…till den tiden Novalie låg i min mage, sparkade och levde rövare. Det var en härlig tid fylld med förväntan och kärlek (precis som nu) och man visste inte vad man hade att vänta sig. Jag trodde nog att allt skulle bli som på film, du vet, ungen somnade så fort man lade ned henne i sängen. Men det blev helt tvärt om. Till och börja med så startades vårat familjeliv i kaos (av personliga skäl som jag inte nämner här) och det mesta gick utför. Jag hamnade även i en s.k. förlossningsdepression mitt i kaoset. Då var det jobbigt, det var jobbigt att försöka behålla skenet för att göra alla andra nöjda (här omkring är det inte tillåtet att tappa befattningen i några minuter och släppa ut de känslor man trycker på), det var jobbigt att försöka ”lära sig” hur en mamma ska vara och lära sig allt nytt, om babyskötsel etc. (Vi hade oturen att inte få sådant berättat och visat på BB, utan det var bara att gissa sig fram och hoppas på att det blev rätt) Jag menar, där stod jag, nybliven mamma och skulle byta första bajsblöjan utan att egentligen ha en aning om hur man skulle göra.
Under spädbarnstiden fick vi gå igenom en hel del som man önskar man hade sluppit, det var hemskt, de två hemskaste händelserna i mitt liv hittils. Men samtidigt så minns man allt som var underbart, första matningen, första blicken, när hon somnade i famnen och (tro det eller ej) när hon kissade ned en efter hon hade badat.
Nu är det 1 år sedan jag fick uppleva det och jag saknar det. Nu vill hon inte ens gosa längre, bara hoppa, studsa och leva rövare. Men det gör ingenting. Så länge hon är vid min sida, så är det bra ändå! <3