går långsamt och stappligt, men det går! Synd att jag inte vet hur man laddat upp filmklipp här annars hade ni fått se den. Usch jag måste bli mer teknisk.

Har inte skrivit på en vecka nu och jag ska vara ärlig – det är p.g.a skolan. Jag har som det tydligt framkom i förra inlägget mått pyton över hur jag behandlades i skolan.
Det blev bara värre & värre & jag kände tydligt att de inte respekterade mig som funktionsnedsatt alls. Pratade med Daniel (Mitt personliga ombud = En som hjälper mig med det praktiska som jag inte riktigt klarar av själv såsom söka studiemedel osv) och bestämde att han skulle ringa skolan idag för att boka tid för ett möte där han skulle närvara, I lördags blev jag från ingenstans tokförkyld och sängliggande tills idag då jag reste mig för första gången. Hostar som en tok och låter typ som en mops när jag andas. Ingen skola alltså. Därför blev jag rätt chockad när en person därifrån ringde och berättade att de plötsligt VISST fanns plats för mig i den lilla gruppen p.g.a ett avhopp (som både jag och de redan kände till…) och att jag skulle få böja på “prov” direkt imorgon. Hen sa också  att “Nu behöver vi kanske inte ha nått möte med Daniel?” och jag höll med, det behövde vi verkligen inte. Längre. Superbra att jag äntligen får gå där jag som funktionsnedsatt har RÄTT till men bittert att myndigheter ska behöva blandas in för att ens önskemål ska bli uppfyllda. Nått att tänka på. Nu kör jag kväll med alla djuren samlade hos mig i köket. “Förhoppningsvis” blir det skola imorgon.
Den som lever får se. Trevlig kväll!

ADHD i skolan – att känna sig dum i huvudet

Jag hade sett framemot den här dagen, att efter ett års ledighet få börja skolan igen.
Sett framemot att fortsätta mina studier, träffa nya människor och känna att man faktiskt gör något meningsfullt på dagarna igen.
Nu har jag varit i skolan en dag och jag är så ledsen. Ingenting blev som jag tänkt mig. Borde lyssnat på magkänslan. Sov oroligt hela natten och vaknade tidigt i morse.
Nu fattar jag att det bara var mitt undermedvetnas sätt att göra sig beredd.
Inget fel på lärarna. Och flera i klassen är trevliga, vissa lite mindre trevliga. Som det ska vara typ.
Och trots att alla redan har sina kompisar känner jag mig inte utanför. Men jag hänger inte med. Jag hänger inte med alls.

Känslan är exakt den samma som i högstadiet. Att sitta där och verkligen känna hur ångesten tar stryptag på en. Hur svetten bryter fram och pennan skakar. Att stirra ned på det tomma papperet medan alla andra antecknar för fullt och inse att man inte förstår ett dugg trots att man lyssnat hela dagen. Det är tortyr. En tortyr som jag efter grundskolan lovade mig själv att jag aldrig skulle utsättas för igen. Here we go again.
Jag blev lovad att jag skulle få gå i en mindre grupp. En grupp där eleverna är mer som mig. En grupp som rättar sig efter våra behov. En grupp där man inte behöver sitta och känna sig efterbliven för att ens hjärna inte är konstruerad som “alla andras”. I den lilla gruppen är tempot långsammare. Där är det anpassat för sådana som precis som mig behöver tid på sig. Men den gruppen är fullsatt. Någon annan fick min plats. Varför? Jo för att en lärare har motiveringen “att Nadia är social och öppen. Hon kommer att klara sig lika bra i en stor grupp. ” Ursäkta, men vafan! Hur sjutton kan mina personlighetsdrag hjälpa mig med mitt skolarbetet?! Hur gör min socialitet att jag plötsligt klarar av Gymnasieengelska när jag inte ens fixar grundskolans? “Du kommer in i det” , säger min lärare. NEJ det gör jag INTE! För jag kan inte grunderna. För jag förstår inte vart jag ska börja eller ta mig vidare. Jag behöver få en chans att lära i min takt. Det får jag inte i en stor grupp med normalkompitens och högt tempo.
Har ont i magen inför imorgon. Försökt prata med läraren men hen vägrar att lyssna på mig. Denna är kanon på det hen gör. Absolut en bra lärare. Men hen vill inte ta min problematik på allvar. Förlåt för ett tråkigt, ångestfyllt inlägg men jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu. Jag vill ju verkligen fixa det här! Insåg när vi skulle svara på frågor till ett 2 timmars lång redovisningen och jag satt med helt blankt papper framför mig, att jag inte kommer fixa det här. På onsdag är det seminarium och jag har inte ens förstått instruktionerna till uppgiften. Jag börjar bli frustrerad. Hatar att känna mig dum!

Om nån utav er som läser är eller funderar på att bli lärare/pedagoger/dyl.. spara mitt inlägg i huvudet.
Se varje individ för sig och tillgodose deras önskemål så slipper dem känna sig annorlunda, utanför och dumma i huvudet.
Tack för mig, åtminstone för ikväll. Ska fundera ut något jag inte sagt ännu som kanske gör skillnad och får dem att förstå hur jag funkar. Ha en fin kväll!


Sida 10 av 61« Första...
10
......Sista »