Kom på mig själv häromdan. Jag är sjukt (om man nu kan kalla det) svensk. Jag är rädd för att testa nya saker. Rädd för att göra saker som inte gynnar mig själv. Har fastnat i en sörja, också kallad ”tryggheten”. Den svenska tryggheten. Funderingar över framtiden har man haft. Funderingar som inkluderar ett jobb inom Sveriges gränser, en stadig ekonomi. Ett jobb där jag nästintill skulle vantrivas, men ändå vara – det förbjudna, Nöjd. Visst, en stadig inkomst, en halvsnygg fru, två stycken kopior utav mig själv (önsketänkande) även kända som Barn(som jag för övrigt knappt skulle stått ut med). Låter ju KANOON! Men, nej, låt inte skenet bedra. Jag ser inte en lycklig Albin i det hela. Jag ser en nöjd Albin.
En god vän till mig öppnade upp en ny ”dörr” nu i helgen. Han var inne på heelt andra spår än jag själv. Jag vart så avundsjuk. Killen VISSTE vad han ville göra, och HUR han skulle gå till väga. Idéer så som att flytta utomlands, jobba något år, ta sig vidare till nästa anhalt, jobba där, upptäcka världen. Se saker som man faktiskt, ärligt talat, aldrig skulle ha sett annars. Blev riktigt imponerad, som att jag blivit lurad, BIG TIME. Allting lät så perfekt, så enkelt.
Är/kommer det vara invecklat? MÅSTE det vara invecklat, ibland så är saker enklare än vad man tror.
Jag måste bara börja tro, tro mig på själv och att jag kan göra mitt liv till precis så som jag vill ha det.
/A