Mardrömsmorsan

“Vi måste stå enade”… Men nu då?

Jag har inte bloggat på ett tag. Livet har väl liksom kommit emellan. Jag har gått & samlat på mig så många tankar, funderingar & åsikter att jag håller på att spricka. Min profetia om år 2017 har hittills stämt bra. Händelsernas år, jo man tackar. Visst har det blivit så men ur vilken synvinkel vet jag inte. Personliga händelser blandas med händelser som rör hela det svenska folket. Bussolyckan i Härjedalen då 3 barn i min Johns ålder fick sätta livet till berörde mig oerhört. Kanske för att John kunde varit ett utav dessa barn, kanske för att olyckan hade kunnat förhindras om alla barnen burit säkerhetsbälte. Kanske för att jag alltid känt en stort engagemang när det gäller ungdomar, kanske för att det hela helt enkelt är en stor tragedi, eller kanske för att jag hädanefter alltid kommer att bära säkerhetsbälte i bussen – Mitt sätt att hedra dem omkomna. De ska inte ha dött förgäves.

Skjutningen i Stockholm – Vad ska man säga? Inte det minsta oväntat. Tyskland, Frankrike, Berlin med flera.. Vi stod näst på tur. Men ändå lika fruktansvärt och totalt skräckinjagande. Jag såg nyhetssändningen hela kvällen den där ödestigna fredagen 7 april, 2 dagar sedan. Där och då, när det här monstret kapade en lastbil och plöjde fram genom Drottninggatan, dödade 4 personer varav ett oskyldigt barn som snart skulle fylla 12 år, och skadade över 15 människor, förändrades Sverige. Nu börjar snart det inbördeskrig som vi alla fasat för. Kriget inuti oss, i våra hjärtan. Kriget mellan invandrare och infödda svenskar. Muslimer, kristna, icke- troende, förödelsen är inte svår att fantisera om. Jag har redan sett det börja. Alla dessa statusar på facebook. Svenskar som vill slänga ut alla muslimer i landet, muslimer som smutskastar svenskar och kallar alla för rasister. Båda parterna har så in i helvete fel. Jag har aldrig stöttat någon religion, jag stöttar därmed inte islam heller. Islam har många gånger visat sig ge dåliga konsekvenser, precis som den kristna tron. Jag har mina åsikter men dem väljer jag att delvis behålla för mig själv, delvis dela här med er.
Kort sagt – Jag tror inte att hat är lösningen på det här problemet. Jag tror inte heller att daltande är det. Människor som gör sådana här saker ska inte förlåtas, och vi måste definitivt på något vis försöka skärpa kontrollen om vilka som släpps in i landet, och som släpps ut. Vi måste också tysta ner dem nazister OCH rasister, färgade som vita, som vill spä på det här hatet ännu mer. Som vill se oss kriga, som vill se det bryta ut, ta sig ut från våra hjärtan och vidare in i samhället.

Jag håller med dem människor som kallar Islam för en kvinnoförtryckande religion, till viss del. Jag håller också med dem muslimer som hävdar att Islam är något helt annat. Man bör passa sig för att dra alla över en kant – detsamma ska gälla religion. Den kristna tron som alla här en gång levde efter var knappast fläckfri den heller.  Men att något är galet, att något gått snett, det bör vi alla vara överens om. Frågan är dock om det handlar om religionen i dess fulla nakenhet, eller i själva verket – något annat? En dag som denna är det lättare än aldrig förr att bli förvirrad. Ordet rasist används gärna till vardags utav ett flertal invandrare, jag har själv fått det i ansiktet – och jag är ingen rasist. Många svenskar söker sig efter andras åsikter istället för att bilda sig en egen, och fattar låt oss säga, idiotiska beslut som de annars aldrig skulle ha fattat.

