Den här sommaren har nästan nått sitt slut nu. Jag tänkte på det igår kväll när jag låg i min säng och försökte få sömn. Åt helvete med det. Regnet som snattrar så högt så att jag funderar på att skaffa öronproppar brukar vanligtvis vara uppskattat. Men inte inatt. För nu är det regn på ett kallt sätt. Regn som försöker klargöra sin plats om att det inte är ett vanligt sommar regn som sveriges somrar alltid bjuder på. Utan ett annat sorts regn, ett mörkare, ondare regn. Höst regn. Jag gillar hösten. Eller jag brukar säga att jag gillar hösten, låter mer som en sanning för mig. För egentligen så gillar jag inte känslan av hur regnet tränger igenom skorna, hur strumporna blir först fuktiga men sedan blöta ju längre man är utomhus. Hur bilar kör så synligt och låter så mycket mer. Hur de stänker upp regn på en när dess däck nuddar vattnet som samlats till pölar på vägkanterna.Hur man ser regnet forsa ned på människor i gatlyktornas sken. Hur man ej kan avgöra ibland om det är den första snön som kommit eller om det bara är hårt regn i gatlyktornas sken. Hur alla träds blad böjer på sig nedåt pga de regndroppar som tynger ned det. Jag gillar inte att komma hem och hänga av sig jackan i tvättstugan. Att sätta på sko-torken. Att behöva tänka på att mascaran kommer kletas ut. Att håret kommer bli lockigt. Hur mörkret härskar så fort klockan slagit 8. Hur mitt humör förändras pga detta mörker. Hur jag får nya gränser satta pga mörkret. Hur jag förknippar det med rädsla och ondska. Det blir så kallt. Och kallt förknippar jag med smärta. Både psykiskt och fysiskt. Så egentligen, så gillar jag bara hösten pga dess kläder den för med sig. Och att skolan nyss startat. Och att man kan tända ljus. Men inte så mycket mer. Nej.
