Jag är född och uppväxt i Hallstahammar och där finns det gott om skog. På somrarna var det underbart att gå och plocka blåbär, lingon och svamp.
Framför allt var det när jag fick följa med far, han var stor och stark tyckte jag och var väldigt trygg med honom och han lärde mig mycket om skogen. Klart han var stark för han var i sina unga år en duktig brottare, som han också lärde mig en del knep som jag har haft nytta av.
Nåja, en dag skulle jag med far ut till skogen, det var en söndag, solen sken och bara få andas in all den doft olika träden och mossan har var helt underbart.
Vi kom i alla fram till ett ställe med full av bär och jag såg en stor sten med mossa på och där var fullt med bär. När jag kom fram till stället så låg det en stor huggorm hopkringlad och väste till mig och vaggade med huvudet så där äckligt läskigt. jag skrek men ormen blev inte rädd och far kom naturligtvis och sa som vanligt vad är det här för trams. Skall du vara med mig i skogen vill jag inte vara med om sådant pjosk. Han tog en pinne och visade att så här gör du om inte ormen flyttar sig. Han stack ner pinnen i den hopringlade ormen utan att skada honom och kastade iväg den.
jaha, nu tänkte jag nu är det väl inga fler, jodå, där ligger det en till och jag ropar till far och han säger, du fick käppen använd den. Ja och försöka tala om min rädsla går bara inte beskriva. Jag tog käppen som far hade visat innen och kastade iväg den, men den hamnade på mitt huvud istället. Jag blev inte huggen som tur var och far skällde på mig för då var jag hysterisk. När vi kom hem med bären så sa far till mor att jäntan är ju helt omöjlig. Förstår inte vad det har gått henne. Men när mor fick höra hela berättelsen så tyckte i alla fall hon att jag var modig.
Vad säger ni detta? jag har inte tagit skada av att far var sådan, men ormfobi har jag fortfarande.
När de visar ormar på TV:n så drar jag upp benen och kurar ihop.
Skall ta en annan berättelse en annan gång om ormfobi.
Ha nu en bra dag och sköt om er !
önskar
Ladyn 70+ aren