Jag vet inte vad man säger. Jag vet inte när. Jag vet inte vad man säger, till den man håller kär.
Finns det regler för vad som är normalt? Finns det saker man borde? Jag minns inte hur man gör eller vad man gjorde.
Jag vet hur jag är i en relation med mig själv, mig älskar jag. Men hur släpper jag in någon annan, in på det innersta?
Det är skrämmande det där, kärlek som det kallas. Och olika regler för olika relationer, i och med att den är allas.
Hur vet jag vad som är rätt? Hur tar jag rätt beslut? Ibland vet jag inte var, hur och när, ibland vet jag varken in eller ut.
Jag växte upp i det lugna, det säkra och det trygga. Det bröts sedan sönder, och jag fick börja bygga min egen brygga.
Att fundera ut hur min framtid skulle se ut var svårt, i och med att kärleken tog slut för mina föräldrar, hur fint de än bar sig åt.
Hur vet jag efter skilsmässa vad som gäller? Vilken trygghet, vilken kärlek och vilka krav som vi ställer?
Jag är rädd för att skada, ta skada och misslyckas. Det är säkert du med, eftersom att du har upplevt din egen olycka.
Jag tycker om dig, det är allt jag vet. Du fyller min själ med kärlek, men även sorg och svek.
Jag litade på den du var. Du var öppen. Den sidan försvann, mellan sommarn och hösten.
