Mardrömsmorsan

Tugga tugga tugga!

Hej & hopp!
Jag vet att ni undrar och vill läsa om det som de pratas mycket om just nu; att en avundsjuk kvinna spridit ut falska rykten om mig
i inte mindre än fem (som jag känner till då finns säkerligen fler) mammagrupper på facebook. Och jo jag ska absolut skriva ett inlägg om det.
Men jag har inte tyckt att hon förtjänar min prio just nu så det har fått vänta.

Nu till något betydligt roligare- Jag har äntligen fått en tid för Charlies dop! 6/6 klockan ett en lördag döps hon i kyrkan här i Säter.
Kommer inom kort att starta ett event på facebook för de inbjudna så håll lite utkik. Fika kommer det att bjudas på. Ni behöver inte ens bli oroliga för att ni ska bli matförgiftade, en vän till mig har erbjudit sig att baka tårtorna. Om det finns någon mer som skulle vilja hjälpa till genom att baka något eller finnas till hands på annat sätt blir jag jätteglad. Skriv till mig på facebook isånafall

Haha har ni sett detta förresten? Charlie har äntligen börjat undersöka saker med munnen och hon vill suga på ALLT, särskilt fingrarna.
Här är det stackars Alfons som får sig ett drägligt grovhångel. Det ska väl börjas i tid?

11129636_896816940341184_7821026014613473404_n 11037892_896816950341183_586524900806161627_n 11074363_896816973674514_1229466498904394944_n 20797_896817020341176_5564294592027622746_n 11130207_896816993674512_220100290965964221_n

Varför är dagen så kort?

Å jag blir tokig! Mer än vad jag redan är alltså.
Jag hinner knappt göra någonting.

Först har jag varit hemma med Charlie som varit på sitt vanliga solskenshumör & jag tackar återigen gudarna för att de
gav mig en så snäll och glad unge. Sen har jag varit i stallet och finjusterat hästen med lilla Elsa och min vän Rebeccas hjälp.
Rebell aka pumpan höll på att slänga av mig tre gånger igår under hopplektionen. Helt utan anledning slängde han sig ur serien, bockade och sparkade.
Min “lilla” häst är verkligen bra på att bota min hoppfobi!
När jag så kunde åka hem efter mockningen idag så var det bara att plocka upp Johne på moppen för att handla. Behöver jag ens säga att jag sådana gånger längtar mig svettig efter det där körkortet?! Sen hem, dammsuga, packa upp mat, göra mat.. Och nu stressblogga ett inlägg innan jag ska få John i säng vid tio.
Frågan kvartstår: Varför har vi inte fler timmar på dygnet? Eller är det helt enkelt så att vi använder dem fel? Värt att tänka på.
Puss och godnatt önskar familjen annorlunda

Rättegången avslutad

Minns ni att jag var på rättegång i höstas förra året?
Jag tror inte ni glömt. Jag kommer iallafall aldrig att glömma. Inte hur jobbigt det var kvällen innan, då jag satt med Jim & John och min stora mage, kramade om båda två och önskade mig långt, långt bort. Hur jag tidigt på morgonen tillsammans med John, åklagaren, domare, mitt ex och den åtalade kvinnan, ondskan i egen hög person, satt i rättssalen och väntade. Och väntade. Pratade. Väntade. Och pratade igen.

Hon fälldes för alla fyra brott som hon åtalades för.
Förutom misshandeln mot mig dömdes hon för olovlig körning (grovt brott eftersom hon är dömd sedan tidigare), olaga hot och tillåtelse av olovlig körning. Ett skadestånd på elvatusen skulle hon betala ut till mig och min familj. Pengar jag inte är ett dugg intresserad av. Jag vill bara att hon ska lämna oss ifred. Utöver detta dömdes hon till skyddstillsyn trots att tingsrätten yrkade på fängelse då kvinnan anses som farlig i lagens mening då hon tidigare begått flera våldsbrott.

Trots detta besked har jag inte känt mig glad och oron har ständigt skuttat vid min sida.
Tills igår. Då kom äntligen brevet jag fasat och väntat på. Brevet från hovrätten. Beskedet om hennes överklagan.
Och till min tacksamhet var det till min fördel. Tingsrätten fastställer hovrättens dom och kvinnan blir dömd. Kan inte beskriva lättnaden, känslan av att äntligen få bli trodd. Nu hoppas vi att den här sjuka människan snart sitter innanför lås och bom på en plats där hon varken kan göra oss eller någon annan illa igen. Stort tack till alla er som på olika sätt engagerat er och visat mig och min familj förståelse och gett oss ert fulla stöd.
Jag kommer att finnas här och göra samma sak till er. Hoppas dock inte att jag behöver för ni förtjänar bättre än så. Tack mina vänner. Tack!

enkla-duva-tapeter_21195513

“Jag tog det jag ville ha”

Du pressade ner mig i sängen. La hela din tyngd mot kropp.
Först förstod jag inte vad det handlade om. Sen förstod jag. Försökte få bort din hand men den ville inte lämna min hud.
Du fortsatte bara att röra vid mig, längre och längre ner tills du kom åt de delarna som jag bara vill ge åt dem jag väljer själv.
“Vad gör du?” frågade jag, lätt vimmelkantig av utmattning. “Sluta. Jag vill inte.”
“Men jag vill”, sa du och fortsatte pressa. Du var så mycket starkare än mig. Jag försökte ändå, en gång till.
“Sluta snälla du. Jag vill inte. Inte nu. Jag är trött, jag vill sova.”
“Glöm det.” Dina flåsande andetag i mitt öra. “Du får inte sova förrns jag är klar.”

