TOM

Jag är tom. Allt jag har att säga är att jag är tom. Jag trodde det var ett rykte att Håkan skulle ta 2 års vila ifrån musiken. Men det var sanning, och igår var den sista konserten i stockholm på ett tag. Jag har aldrig gråtit så mycket. Jag har aldrig brytit samman på tunnelbanan hem. Aldrig har jag nästan skrikit utav gråt, som då. Folks blickar och folks frågor om det var okej, och vad som hänt så var mitt svar att håkan skulle sluta spela på ett tag och att jag inte hade någonting att leva för längre. Jag bara var helt förkrossad, så att jag inte kontrollera mina ord, eller ens mig själv. Men igår kväll var magisk. Jag njöt varenda sekund, och explodera precis som jag sa att jag skulle göra. Jag stod längst fram rad nummer 2 från början, bakom thea och sofie, men sen som alltid när en konsert drar igång så kommer folk lite före när man står och hoppar likt en dåre. Men långt fram stod jag, hela tiden. 250 000 människor sade presenteraren att det var. Det var ett sådant otroligt tryck och min vän klara svimmade och blev överburen, det var så hemskt. Det var nog ganska hemskt att stå där fram. Men det var inte lika hemskt som det var UNDERBART. Jag är tom. Jag är ledsen, och jag har gråtit mig igenom natten. Och nu skall jag in och jobba på Face stockholm på götgatsbacken. Lovar att en massa bilder och videos kommer att komma. Samt ett mer detaljerat inlägg om gårdagen.

Jag älskar dig håkan, jag älskar dig så fruktansvärt mycket att jag inte vet vad jag ska göra. Fråga tanten som satt och försökte trösta mig på tunnelbanan hem igår. Hon verkade förstå. Jag älskar dig.