Månadsvis arkiv: augusti 2013

Stockholm, vintern 2009…
Som en rökandes kontorsråtta med 63 kilo i ”baggaget”, började jag min fanatiska resa, genom att läsa boken ”Äntligen icke-rökare” av Allen Carr (vilken jag starkt rekommenderar). I den boken nämnde Allen, smart som han är, sin andra bok ”Äntligen äter jag vad jag vill”. Jag läste även den och började följa hans kostråd. Under samma period började jag med Bikram yoga, vilket är något av det bästa som har hänt mig.

Fyra månader senare och 11 kilo lättare, började jag min utbildning till massageterapeut i Göteborg. Genom utbildningen fick jag väldigt stor kroppsuppfattning, samt fler kunskaper om kost och näringslära. Ju mer jag läste desto mer insyltad i kost och hälsa blev jag. Jag byggde med andra ord mina murar högre och tjockare, i det fängelse jag satt mig själv i. Brotten för att sitta där, var att ha ätit ”fel” eller inte tränat, eller både och. Straffet för det var piskrapp på min rygg med skuldkänslor och ångest.

Jag kommer ihåg att jag inte ville jag ge upp mitt lördagsgodis, för jag ville inte ge upp ångesten det gav mig dagen efter. Den ångesten var min drivkraft till att äta ännu mindre följande dagar, och träna ännu mer. Jag kollade även på bilder och på bloggar med snygga, smala tjejer för att få motivation att själv banta och bli så lycklig som dem. Jag var jätteduktig flera dagar genom att leva på existensminimum, jag drack laxeringste varje kväll. När ingen såg hetsåt jag tills jag blev så full i magen att det var obehagligt att andas, och till slut var det som att min mage la av och jag kunde inte gå på toa ordentligt. Jag var trött, irriterad och tårarna som rann över de mörka ringarna under ögonen.
En neonskylt med texten OBALANS var fastkedjad runt min hals – och allt detta för att vara smal och därför snygg!? Skrattretande, så här svart på vitt.

Till mitt försvar är jag, och övriga slavar i denna utseendefixerade epok, dock enbart summan av hur världen ser ut, vår hemmaplan. Jag vill inte bidra till ett förvrängt kroppsideal, till någon slags träningsmani eller till att man inte skulle få äta vad man vill. Jag vill inte skriva ännu en blogg som ger sämre självkänsla och fler krav. Jag vet hur det är, jag vet att det inte bara är att släppa taget om ett kontrollbehov, trots att man kan se tillbaks på tiden då man inte brydde sig om mat, som en vackert barndomsminne.

Jag har, alldeles nyligen, hittat en ”diet”, en livsstil skulle jag föredra att kalla det, som verkligen funkar, för mig. Likt Dante, tänkte jag dela med mig av detta, för jag vet att det är ett helvete att banta.

För att vara smala och genom det ”lyckliga” försöker vi disciplinerat att inte känna vår hunger, men vårt nervsystem kan, tack gode Gud, inte ändra sig bara för att vår viljestyrka är så stark – bara för att det anses som snyggt att vara smal.

Äta bör man annars dör man. Vi äter varje dag och blir lika ofta matade av ämnet genom media. Produkten kallas hälsosam, men är i många fall det motsatta. Företagen tjänar äckligt mycket pengar, våra pengar, på dieter och bantningspreparat, och vi är deras rödögda försökskaniner när det gäller nya dieter – som planerat aldrig funkar. Vi svälter oss för att sedan hetsäta, och vår kropp skriker som ett barn efter tröst på denna onaturliga, absurda misshandel. Trösten blir såklart mat, ofta i mängder, och varma kanelbullar, choklad som smälter i munnen eller bröd med massa ost som fyller ut hålrummet under diafragman, för vad är tröstande med en kall tonfisksallad. Sen kanske ett glas fylligt rödvin eller tre, för att mer bedövad välkomna skuldkänslorna som fåfängan omfamnar oss i, likt en boaorm…

I juni 2013 var jag på behandling hos en biopat (naturläkare) pga. besvär med magen, trötthet, ångest, finnar, humörsvägningar osv. Jag fick reda på att min mage inte alls var i gott skick, plus att jag hade candida. Anleningen till detta har flera bakomliggande orsaker, bl.a ett stort intag av antibiotika, och stress. Jag fick hur som helst en diet, maten blev min medicin. Jag tänkte inte längre på att gå ner i vikt, utan på att bli frisk.

Jag blev tvungen att totalt utesluta socker, gluten och annat vitt mjöl, snabba kolhydrater som vanlig potatis och vitt ris, mjölkprodukter, jäst, svamp, vinäger, öl och fläskkött.
Vad äter man då? Vilt kött, nötkött, fisk, skaldjur, kyckling, kalkon, sötpotatis, råris, bovetepasta, paj, spenat, avokado, frön, nötter, bär, frukt, grönsaker som spenat, broccoli, morötter, selleri, tomat, ärtor, rödbetor etc., kikärtor, nässlor, rabarber, smoothies, Brämhults morotjuice, havregrynsgröt, jäst- och glutenfria bröd och skorpor, fårost (finns i delikatessdisken på Coop och heter Manchego), kokosmjölk istället för matlagningsgrädde, kokosfett istället för smör, stevia istället för socker… (Fler recept finns under kategorin Mat & Recept.)
Jag känner inte att jag inte har tagit bort någon mat utan att ha ersatt den med ett alternativ.

Att vara ”hälsosamt” smal, beror på maten, vi är vad vi äter, det finns inga genvägar. Träning kommer i andra hand, det formar det kroppen redan består av. Som många kan ha märkt, spelar det ingen roll hur mycket man tränar, man går ändå inte ner i vikt, om man äter fel. När jag började äta på det här sättet, blev jag efter bara några dagar mycket piggare och gladare. Det var bara en bonus att man går ner i vikt.

Folk brukar fråga om det inte är svårt att inte ”unna sig” godis och glass osv. Jag har hört att socker är lika beroendeframkallande som heroin, det må vara en överdrift men det förklarar människors rädsla att ge upp socker. En sak kan jag garantera: om man röker på lördagar kommer man vara sugen på en cigg på söndag. För att bli befriad är det mycket enklare att avstå helt. När man ”unnar sig” socker vissa dagar, blir de övriga dagarna, som också är fler, utan. Om du inte får äta något är det precis det som du vill äta, detta är hjärnans underbara mekanism. Om du äter socker på t.ex. lördagar, skapar du ett behov av socker. Om man avstår helt, försvinner det, och man saknar inget man inte har behov av.

Jag unnar mig god mat varje dag, jag äter 4-6 gånger per dag och går aldrig hungrig (förutom då jag fastar). Jag har under hela sommaren suttit och tittat på när folk ätit glass, bullar och godis, eller druckit sig lulliga. Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig själv blir sugen, men då brukar jag känna efter om jag är 1. törstig, 2. behöver friskt luft, 3. behöver vila, 4. behöver mat. Sen är det mycket möjligt att suget likförbannat är kvar, men jag är envis. Det kanske är enklare i mitt fall, som inte bör äta vissa saker pga. en behandling för hälsoproblem.

När jag tänker på hur god och fin mat jag KAN äta och hur stark, frisk och glad den får mig att må, är inte den där flottiga bullen, syntetiskt färgglada godisen eller glaset med jäst gift värt något i jämförelse. Man glömmer ofta bort att lyssna på kroppen istället för knoppen, liksom.

Så avslutningsvis, vad gäller mitt destruktiva förhållande till mat… har vi gjort slut.