Idag när jag satt inne i det såkallade nagel rummet och elever ifrån Stockholms Estiska (som har lokalerna under oss i samma byggnad) spelade så att det dunkade i hela byggnaden kände jag en fet jävla ångest skölja igenom mig. Jag blev näst intill tårögd, för jag har aldrig kännt en sådan ånger inom mig. Visserligen har jag kännt starkare ånger, men inte ånger inför mitt gymnasieval. Inte en sådan som jag kände då. Jag var tvungen att bokstavligt talat kämpa för att hålla tillbaka tårarna, när det enda jag egentligen ville var att bryta ihop. Jag lyssnade inte på min lärare som satt och pratade om stylisternas alla möjligheter, för i just den stunden så kändes allt så fel. Jag drömde mig bort. Jag drömde mig bort till den passion jag delar med sången och musikens värld. Hur hade det sett ut om jag faktiskt valt rytmus eller dylikt. Vad hade hänt med mig då. Jag kan det, det är min grej. Jag kan sjunga och det är ingen idé att ens förneka det. Jag saknar att sjunga väggarna ostabila på onsdagar i min förra skolas rep lokal. Hur folks talanger på olika instrument blev till ett. Alltså, hela grejen. Jag kände ånger och ilska. Panik och rädsla. Men det gick över sen, jag gillar min skola. Lärarna. Emelie, Rosanna. Jag trivs. Men jag hatar ytlighet och grupperingar. Som det lätt blir nu i början. Jag tänker på hur folket hade varit i en estet klass, lite mer hipsters, lite mer laid back?… En klass där alla brinner för samma sak. Jag vet väl att jag skulle blivit mer medveten om konkurrensen bland eleverna och intresset vi alla slogs för, men skulle jag känna mig mer hemma, mer säker.. eller? Jag brinner verkligen inför styling, och smink. Men ibland tror jag att jag är för o ytlig, för det där. Men jag älskar det. Jag vet att detta bara är ett inlägg för att dela med mig utav det jag kände idag, och imorgon kommer jag säkert tänka på om jag skall radera detta inlägg, för att ni ej skall tro att jag går omkring och ångrar mitt gymnasieval. För i det stora hela, så är jag nöjd. Men musiken, den är så stor för mig, och de spelade en låt jag håller kär om hjärtat. Det gjorde ont då bara, för det skulle vara jag. Men det var för stunden.
