Jag kollar tillbaka ofta, på texter jag skrivit på datorn men aldrig riktigt haft modet att klistra in här på bloggen. På saker som sårat mig ända in till den känslomässiga roten och saker som bara har stört mig. Jag får så kallade flashbacks till de nätter mina ögon var fyllda med tårar, endast. De nätter min hals bar på en stor klump i sig, samt i min mage. De nätter då hela jag var vek och rädd. De nätter då jag tänkte; jag undrar vad du gör nu, när jag ligger här och gråter över dig/er. De nätter då allt kännts värdelöst och allt kännts sviket. Då hopp inte hade en existens, och då psykiskt välmående hade farit åt helvete.