Dear handwork, I uste to hate you! Who do you think you are? ungefär så kände jag imorse när jag gick upp för att köra morgonens första tränings pass med min mor.
Klockan är 06,00 och min hand hinner inte till väckarklockan innan rösterna i mitt huvud börjar säga att det är för tidigt, för mörkt, för kallt för att gå upp ur sängen. Ömmande muskler som föredrar vila och vägrar samarbeta, dom låtsas som dom inte hör min hjärnas signaler för att röra på sig. En arme av röster ber att jag ska klicka på snooze knappen för att få stanna kvar en stund till i drömmarnas land.
Jag fråga inte efter deras åsikt, rösterna jag lyssnar på säger åt mig att det fanns en anledning att jag ställde klockan från första början.” So sit up, put your feet on the floor, and don’t look back because we’ve got work to do.”
För att lyckas måste man vara villig att ge upp sömn.
Dear handwork, I love you!
