Cimon Lundberg och känslor

Jag blir så himla glad när jag läser Cimon Lundbergs blogg. Han är en helt fantastisk människa, så vitt jag fått uppfattningen om honom. Har suttit och läst igenom en hel radda inlägg fyllda med känslor den senaste timmen, och herregud vad det berör mig. Jag blir som i en liten bubbla och bara maniskt läser och läser. Det är ganska faschinerande, att en människas ord kan betyda så mycket för en själv. Har också lyssnat på när han gästar Cissi Wallin i radio 1 där de disskuterar om hur öppen man egentligen kan/bör vara med sin psykiska hälsa ”online”. De tar upp hur många som helst bra saker i det samtal som de för med varandra och jag kan inte mer eller mindre låta bli att andas. På riktigt. Jag är ganska ung, och de allra flesta bloggar jag läst/läser som är i min ålder har inte alls något om hur man egentligen mår med att göra. Det är mest vad man köpt eller gjort under dagen. Sedan sitter jag och läser mina inlägg som jag väldigt ofta finner väldigt känslosamma, och får lätt känslan: Fan, skrev jag för mycket nu? Var det här verkligen en bra idé att ta upp här i bloggen. Är det bara jag som känner att livet inte alltid skiner för fullt? Nej. Det är inte bara jag. Och även om det är jag som är den ”känslosamma” öppet i min krets av människor omkring mig som också driver bloggar så är det ändå den jag vill vara. För jag är inte den personen som bara är, och inte känner eller ser. Det är säkert inte dem heller, men de kanske inte väljer att ta upp det för så många att läsa. Vilket då jag gör. Jag är väldigt öppen om känslor och det är jag som person. Vilket jag TACKAR GUD FÖR. Det känns som om man inte får tala öppet om känslor. Inte sådana känslor som faktiskt kan ses sorgsna. För då börjar folk förvänta sig om att man skall ta en tripp till västerbron och kanske stå för kvällens underhållning. Men så är det inte. Att skriva av sig är någonting unikt, som inte många klarar av att göra. Iallafall inte för så många att läsa. Det är så lätt att få stämpeln: Hon är en sån jävla känslosam-mes. Man kan lätt få en stämpel på sig. En oönskad stämpel bara för att man lättar på hjärtat och finner det ganska terapi fyllt. Men jag är glad att jag inte är en vandrande sten. Jag är glad att jag sitter här och skriver det här just nu. Folk bryr sig för mycket om vad andras åsikter kan göra. Om vad man kan få höra om sig själv, och jag har vart där. Jag har varit ganska oroad om folks ord och åsikter om en, just för att det är väldigt vanligt i samhället att någon jävel skall tro att det är okej att kasta omkring ord eller rykten, falskhet och lögner om folk. Men alla har rätt till att yttra sig om exakt vad de vill. Jag tycker att folk borde öppna sig mer. För det uppskattas mer än vad folk tror. Och det är så många som ej vet vad man kan få ut av att skriva av sig. Och det är så sjukt att folk kan vara så rädda att prata om något så självklart att allt kan kännas piss då och då. Det är så vanligt och naturligt. Det är synd att man kan få så mycket emot en bara för att man öppnar sig om någonting självklart. Typiskt mellanmjölks Sverige.