Hej Allesamman!
Måste berätta ytterligare en sak om ormfobi.
När mitt äldsta barnbarn hade köpt sin första lägenhet, ja han bor fortfarnade kvar i den i Landskrona.
När han hade fått i ordning sin lägenhet så ville han att jag skulle komma och titta på den. Naturligtvis gjorde jag det och nyfiken som jag är så tittar jag på allt och stiger in i hans vardagsrum och ser vilken underbart fint rum han hade och så bor han också på 7:e våningen och ja ni kan ju tänka er vilken underbar utsikt han har.
När jag väl var inne i rummet så sade han, farmor du har ju inte sett min orm jag har skaffat. Stel av fasa och frågar var den var. Han pekade på en stort terrarium intill dörren där man går in i rummet.
Jag kände min skräck inom mig, blodet frös till is i mina ådror och jag spärrade upp mina ögon och men älskade André hur skall jag nu komma härifrån. Han tittade undrande på mig och sa vadå komma ut, det gör du ju genom dörren. Nej, kommenterade jag, jag är räd för ormar och jag törs inte gå förbi där igen. Han smålog så där rart som han gör, men jag fann det väldigt olustigt. Jag tog sats till slut efter många darrningar på min röst så sprang jag ut från rummet genom dörren och skrek.
Han tyckte förstås att det var väl inte någon fara det var ju bara en kungsboa.
Jag älskar min André precis som jag gör med alla mina kära och sade att jag kan inte komma på besök så länge han hade ormen kvar. Det var ju olyckligt men så reagerar jag. Så småningom flyttade han in ormen i sovrummet och stängde dörren, men bara tanken att det fanns en orm i lägenheten gjorde mig spänd.
Jag kan i alla fall vara glad nu för han har ingen orm kvar längre. Jag har även frågat om ormen har smitit ut så att den finns kvar i lägenheten, men han ler så där gulligt bara och tittar på mig, som om farmor lilla, hur är det ställt med dig.
Det var och är fortfarande rysligt hemskt med ormar, kan bara inte hjälpa det.
Ha en bra dag och sköt om Er !
Soliga och varma höstkramar
önskar
Ladyn 70+ aren