Så jag lät dig bli klar. Det gick fort. Men jag gick sönder. För du respekterade inte mina ord. Du respekterade inte mig.
Jag frågar dig, varför. Varför gjorde du sådär? Du svarar: “Jag tog det jag ville ha.”
Du tog något mer också. Du tog min självrespekt.

Bara för att du kan så betyder det inte att du har rätt till det.
Bara för att du vill så gör det inte att du får.

En liten text bara, om något som flera tjejer än jag garanterat varit med om.
Här kan ni läsa hur jag uppfattade det, att bli tvingad att ge sin kropp till någon som inte förtjänade den.
Det spelar ingen roll om killen är äldre eller yngre, oskuld eller van. Det kvittar om ni känt varandra i två minuter eller två år. Det spelar ingen roll för din kropp är din. Det är du som väljer vem du öppnar den för. Trots att någon stulit nyckeln.
Hur kände du?

Njuter av ensamheten

Sitter hemma hos mina föräldrar (som är borta tills midnatt), skriver på min bok, äter godis och bara njuter.
Det är sällan jag faktiskt väljer att vara ensam- och njuter av det. Det är inte heller ofta det finns tid för det.
Men när tillfället ges så utnyttjar jag det i fulla drag.

Är ni nyfikna på vad jag skriver?
Bland annat är det manus till kortfilmerna som vi kommer att jobba med i sommar. Jag hoppas att många kommer att vilja
hjälpa mig med det här projektet. Det kommer bli en kul grej.
Sitter också & kladdar lite på en bok (I skuggan av värmen) som jag hållit på med ett bra tag nu. Men när tillfällena till ensamhet & skrivande är få.. Ja då tar det tid. Blev hastigt sjuk igår (ej magsjuka lol) och fick feber. Fortfarande lite kass men hoppas att jag är bättre tills imorgon så jag kan åka till stallet & motionera min prins. Ha en bra kväll alla!

Jag ville rädda världen

Jag ville rädda världen.
Men jag fick nöja mig med att rädda dig.
Ibland är det så svårt. Snälla, säg att du förstår mig
Snälla säg att du förlåter när jag skriker och skäller på dig.
Jag menar inte att vara dum men orden kommer ofta ut på fel sätt.
Ibland är det så svårt att inte trampa snett. Att göra fel för att sedan, försöka göra rätt.
Ibland är det svårt att kämpa när jag bara får höra att det jag gör är fel. Och då blir det svårt att
göra om ditt hjärta från trasigt till helt.
Kan inte prata med någon för vem skulle ens orka försöka förstå? Ingen har sett med våra ögon, ingen har varit med om samma som vi två.
Tillsammans har vi stridit. Tillsammans har vi satsat allt. Tillsammans har vi gömt oss, och glöm inte, jag har alltid försökt skydda dig från allt.
Men du börjar bli stor nu och det är jag som blivit liten. Snart är det du som hamnar mittemellan, du som får ta skiten.
Är jag verkligen värd det? frågar jag mig. Är jag verkligen värd att få rå om någon som dig? Har jag förtjänat att gå emellan när han slog?
Har jag förtjänat att få kalla mig för mor?

Just nu känner jag mig så dålig, ja just nu är jag bara sämst.
Att jag fick dig att gråta så, ja ush vad jag skäms. Att jag inte kunde se hur du kände dig. Att jag inte kunde förstå att du verkligen var så beroende av mig. Snälla hjärtat mitt, förstå när jag säger att det inte är lätt. Att först bara vara mig för att sedan få börja om med dig på ruta ett.
Jag menade aldrig att såra dig så. Och inte att vända om och gå när du försökte hålla fast mig för att du behövde mig så.
Du är fortfarande bara barnet även om du börjar se vuxen ut. En liten skadad pojke som aldrig litat på någon förut.
Ett ensamt barn som är van att springa i motvind. Han som alltid varit ensam, han som alltid blev kvar. Barnet som fick se på medan tryggheten föll.
Som fick piskas av fasaden när den inte längre höll. Pojken som ansågs stökig som bara förstörde allt.  Ingen kunde ana hur hans lilla hjärta svalt. Svalt efter kärlek, längtan och en trygg famn. En famn där han kunde få gråta ut, för att han knappt ens fanns.
Förlåt mig mitt barn, förlåt mig älskade vän. Försök att tro mig när jag säger att det inte kommer hända igen.

Skam. Usch vad jag är dålig.


Sida 30 av 62« Första......
30
......Sista »