Hej Alla Kära !
Nu är det dags för mig att skriva om förödmjukelse och förutfattade synsätt på människor.
Kan väl börja med att berätta om när vi flyttade ner till Skåne och när jag fick min första tjänst i Landskrona som privatsekreterare på ett stort företag i Landskrona.
Eftersom all min släkt och alla våra vänner fanns kvar i Västmanland så tyckte jag när jag hade arbetat ett tag på företaget att bjuda hem några. Jag tyckte det skulle vara trevligt att få umgås med dem.
En av tjejerna som jag bjöd hem spärrade upp sina ögon och frågade var de skulle sitta.
Jag var helt oförstående och frågade vad hon menade.
Hennes svar: Jag menar ni har väl inga möbler ni har väl bara madrasser.
Jag svarade att vi hade möbler och frågade henne varför hon trodde att vi inte hade några möbler.
Hon sade: Jag trodde inte utlänningar har det. De jobbar och spar pengar och skickar hem dem till sitt hemland.
Hennes svar chockade mig faktiskt, men jag stod på mig och det var flera som kom hem en kväll och de blev naturligtvis rådlösa över hur fint vi hade.
Min man spelade och sjöng även för dem och när vår kära son kom hem efter ett tag mina arbetskamrater hade varit ett tag hos oss. Det första han gjorde var att gå fram till mig och gav en puss på kinden sedan han tog alla i hand och bockade artigt.
För dem var det visst inte så vanligt men i vår familj var och är det fortfarande.
De pratade ofta om detta på jobbet sedan och detta hände även på en annan arbetsplats som jag arbetade som vd-sekreterare till en bankdirektör.
Än idag tänker jag på dessa episoder och på hur en del av bekanta kan få sådana intryck av människor.
Jag fortsätter strax om förödmjukelse.
Kram
Ladyn 70+ aren