Ibland känner jag mig skör. Skör på grund av det som jag stridit för så länge. Skör för att jag, vi, fick åsidosätta vår lycka så länge. Men jag ser inte skörheten som något negativt. Nej. Jag ser det som en historia med ett enormt värde. Ett enormt värde för skapandet av mig, av oss.
Jag såg nyss klart på SVT:s dokumentärfilm om Laleh, där hon berättar om sin flykt till Sverige, om sin mamma och om hennes strävan mot musiken. Först nu förstår jag hennes musik till fullo och att den bär på en värdefull skörhet och en enorm kärlek, till familj och till liv.
Hon står vid pianot med Abbas Benny Andersson sittandes bredvid, och plötsligt börjar tårarna rinna. Hon berättar om sin mammas kärlek till Abbas musik och om sin förlust, att hennes mamma inte kommer få se henne sjunga Abbas låtar. Jag har inte förlorat min mamma, men jag har förlorat annat, och jag har kämpat i en evighet nu, känns det som. Jag känner igen den där skörheten som ligger precis vid ytan. Att nuddar man vid den vet man inte vad som händer. Kommer jag skratta, eller kommer tårar att falla? Skörheten som ligger vid min yta gör att jag ena stunden kan stå upp, stark och redo att ta mig an alla utmaningar som ges mig, andra stunden är jag svag och tvungen att sätta mig ner.
Skör, skör till ytan är vad jag är ibland. Men jag är glad för den. Min historia är viktig. Min historia är värdefull. Min glöd, mitt driv, min kärlek och min tro! Jag är skör, och jag är lycklig för det.
Efter att jag tittat klart på dokumentären satte jag på Lalehs Goliat och jag ställde mig i mitten av mitt vardagsrum. Jag sträckte upp händerna i luften, blundade, och lät tårarna rinna. Jag lät det sköra rinna av sig. Efter det blev jag stark igen.
