När jag var liten så gick jag på ridskola för det var ju det man skulle. Jag var väl intresserad av hästar precis som alla tjejer och tyckte det var kul ett tag. Jag kommer dock ihåg att jag hade ångest innan varje lektion för att jag var så rädd. Ville alltid vara först på plats så jag kunde välja dom små snälla hästarna och i stallet var jag hur rädd som helst. Den dagen min lärare sa att det var dags för att galoppera så fick jag nog och där tog mina riddagar slut och sen dess har jag inte varit på en häst! Tror jag?
Fick iallafall för mig här att jag skulle rida på stranden i solnedgången och jag hade nog förträngt mina rädslor tills jag satt där på hästen igen. Det enda guiden sa till mig var ”den här hästen hatar när någon är bakom så du ska vara sist” eh jaha?
Först och främst så vägrade min häst att lämna hagen då det var roligare att äta och när vi väl kommit iväg så rymde en liten liten annan häst och sprang efter oss. Alltså min panik över att den skulle komma bakom eller jaga upp min häst var fan enorm, haha!
Hästen var seg och travade av sig själv men vägrade gå fort när jag sa till. Hon spottade bakåt så det hamnade på min mage och fick panik hela tiden. Jag satt och försökte klappa henne fint så att allt skulle gå bra, haha. Det var faktiskt hur fint som helst att trava lite på stranden även fast jag hoppade runt som ett litet asplöv med för stor hjälm, men när det var att galoppera så sa jag starkt nej.
Hur som, nu har jag ridit i solnedgången på stranden, fet check på min bucketlist!
