Läget är följande. Jag är fet.
Jag har BMI ca 39. Jag är 46, 175 lång, långa ben. Och 118 kg tung just nu. Äger ett antal flyttkartonger med kläder i följande storlekar: 38-40, 40-42, 42-44, 44-46, 46-48………. Här slutar storlekarna i IRL butiker! Panik!! Varningstäcken! Hallå!!! Aktuell storlek är 52.
Grejen är att man mår så in i helvete dåligt så man inte bryr sig om vilka kläder och vilka storlekar som säljs i vilka butiker. Man orkar knappt gå upp på morgonen och duscha. Man skiter i att duscha. Det är inte viktigt. Man fokuserar på att vara där överhvudtaget. Spelar ingen roll i vilket skick. Kampen börjar om att närvara på ett visst ställe i en aviserad tid. Man lyckas sällan. Livet är kaos. Svårt att passa tider, möten…
Kroppen värker, det gör ont att gå upp. Det gör ont att böja sig ner. Att borsta tänderna. Att ta på sig trosorna, byxorna, skorna. Kroppen skriker och motarbetar. Men jaget kämpar. Jag kämpar mot mig själv. Mot min kropp och mot min fysik. Jag ska klara det. Jag ska vara bättre. Jag vet bättre. Jag är bättre än alla andra.
Första steget heter ödmjukhet. ÖDMJUK är ordet som går hem. Först och främst var ödmjuk mot dig själv.