Jag vet inte hur det blev så. Jag vet inte vad som hände. Någonstans i alla framgångar var det någonting som vände.
Ljus blev till mörker. Glädje blev till sorg. Efter ett liv i fred var det något som inkräktade i min borg.
Lyckan var tidigare total. Jag älskade livet. Men någonstans när jag var mitt uppe i det hela, blev det andra tider.
Marken började skaka. Ett fruktansvärt krig. Allt jag önskade mig nu var kärlek och frid.
Jag hade innan levt min egen sorg, destruktiva mönster. Tills en dag jag fick hjälp att öppna upp alla fördragna fönster.
Jag började leva som jag var lärd. Jag började lyckas. Men nu var det helt plötsligt din tur att få känna sig misslyckad.
Skulle du nu bli som jag? Kunde du inte lära dig av mina misstag? Det gjorde ont att se dig skapa din depression, svårt att se allt brista.
Allt jag önskade, var att ta din plats. Det var som knivar som skar över hela min kropp när jag såg dig sådär matt.
Jag ville ta över dina sorger, ditt lidande och dina sår. Men ingenting jag gjorde verkade ändra spår.
All energi jag la’. Allt jag gjorde. Allt kändes helt jävla förgäves just för att alla bara stod och glodde.
Ingen hjälpte till. Ingen förstod något alls. Stundvis kunde jag bara stå där och stirra in i väggen och önska ”låt allt bli kallt”.
Innan allt hände kände jag lycka till livet. Men helt plötsligt var det som om någon sa till mig att jag inte förtjänar att vandra på den stigen.
Att känna sig glad och tyngdlös var inte ämnat för mig. Inte heller för min familj, inte för dig.
