Maria Montazami

18 april 2012 | 12:06 | Okategoriserad

 - “Blir alla såhär osäkra? Fastän man vet att man egentligen är helt säker? Man vet ju exakt hur det kändes när man tog beslutet. Man vet att det var väl genomtänkt och 100 % rätt. Man vet att man inte mådde bra i relationen och behövde göra slut på det.
Men varför känner man såhär ändå?”

- “Det är som att sluta röka. Man vet att det inte är nyttigt och får det gå ett tag så har man glömt hur gott det är. Om det inte skulle kännas något så skulle du vara knasig.”

Älskade älskade mamma, vad vore jag utan dig?

‘

 

Maria montazami:

Hellre är jag lång och snäll än mellankort, vacker och elak.

Jag önskar att jag såg på världen som hon gör. Det önskar jag verkligen.

1 kommentar

Sånt man borde ta sig en omtänkare på

17 april 2012 | 14:29 | Okategoriserad

VIKTIGT

Stanna upp ett tag. Titta på dig själv. Du är mänsklig. Du är vacker. Du kan vara precis vad du vill. Du kan GÖRA precis vad du vill. Och lite till. Hata inte någon för att du fått ditt hjärta krossat. För att din bästa vän svek dig, för att någon sa att du var värdelös och fick dig att känna dig värdelös.

Bekymra dig inte över sånt som du inte kan kontrollera. Gråt när du behöver gråta och släpp det när tiden är inne. Klamra dig inte fast vid smärtsamma minnen bara för att du är rädd att glömma. Släpp taget om det som tillhör det förflutna. Glöm sånt som inte är värt att minnas. Ta aldrig livet för givet. Ta aldrig någonting för givet.

Lev för någonting. Lev för dig själv. Fall in love. Fall out of love. Fall in love. Fall out of love. Gör det om och om igen tills du vet vad det är att älska någon. Ifrågasätt. Berätta för människor vad du verkligen känner. Skapa. Inspirera. Träffa nya människor. Chansa. Gör någons dag. Följ dina drömmar. Bara lev. Släpp taget om alla hemska saker i ditt liv och LEV.

 

 

0 kommentarer

Jag vet vad du går för, and I like it ;)

9 april 2012 | 15:30 | Okategoriserad

 

Han är ett svin. Man vet om det. Han hör bara av sig när det passar Honom och svarar ganska ofta när det passar en själv. Han dyker upp som en hägring när man minst anar det. Säger precis det som man vill höra, tar en med storm, ser på en med en blick som plötsligt är någon annans. Jag pekar på hans bröstkorg och säger förkrossat: “Där inne. Där inne finns du någonstans. Jag vet att du finns kvar där inne.”

Jag vill gråta men går inte, och han bara  kollar på mig med rådjurs ögon, och tar en andetag högt och säger att det är såhär det är nu. Det är såhär det kommer att förbli.

Han är i tusen bitar. Man vet om det. Han dricker snart ihjäl sig om ingenting otäckt händer. Han tynar bort och intar någon annan personlighet. Sättet att prata har förändrats, rörelserna, tankesättet, blicken.. Blicken.
Det är inte han, det där som står i dörröppningen och ler snett. Får en att tappa andan för att.. ja, för att man vill sätta ihop honom igen. Nej, det där är någon annan. Någon som tar tagit ifrån mig kanske det bästa jag någonsin har haft.

Man vill inte älska det där. Man vill inte tycka att det är romantiskt på något underligt och sjukt sätt. Man vill inte vara den som tänker att jag nog kan lappa ihop den där trasiga gestalten. Att det inte finns någon annan som kan det, bara jag, och därför måste jag stanna kvar här och försöka tills det faktiskt går.

Men man vet att man egentligen bara gör varandra illa. Att det inte blir som i någon film där man i ett åsk- och regnväder inser att man älskar varandra. Att den där passionen egentligen är raseri som yttrar sig fel. Jag, som bara vill gråta och ruska om honom för att ropa HALLÅ, var är du? Och han, som inte vet vem han är längre. Eller var han är.. Var vi har varit.

Jag säger: “Här”, och gestikulerar med händerna för att visa rummet, “här kan du vara dig själv. Här behöver du inte kliva i den där bad ass-kostymen och bete dig som att du är kungen och lever som ett djur.” Men jag ser det inte, jag ser inte att han för varje dag försvinner ytterligare lite till.
Blir arg när han går för mycket över gränsen. Kastar glas i golvet, smäller till honom och säger dra åt helvete. Nu räcker det, det där var droppen. Vänder på klacken för att gå, men istället bli infångad. Stannar. Passion. Det är det enda ordet som beskriver det. Passion.

Och när man väl har blivit beroende, då är det svårt att sluta. För en kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva.

