Tänk endå hur bra man har det?

Helt sjukt egentligen hur mycket vi människor klagar. Det kan inte gå ens 1 timme utan att man klagar på något, det kan vara små saker som tex, ”åh mitt hår ser hemskt ut” men endå?Varför är vi människor i västvärlden så beroende utav att klaga?. Komplex är bara vardagsmaten. Men om man tänker efter, tänkt dem fattiga människorna i Afrika, dem som verkligen har det dåligt, dem har man aldrig hört klaga, eller jag vet inte men jag kan inte tänka mig att man skulle kunna höra dem säga ”Omg vad jag känner miog äcklig” bara för att man har glömt att spreja lite parfym, fattar ni vad jag menar?

Det är sjukt hur otacksamma vi ”rika” människor ( människor i väst världen) är. Jag vill inte låta deprimerande, eller något för jag är själv såhär som jag sitter och beskriver människor, men om man sätter sig ner och verkligen funderar över detta faktum, så är det lite sjukt endå. En sådan uppenbar sak som att ens ha mat på bordet, något som vi tar för givet, och sedan kan legga en lite halv taskig kommentar som tex ”Pastan var överkokt” tänkt dem som måste kämpa för att ens ha mat för dagen? Tänkt dem som SVÄLTER?! Och så sitter vi och klagar på att Sturehofs Ostron var för klibbiga? Förstår ni min princip tanke?

Det är bara ibland jag verkligen kan försvinna bort med tankarna och verkligen tänka sådant här och om man verkligen fördjupar sig i det, tänkt hur ytlig världen har blivit, här i Sverige sitter 80% av alla unga tjejer och vill banta och äter ingenting för vi tycker det är snyggt att vara smal, mednans i Afrika så har dem inte ens mat? Gud jag ryser av tanken nästan. Det kan vara för att jag precis såg en Hitler film, ni vet filmer om 2a världkriget, det får en verkligen att vända sig i magen, när man ser bilderna och hur dem behandlade Judarna. Får ont i magen och vill spy på riktigt, för det är så hemskt

Kom och tänka på en händelse när jag var liten.
Jag var kring 6-7 åldern och var på väg från skolan, min mamma kom och hämtade mig vid min skola då. Så när vi var på väg hem ser vi en hemlös gubbe, som vi alltid brukade se på vägen hem, jag kommer ihåg att jag alltid tyckte så synd om honom och jag blev alltid så ledsen när jag såg han och ville egentligen bara springa därifrån, för att slippa se på eländet. Men då hade mamma med sig frukt till mig, jag kommer ihåg att det var ett knall rött äpple, men istället för att äta upp det själv gick jag fram till den där hemlösa gubben och gav äpplet till honom, jag kommer ihåg att han blev så rörd och var så himla tacksam,för ett äpple lixom? Jag kände mig så himla bra efteråt minns jag.

Det är sådanna småsaker man kan göra i livet, som egentligen inte har någon betydelse för en själv, men för den man ger det kan det betyda så himla mycket. Det får en verkligen att känna sig så himla mycket bättre människa, så jag tycker om man får tillfället att göra sådanna saker i livet, ska man göra det, för att för en själv är det inte alls någon ansträgning, men man kan göra så mycket för den ”lilla eländiga personen” som man själv inte ens kan förstå hur mycket det kan betyda.

Men nu ska jag sova, Sorry för ett sådant lågnt inlägg. Vi hörs imorgon Kram