Hej Alla Kära !
Tänkte jag skulle försöka komma fram till varför jag drömmer så konstiga drömmar ibland, att jag inte får luft.
Det här mig ett par episoder när jag var mycket ung som ligger i det dolda i hjärnkontoret.
När jag var 15 år fick jag lov att gå på dans i en lokal i det lilla samhället jag bodde i. Jag älskade att dansa och jag blev uppbjuden också av många av pojkarna, de flesta var väl några år äldre än mig kan jag tänka mig.
Hur det var så när jag skulle gå hem frågade en pojke mig om han fick följa mig hem. Jag kommer ihåg att han arbetade på sommaren på den största fabriken på orten . Han var från Östersund, jag var naiv tänkte mig inte för tyckte bara att det kunde ju vara bra att han följde mig hem för jag fick vara ute till kl 23.00 och jag skulle ju gå genom en skog. Tänkte alltid på den familjen som bodde i ett stort rött trähus, de hade många söner. När jag gick förbi så hände det ibland att någon av de sönerna som bodde där sköt efter en med hagelgevär. Eftersom det var sent den kvällen och min bästa kompis inte var med på dansen så visst följ det var snällt av honom tyckte jag. När vi hade gått en bit i skogen så tog han tag i mig och började bli otrevlig. Han höll mig så tätt intill sig så jag hade svårt att värja mig. Jag hade en halskedja och den tog han tag i och snodde runt och sa att om han inte fick som han ville så skulle han strypa mig. Jag kände att det blev mindre och mindre luft, men jag fick kraft nog att få upp ena knäet upp i hans skrev. Han släppte mig och då kan ni tänka er att jag fick fart på mina ben. Dagen efter såg min mor märket på halsen och hon frågade också vad som hänt men jag talade inte om det, tyckte att det var mitt fel att jag lät honom följa mig hem.
Dagen efter kom han fram till mig när jag var i byn och bad om ursäkt. Han sade att han druckit och han vet vad som flög i honom. Jag svarade honom att jag trodde inte att pojkar var så där grymma och han bad igen om förlåtelse.
Han kom i alla fall inte tillbaka och sommararbetade något mer i vår lilla samhälle.
En annan gång var när jag arbetade på ett kontor och jag var väl drygt 19 år och bland alla arbetskamrater fanns en väldigt snäll kille. Men en dag när det var dags för mig att sätta på kaffe kom han in i köket och trängde upp mig mot väggen. Han sade att han var kär i mg och jag svarade då honom att jag är ju gift och har en son som är över 1 år. Jag vet inte egentligen vad som hände det gick så fort han tog strupgrepp på mig och jag vet bara att en annan manlig arbetskamrat kom in och räddade mig från att dö. Ingen sa något och inget sa jag hemma till min man. Nästa morgon när jag kom till arbetet så fanns inte killen kvar längre. Han hade fått gå hem på studs. Gud vad jag var rädd att han skulle lurpassa någonstans.
Apropå den killen som räddade mig har jag växt upp men har aldrig lekt med honom för han var äldre än mig. Han tränade brottning och han var en bra atlet.
När jag hade sharlakansfeber vid 3,5 år gammal och hade kommit hem så fick jag inte leka med andra barn på ett tag. Min mor satt för trappan så jag kunde sitta där och leka med min docka eller måla i målarboken.
På eftermiddagarna kom alltid killen (min räddare) förbi och när han såg mig så ställde han sig på händerna och slängde upp sin portfölj på fötterna s¨å gick han en lång sträcka och jag hade så roligt när han gjorde så. Så han var verkligen en fin kille, han hade hjärtat på rätt ställe även för en liten skitunge.
Tror ni inte därför att jag har sådana mardrömmar och jag har verkligen cellskräck.
Nu får jag inte tänka mer på detta för då blir det väl en mardröm till i natt.
Önskar er alla en god sömn och en solig dag i morgon samt sköt om er!
Kram
Ladyn 70+ aren