Jag valde att skriva en uppsats om rasism i skolan och har lärt mig oerhört mycket, tack vare kunniga människor, svenska som invandrare. Jag har intervjuat, lyssnat på föreläsning, sett filmer, lämnat ut enkäter och läst. Det jag har kommit fram till är att ordet “Rasist” är något helt annat än det som slängs som en jargong mellan människor idag. “Du har en Sverige tröja på dig, är du rasist?” “Jag röstar på SD, jag är rasist”, osv, osv, osv… listan kan utan problem göras lång. För att citera en mening ur boken Rasismens historia, “Rasism är att anse att människor med annan kultur, etnicitet eller religion är lägre slående än andra”, där jag själv lärde mig mycket utav vad rasism är, bortsett från koloniseringen utav Amerika och rasindelningen, och det är intressant läsning. Jag kom efter detta fram till en insikt som svider i mångas ögon, att även en vit människa kan vara utsatt för rasism. Att bli kallad för “Jävla svennehora”, kan göra precis lika ont som att bli kallad för “Jävla neger”, utav egen erfarenhet. Detta ska enligt min åsikt i allra högsta grad också tolkas som rasism, och därav minskar klyschorna mellan vita och färgade. Precis som att jag tycker det är fel utav vita att se ner på färgade människor, hävda att det är bättre och att invandrarna “Inte har här att göra”,  så ser jag det lika fel utav färgade att se ner på vita, komma med anklagelser om att vita människor inte förstår vad rasism innebär. Livet är inte enkelt bara för att man är vit. Det ska dock punkteras att jag inte klandrar alla dem som anser att en vit människa inte kan vara utsatt för rasism. Vi har rasismens historia i färskt minne, och jag mår illa av att vara en Europé och på så vis ha ett deltagande i det vidriga som dessa människor utsatte bland annat de svarta afrikanerna för. Det är dock inte bara vita som förslavat människor. Det finns länder idag där befolkningen är färgad och där delar utav befolkningen är förslavad, inte minst barn. Det är inte fel att anse att vita inte kan utsättas för rasism. Men det är inte heller fakta, utan enbart en åsikt grundad på egna värderingar. Precis som min.

Vi är alla, oavsett hudfärg, etnicitet eller religion berörda av det som hände i Stockholm. Vi vet alla också att det var precis det här som förövaren ville uppnå. Denna människa vill sprida hat mellan främst muslimer och kristna/icke kristna svenskar. Ett hat som redan kommer sipprande från olika håll där båda parter gör lika mycket fel. Sunt förnuft är inte svårt att använda. Alla svenskar är inte rasister bara för att dem älskar sitt land. Alla muslimer planerar inte att spränga sig själva i luften. Svårare än så är det inte. Men det gör mig väldigt, väldigt frustrerad.

rasism-3

Sänder er alla min kärlek.
Nadia

I väntan på smakprov..

Blä! Så stressad som jag varit den här senaste månaden borde inte varit lagligt att vara. Åka tidigt på morronen, hemma sent på kvällen. Och är jag väl hemma någorlunda tidigt på eftermiddagen så uppehåller Charlie, djur och städning all tid(speciellt det sistnämnda). Sportlovet kändes hur kort som helst och rann bara förbi. Det enda vettiga jag hann med var att göra en fantastisk film om adhd tillsammans med mina fantastiska vänner. Den är i full gång att redigeras av min duktiga kompis Amanda, och imorgon ska jag äntligen få se ett litet smakprov av den! Det ska bli hur spännande som helst – och jag hoppas verkligen att den här filmen ska få minst lika stor spridning som min text fick. Nu kommer ju dem som inte kan läsa också ta del utav den! Annars rullar väl allt på som vanligt. Operationen av min närståendes bröstcancer verkar ha gott bra och jag håller tummarna att allt är borta nu inför återbesöket. Charlie har slagits med en envis ögon inflammation i två veckor som nu äntligen verkar vara över, hundarna gör mig vansinniga genom att dra in liter med grus VARJE dag, John har blivit en riktig tonåring, och Jim sitter vid sin dator mer än någonsin (Han har fortfarande inte kommit över den första förälskelsen av sin nya datamus som han fick i julklapp). Imorgon är tack & lov sista skoldagen för den här veckan då vi fick ledigt på fredagen eftersom vi såg en teaterpjäs med skolan i går kväll. Och även om fredagen kommer att ägnas åt recension skrivande av pjäsen så slipper jag åtminstone åka till Borlänge, & Charlie kan få komma från dagis halv tre istället för halv fem. Uppdaterar kanske med ett par pics från videon imorgon om ni har tur. Tills dess – ha det bra!