0 kommentarer

Take me or leave me, ill never be perfect, believe me, im worth it.

9 april 2012 | 15:02 | Okategoriserad

http://www.youtube.com/watch?v=aoLIpTJ5sPw

It’s like screaming but no one can hear. You almost feel ashamed that someone could be that important that without them, you feel like nothing. No one will ever understand how much it hurts. You feel hopeless, like nothing can save you. Then when it’s over, and he’s gone, you almost wish you could have all that bad stuff back… so that you can have the good.

Jag har fortfarande inte kommit unfund om hur man fixar så det blir en ruta. men tryck på den. its true. säger bara BAM.

0 kommentarer

I can get low, I can get high Call it a curse.

9 april 2012 | 14:27 | Okategoriserad

Jag är för feg för att ta den läskiga korta vägen och tar istället den långa och jobbiga. Klarar inte att stänga av och klippa banden efter nästan 3 år helt och hållet på en gång. Måste få höra rösten, känna armarna..
Jag vet ju var det slutar oavsett och drar dumt nog mycket hellre ut på det. Tar en liten skopa ont i taget istället för allt på en gång. Min mamma säger det, Malin säger det och jag vet det.

Den fege dör tusentals gånger, den modige dör bara en.

Jag sviker bara mig själv, gör bara mig själv mer illa. Kommer förmodligen ångra mig inom ett år, tänka “gjorde jag verkligen allt det där!?” och undra varför jag inte bara levde livet. Vägen dit känns bara oändlig just nu, även fast jag vet att varje vandring alltid börjar med ett steg.

Någonstans måste det ändå ha blivit lite bättre utan att det faktiskt känns så. Förra veckan ville jag inte vakna på morgonen, önskade att jag kunde få vara med om någon tragisk olycka och försvinna. Jag gråter nu med, fy fan vad jag gråter, men jag önskar inte längre att jag var död.

Även den som går sakta kommer fram.

 

jag säger det igen, det är skönt att få gråta ut :)

 
0 kommentarer

I don’t know which is worse, being the one with the broken heart or being the person that breaks the hearts ?

11 mars 2012 | 19:32 | Okategoriserad

Apropå det där med sperman skulle gå upp i hjärnan på mannen om han inte får komma på längre. Vad händer med kvinnan då? Vart tar hennes safter vägen?

Jo, de pressar sig ut i tårkanalerna och hon gråter. Kanske är det därför kvinnor i regel gråter mer än män.

För de har så många outlevda orgasmer att de måste komma med sina ögon. I smyg.

Skit samma. Det är förbannad skönt att gråta.

 

0 kommentarer

ju mer dom spottar

11 mars 2012 | 19:24 | Okategoriserad

När vi får vara som vi är.  Jag har ingen mening med bloggen än den.

Att befria någon från lite ångest. Att befria mig själv. Alla utrymmen har känts så trånga. Mörka. Och jag har ålat, krupit, kippat efter andan för att försöka vara samma. Samma som de som har försökt vara som mig. Du och Jag. Vi har typ irrat som blindbockar och smekt varandra i mörkret. Ett du som har vela varit jag. Och ett jag som har velat varit som du.

Tänk om vi hade vetat. Då kanske vi hade garvat.  Joe labero kan trolla sig in i sin röv och det är inget emot det sken vi kan bedra varandra med. Nu vet jag, Nu ser jag igenom yta. Nu ser jag hur människor gömmer sig. För sig själva och för varann. Illusionen äter upp sig själv och Joe labero kommer aldrig mera ut ur sin röv. För jag står på vakt. Allt blir annorlunda. Varje dag. Nu när jag bara är jag. Och inte försöker vara som du. Det förtrollar dig till dig. Jag ser dig. Vi förlöser varandra.

Så ska den här stjärnan vara att landa på. Det är min önskan. Jordad. Med mycket himmelkontakt.

 

0 kommentarer

genomskinligt

7 mars 2012 | 17:32 | Okategoriserad

Jag har glömt bort vad kärlek är,
hur det känns att tycka om,
jag minns sorgen när du gick,
men inte glädjen när du kom.

 

vilken kärlekstyp är du ?

Du varierar en hel del mellan att vara singel och älska det och verkligen hitta någon. Du gör ofta folk förvirrade med ditt beteende, eftersom att du är väldigt svår att läsa…. När du träffar någon så drar du dig snabbt ur innan han/hon blir förälskad i dig, vilket är bra, men DU kommer inte orka fortsätta såhär. Bestäm dig för vad du är ute efter!

 

jaa det där är jag faktiskt.

0 kommentarer

Är som en legogubbe man bygger upp hus tills man når toppen, men sen då? när man når toppen vad händer efter det?

