Hellu på er!
Vissa av er kanske tycker att det är trevligt när folk/familj lagar mat åt en, men det tycker inte jag.
Idag skulle vi dricka kaffe tillsammans, och jag gick iväg och duschade medan de fixade i ordning. Men när jag kommer tillbaka har de tydligen väntat ganska länge… så F hade gjort i ordning macka (lingongrova med ett typ 1 cm tjockt lager SMÖR på) och en skiva mjuk pepparkaka som hon lagt upp på allas tallrikar… Jag fick panik. Jag kände en stor klump i halsen och den totala kontrollförlusten gjorde att jag höll på att börja gråta.
Jag vet ju att hon gjorde det för att vara snäll, hon saknar ju att fixa mat och sådant eftersom jag numera gör allt jag äter själv. Vill ha full kontroll över allt – kalorier, proteiner, fett, sockerinnehåll och så vidare. Jag fick svälja ner paniken och sätta mig och försöka se oberörd ut. Drack några klunkar kaffe och försökte att lugna mig själv och fokusera på något annat. Hade på keso på mackan för att slippa behöva se allt smör, då gick det ju såklart lite bättre. Inte bra att förstöra exponeringen på det sättet, men jag orkade helt enkelt inte riktigt med att klara av situationen, eftersom den kom som en chock. Okej om man skulle ha förberett sig mentalt innan, men att bara få mat uppkastad rakt under näsan utan förvarning var sjukt jobbigt.
Jag ville inte göra F mer upprörd än jag redan gjort henne med att jag klagar på all mat och inte vill äta samma sak som de gör hela tiden, och aldrig samtidigt heller – jag äter på fasta tider, medan de äter typ två tre gånger per dag, och på helt knäppa tider – typ lunch kl 16… helt sjukt, min kropp klarar verkligen inte av det, eller jag klarar verkligen inte av det. Så jag fick lov att äta upp allt utan beklagelser, även fast det var något jag INTE skulle valt själv att äta i första taget, och dessutom på HELT FEL TID!
Det gick i varje fall bra, försökte avleda paniken genom att intresserat starta konversationer om vädret och låtsas vara intresserad av vad de tyckte var roligt att prata om… Sen när allt var klart mådde jag inte helt okej, var söndersliten inuti, förstörd – som om allt hade tagits ifrån mig. All kontroll, hela mitt liv, allt det som var jag – bortslitet av någon som tyckte att hon kunde styra, ställa och bestämma.
Tur att jag i vanliga fall får bestämma och kontrollera allt själv, det blir så jobbigt annars.
Längtar hem till gymmet, till träningen, till vardagen, till allt det trygga och förutbestämda. Jag känner att jag har min framtid säkrad när jag får gå till gymmet. Kämpa mig igenom timmar, lyfta tyngre och tyngre, få ömma muskler, äta, vila, protein, sova, livet.
Snart får jag komma hem till rutinerna igen. Jag antar att det är bra med variationer och miljöombyte för att kunna slappna av, men allt här har varit så jobbigt eftersom jag inte kan träna som jag vill, måste umgås med folk hela tiden och dessutom äta saker jag inte vill och inte kunna räkna ut hur mycket jag får i mig eftersom min älskade underbara hushållsvåg är kvar hemma i köket.
Jag försöker kämpa på och inte flippa ur den tiden som är kvar innan jag får komma hem igen, försöker hålla humöret uppe och verka oberörd när det egentligen stormar inuti. Men jag vet att jag klarar mig, bara jag fortsätter att lita på mig själv som jag gör, så ska det snart ordna sig. Får fock lite panik över att jag äter kaloriöverskott utan att ha förtjänat det genom stentuff träning. Men några dagar kanske inte gör något?! Det hindrar inte känslorna, hjärnan får spatt ibland. Hoppas jag kan sova inatt.