Med kärlek,
Nadia

Vila ifrid

Varför ska alla dagar som börjar så bra sluta i katastrof? Har nog aldrig haft så kul i skolan som jag hade idag (åtminstone inte många gånger), och det var väl när vi satt där & garvade som bäst, jag & tre killkompisar i klassen, som världen ändrade skepnad och gick från vitt till svart. Fick ett oerhört tråkigt samtal – en väns mamma hade hastigt gått bort- en kvinna som jag yst respekt för, eftersom hon hade ett otroligt fint hjärta. En kvinna som ställt upp mycket för en utav mina bästa vänner & därmed visat sin ödmjukhet; en kvinna som prisat och hedrat min text om adhd, som skrev till mig att det är bra att våga  vara annorlunda. Nu finns inte den här kvinnan mig och jag känner, även om vi inte kände varandra bättre än vänner på facebook oftast gör, en stor sorg för henne och hennes nära & kära, däribland min vän som idag miste sin mamma alldeles för ung. Döden är så definitiv. Så länge den håller sig borta så invaggas vi i någon falsk trygghet, “detta händer bara andra, inte mig”, sedan sätts vi i svår chock när den plötsligt står alldeles nära & flåsar oss i nacken.

Som om detta inte vore nog fick jag beskedet att en i min familj har drabbats av bröstcancer för tredje gången nu. Jag känner mig orolig trots att prognosen är god (över 80 % överlever bröstcancer) men det är dem där återstående 20 % som oroar mig. Jag hoppas och ber att det ska vägen även den här gången & att cancern besegras en gång för alla. Jag säger det ofta, och jag säger det igen; FUCK CANCER.

Ta hand om alla era, det kan vara den sista dagen ni kan göra det på.
Nadia

1229829_809962212359991_5758820975926380721_n

Farväl helg,, underbara helg

Än en gång är det söndag, än en gång har helgen svischat förbi. Däremot har den känts ovanligt lång den här gången. Antagligen för att jag för en gångs skull kastat bort alla måsten (nästan alla iallafall) och bara gjort sånt som jag velat göra. Det var väldigt nyttigt för mig att ta det lugnt – min kreativitet som varit spårlöst försvunnen så länge börjar komma tillbaka igen; typ det bästa som kunde hända mig. Jag har redan skrivit två kapitel på min fanfiction & spånar lite på min bok som jag vill skriva i sommar. Potatisen puttrar på spisen (slänger ihop lite kokt potatis och rökt strimlad skinka, njammy) och jag chillar till lite musik. Djuren har lagt sig för att sova och det råder ett sånt där härligt lugn över hela lägenheten. John har kommit tillbaka från Emil där han spenderat hela helgen. Det känns skönt att ha honom hemma igen. Nu slipper jag höra Charlie tjata om “Johnen”, var femte minut. Känner konstigt nog inte särskilt mycket skolångest för imorgon som jag brukar göra. Jag vill tro att det beror på min fina klass & andra kompisar i parallellklassen som jag ska festa hos nästa lördag. Om det är något jag verkligen älskar så är det att träffa nya människor. Att få ta del av nya spännande berättelser & livsöden och knyta nya bekantskaper är lika mycket meningen med livet som att skriva. Gud vad jag längtar tills den dagen jag blir en känd författare & får chansen att betala tillbaka allt som andra givit mig. Jag längtar…