7 mars 2012 | 16:14 | Okategoriserad

Don’t go changing
That’s what you told me from the start
Thought you where something different
That’s when it all just fell apart
Like you’re so perfect
And I can’t measure up
Well I’m not perfect
Just all messed up

I was losing myself to somebody else
But now I see
I don’t wanna pretend
So this is the end of you and me
Cause the girl that you want
She was tearing us apart
Cause she’s everything
Everything I’m not
Now wait a minute
Because of you
I never knew all the things that I had
Hey don’t u get it
I’m not going anywhere with you tonight
Cause this is my life.

Jag tror på förlåtelse. Jag tror att kärlek är svaret på det mesta.

Jag tror att att igenkänning och humor ofta är det som förlöser oss. Och när du skrattar känner jag mig inte ensam för jag ser att du är som jag.

Jag älskar det som är roligt och sorgligt. Fult och fint. Jag tänker aldrig välja. för det är så livet är det enda man kan göra är att acceptera verkligheten. Man kan inte alltid vara glad livet är inte så hur mycket man en vill att det ska vara så. ttyvärr svider sanningen.

Det jag vill komma fram till är att man kommer alltid ha motgångar ingen kommer undan det mer eller mindre. Men man får försöka tänka det kommer en ljus i tunneln. jag lovar. Det är så livet är, man måste ta sig igenom det svåra för att bli stark.  Jag vet att alla klarar det man får bara tro på sig själv andas och ta vara på dom bra stunderna man har tillsammans. Om jag klarar det, så klarar du det!

Ofta har jag blivit kallad överkänslig *på vissa plan*

Men tänk om det är den som kallat mig så som faktiskt är underkänslig? Mycket är en fråga om projicering.

Jag är också en människa som alla andra. Alla är lika mycke värda.

Sandra, Madonnan, Horan, Kvinnan, Människan.

Går igenom fulrum till finrum. Ibland naken, ibland jävligt påkläd. Den heliga Sandran med tröjan ut och in som smygröker.

Som dricker för mycket, går in i väggen och försöker ta för sig lite av luften i ett rum fullt av roliga män.

Jag har många grejer på listan. Jag vill lugna ner mig. Bli gladare. friare. smidigare. självständigare. Mindre kontrollerande och oräddare.

Om du vill får du gärna hänga på. Bara du är snäll. Det är förutsättningen. Överenskommelsen. Tillliten. Annars funkar ingenting. Då kan jag lika gärna hålla allt för mig själv. Säga att allt är jätte bra när någon frågar. Som det flesta andra.

Och en annan viktig grej. Jag är ingen psykolog. Ingen terapeut. Jag har fullt upp med mig själv och mina vänner / famlij jag håller nära..

Vänta dig inga klokheter. Eller tips om hur man får ihop sitt livspussel. (livspussel= modernt uttryck  skapat av stressade nutidsmänniskor. Betydelse: tusen dåligt sågade bitar som ska bli en stor grå elefant. Och jag får inte ens  ihop till en elefantjävelns röv!)

 

0 kommentarer

typ: jag ropade på kärlek och fick kuk i nedsänkta volvobilar.

7 mars 2012 | 14:17 | Okategoriserad

Så lätt att skapa åsikter om sig själv bygga ett fängelse. Iskenet av att man är en stark människa. Självständig och tuff. Och så förbannat dumt att leva upp till det där åsikterna. Jag tittar som vanligt på mig själv uppifrån himlen, och det är då jag ser att nästan allt som jag kämpar så idiotiskt med på jorden bara är en liten söt brottningsmatch mellan olika sidor i mig själv. En liten kamp på en grå gympasalsmadrass som luktar gammal svett från från tidigare brottningsmatcher, i detta liv och innan.

Min lilla kämpande människa. Så liten på jorden men så bred i käften. Och det verkar ofta som som om det största är att förstå att man inte kan förstå allt, inte planera in i det minsta detalj. Som om det enda beständiga är det obeständiga och mitt eget förhållningssätt att detta faktum. acceptera eller försöka kontrollera. Jag väljer: To be. Att vara. Att älska.

Och jag hoppas att jag inte kommer ångra mig.

Idag är det en sån där dag där min hälsa känns upp och ner. känslorna är en blandning mellan gott och ont. som godis till en gammal möggelost.

jag tittar upp mot den kalla solen som ser så varm ut och vinkar & viftar * hallå? hejhej, hör du mig ? , har du glömt mig här? ser du mig? * men inge svar. bara vinden som drar sig igenom mitt flygande hår. My own worst Enemy.

 

Snart kommer Malin hem, tack gud bättre det en att få vara ensam & få igång sin egen hjärntorktumlare.

 

 

0 kommentarer
Börja blogga på improveme.se du också!