Livet är kaos just nu och jag kan inte göra någonting annat än att titta på och det känns för jävligt.
Jag önskar allt vore lättare just precis nu, men det är väl lika bra att göra precis som man alltid gör, bita ihop.
Orken är dock som bortblåst och jag känner mig helt disträ och tom – i kropp och själ. Men det är tur att jag har min fina prinsessa som ändå, trots allt, kan ge mig ett leende på läpparna och glömma allt, om än bara för en liten stund.
Jag har kämpat länge nu, med alla odds emot mig och tro mig, jag är inte den som ger upp en fight hur lätt som helst, men efter flera års kämpande med en hel del blandade händelser inblandade, så börjar mitt psyke säga ifrån, även kroppen.
Jag har nått gränsen av vad en människa klarar av och det känns tungt.
Hur blir det med mina planer nu då? Går det åt skogen det med? Skolan börjar ju den 30e och frågan är: Kommer jag palla trycket? Som det ser ut nu, nej. Men jag tänker försöka och göra mitt bästa och lite till för att få det att funka, men just nu är jag ingen optimist.