Bjussar på lite bilder som gör mig riktigt, riktigt glad en söndag. Det är från när jag & ett par utav mina klasskompisar var och käkade lunch på Ginthai i Borlänge. Har man aldrig känt sig välkommen i en klass, så är det en stor grej. Det känns underbart <3

1229829_809962212359991_5758820975926380721_n

1601311_801864849836394_4998386725033477628_n

1888672_805811662775046_3006948598550963113_n

1619258_805811602775052_6262678351475602787_n

Med kärlek,
Nadia

Barnafritt

Helg, äntligen helg! Veckan har varit stretig och jag har fortfarande det tråkiga läkarbesöket snurrande i huvudet. Tack vare ert fina stöd känns det mycket bättre nu, även om de fortfarande känns jäkligt tråkigt. Har lite småångest över att jag inte varit kreativ på sålänge. Inga fanfictions kapitel, inga böcker, knappt nått inlägg på bloggen, inga filmer… ingenting! Katastrof för en kreativ människa men tyvärr så sätter adhdn ens begränsingar, och tiden gör väl sitt också. Det känns verkligen som om skolan suger all must ur mig ´& jag räknar verkligen dagarna framtill lovet. Jag är ändå väldigt glad & tacksam över att jag after all har en så oerhört fin och mysig klass. Jag känner mig aldrig utanför och har alltid någon att krama om iffall jag behöver fylla på det förådet någon stressig morgon <3 Kan verkligen varmt rekommendera folkhögskolor som ett alternativ istället för gymnasiet. Enda fördelen som jag faktiskt ser med gymnasium är att man (om man klarar av tempot och stressen vill säga) blir färdig tidigare med sin utbildning, vad nu det spelar för roll egentligen. Det finns ju iallafall inga jobb!

Funderar på att gå någon kurs i sommar. Typ utbildningskurs för medium, någon skrivkurs eller nått annat som jag brinner för. Den här sommaren ska bli tio gånger bättre än den förra – ett motto jag kör med varje år! Helgen ska bli lugn för oss. Efter flera stressiga helgen och en jobbig vecka är det vad som behövs. Ikväll/natt är vi dessutom helt barnfria så det ska vi utnyttja ordentligt. John är hos en kompis i Avesta hela helgen och Charlie sover hemma hos mormor & morfar.  Vi har hittills inte gjort så mycket. Jim har spelat & jag ätit godis och sorterat lite kläder. Men snart blir det käk, film & mys! Vad glad jag är att jag fortfarande efter fem år får vara tillsammans med denna fantastiska kille <3 Lycka!

4245a1d708c2660f
                                        En bild på oss från 2012, samma dag som vi blev tillsammans..

455
och så en bild nu 2017, tagen för ett par minuter sedan!

Med kärlek & trevlig helg,
Nadia.

Hjärnröngten nästa

Igår var jag på psykiatrin i gylle. Jag hade väntat ungefär ett år på att få en tid dit ut så när kallelsen  susade in genom brevinkastet trodde jag knappt att det var sant. Psykiatrin är känd för sina läskigt långa väntetider, vilket egentligen är bisarrt med tanke på hur många människor som är helt beroende av deras hjälp.  Jag skulle äntligen få påbörja en ny medicinsk utredning som jag väntat på så länge. För er som inte vet det så kan jag berätta att jag alltså inte tar någon medicin i nuläget för min adhd, och aldrig gjort. Senaste gången jag provade medicin var för fem år sedan. Då fick jag strattera som tyvärr inte fungerade på mig. P.g.a mitt hjärtfel får jag nämligen inte ta någon medicin som höjer blodtrycket och det försvårar ju behandlingen en hel del eftersom typ alla starka adhd mediciner är blodtryckshöjande. Men naiv som jag är hoppades jag på att något skulle ha förändras under dem här åren och därför krävde jag en ny utredning.

