Månadsvis arkiv: november 2015

Känslorna av all respons är svårt att ta in! 

Tusen tusentals har läst mitt inlägg,  7 saker om adhd. Mycket respons med positiva kommentarer på bloggen men mest på Fb och i olika grupper samt via bloggare, dock bloggare jag inte känner men så smickrande att ni delar och ger positiv feedback.  Ni alla är min inspiration att skriva för att öka insynen i vad adhd är.  Många har andra saker som är annat än adhd men jag med bara endast adhd skriver om det.  Det är skillnad på olika tillstånd och diagnoser och alla vi människor är olika personligheter. Det är svårt förklara hur mycket jag uppskattar er läsare, men ni betyder allt ska ni veta!  

Min adhd är inte som någon annans, så brukar jag tänka, men det finns en röd tråd i adhd och det är lätt känna igen saker från andras personligheter. 

Tack alla läsare och tack alla dom delat samt gillat och det känns smickrande att ni ens läser adhdpappan. En blogg jag skriver utan lön, en blogg jag har som mitt verktyg i vardagen samt en blogg för att andra ska kunna spegla sig och ta del av.  Anhöriga kan läsa för att få en insyn i adhdlivet tex och förståelsen ökar hoppas jag.  Jag sliter dagligen med vad jag ska skriva  och ingen annan gör det för mig gällande bloggen adhdpappan.se som Jag driver helt själv från hjärtat. 

Kram och tack alla! 

Livrädd med pulsen på högsta varv och fruktan för döden satt jag i ihopkrupen bredvid toalett- stolen op golvet i hoppet om att slippa smärtan. Ibland kämpade jag att låset inte skulle gå upp som jag höll för all kraft i låsvredet. 

Totalt hatat totalt dumförklarad hela uppväxten och ständigt pikad och skadad samt förnedrad. 

Snälla sluta tänkte jag, jag va redan sönder i hela själen att orken va borta för försvar. Knät satt rakt i ansikten där jag satt utmattad på en bänk i förtvivlan om att livet kunde va över. 
Ingen rädda mig ingen stod upp och sa NEJ! aldrig ett förlåt och det värsta va kanske inte våldet utan den psykiska misshandeln som var öppen inför människor där jag var värd lika mycket som en påse soppor. 

Folk har sagt åt mig att ge igen, men det har aldrig funnits i mina tankar. Men det finns gränser och just nu är jag kluven i frågan. 

Jag är impulsiv jag är inte perfekt jag kämpar varje dag! Jag sliter med mig själv så jag är på tippen att ge upp vissa dagar! 

Du skulle aldrig va den som hindrar mig från att hoppa, snarare den som hjälper till med en knuff! 

Jag får alltid dåligt samvete och ber om ursäkt om jag gör fel men jag har ALDRIG fått det tillbaka. Jag har vant mig att jag är den som ska ta mobbning med våld och ord sedan barnsben. 
Jag är svarta fåret som äntligen vet varför jag vart som ja gjort saker och är som jag är.  Jag vänder ryggen till istället och kliver vidare med tankarna i skallen. 

Om någon bara kunde starta om mitt liv!