Läkaren var en kvart sen och jag kan väl inte direkt säga att vi klickade. Att ha en sådan människokännedom som jag har är bra men ibland gör det saker lite krångligare än vad de egentligen behöver  vara. Hon verkade inte vilja ha mig där överhuvudtaget och skyndade på trots att det varit hon som var sen. Det tog ytterligare en bra stund för henne att till sist finna mina journaler i datan & vad hon sysslade med sen vet jag inte riktigt. Diskuterade mest mitt hjärtfel och vilken “svag” diagnos han som utredde mig för adhd hade gett mig när jag var 15. Jag fick för första gången läsa den själv och kunde inte riktigt se var den skulle vara svag, men nickade bara glatt. Hon upprepade också flera gånger att det “var något annat problem med mig”, & det lät nästan som hon inte trodde på min adhd diagnos. Hon envisades också med att påstå att alla mina “symptom”, lika väl kunde bero på mitt hjärtfel (Marfans syndrom) och att det var samma sak som adhd. Plötsligt säger läkaren till mig med sin allvarliga röst:”Ja jag kommer inte göra någon medicinsk utredning på dig idag. Du kommer däremot att få fem kallelser. ” Jag frågar vart och då svarar hon:”För hjärnrögnten.” Förstår ni känslan som sköljer över en, typ totalt chock? “Jaha, varför det?” sa jag paralyserat. “För att kolla så att du inte har någon missbildning där, avvikelse eller något annat.” Sedan ringde hon flera samtal och ordnade så att jag ska röntga hjärnan, mäta radiovågor, eeg (kontroll av epilepsi,som om inte det borde upptäckts tidigare!) , osv. Kvar satt jag och fattade nada. Jag brukar aldrig ha problem med vården, har hänt i något enstaka fall, men den här gången blev jag helt mållös. Hur kan den här personen, som träffat mig i en halvtimme avgöra att jag “troligen har något mer”, “har en IQ på 65 (Ja, detta SA hon till mig), och att alla mina symptom berodde på ett ovanligt hjärtfel? Jag tappade bort mig själv fullständigt och har mått ganska kast sedan dess. Vem är jag då? Hon som skrev en text om adhd som alla kände igen sig i, som inte ens själv har det?

Ja nu VET ju jag att jag har min diagnos (som märkligt nog blivit en del av MIG), och att det tyvärr finns människor som vill förklara allt med logik och som hävdar att adhd är ett påhitt; men ändå. Att bli kallad lågbegåvad (givetvis inte rakt ut men jag kan läsa mellan raderna, “IQ på 65″, får en att totalt tappa fotfästet. Försökte verkligen intala mig att hon ringde dem här samtalen för att de ville säkerhetsställa att det inte finns några andra avvikelser i min hjärna som skulle kunna vara farlig för framtida medicinering men det är svårt att ljuga för sig själv. Jag klandrar inte läkaren men jag tycker att det är väldigt oproffsigt att inte lyssna på sin patient, inte ta hänsyn utan istället bilda sig en helt egen uppfattning.

Jag berättade för henne att jag knappt kan sätta upp mitt eget hår, inte få i batterier i en dosa utan stort trixande, knyta snygga rosetter osv. Detta beror på min “diagnos” damp, som innebär att jag har en del koordinationssvårigheter,  och inte på låg intelligens. Men sure, jag kommer gå på de här hjärnröngterna och jag kommer att stå med ryggen rakt; för mina systrar och bröder där ute med adhd. Vi är inte lågbegåvade, vi har bara ett annorlunda sätt att tänka.

Behövde få skriva av mig min frustration lite. Jag känner mig så off så det är idiotiskt. Blir väl bättre men som sagt; vi med adhd är duktiga på att överdriva och förstora upp saker och ting. Om det nu går att förstora upp att någon som inte ens känner dig hävdar att du har ett IQ som ligger en rejäl bit under särskolenivå.

Med kärlek och lite aggression455,
Nadia


Sida 3 av 61
3
......Sista »