Det är inte ofta jag är så låg att jag spenderar dagar i sängen med dokumentärer rullandes, timme efter timme, men det händer. Jag är inte alltid med humöret ”on top” men vanligtvis tror jag att jag utstrålar det bland vänner och kollegor. Jag har åtminstone ett behov, eller ett prestationskrav av något slag, att vilja utstråla energi, att jag orkar, att jag ska orka. Är jag låg som jag faktiskt emellanåt är så vill jag nog inte låta det drabba så många andra fler än mig själv, varför jag stänger in mig och inte har jättemycket kontakt med omvärlden. Det gör inte jättemycket gott, faktiskt. Det förstår jag ju själv. Jag vet att det enda jag vill ha är egentligen bara kramar, närhet, kanske lite omhändertagande så som man blev kramad och omhändertagen av sin mamma när man var liten. Mamma, eller pappa såklart, kunde hyra tre filmer åt en, låta en sitta hela dagen i soffan med täcket från sängen – som annars absolut inte var tillåtet. Kanske fick man sig en godispåse också, och man fick värma O’boy hur många gånger man ville. Hade man extra mycket tur kunde någon av föräldrarna sen komma hem från jobbet med ett gosedjur. Ja, SÅ omhändertagen vill man bli ibland, men prata finns det ju inte jättemycket ork till. Eller så är den orken energi- eller tidsbegränsad, och då känner man sig mest som en börda.
De senaste dagarna har jag haft sådana dagar. Låga dagar. Jag hatar dem. Men som sagt, de dyker upp emellanåt och jag har väl försökt lära mig att acceptera dem och tillåta mig att vara låg och acceptera att det faktiskt är tillåtet att spendera dagar i sängen med dokumentärer rullandes. Däremot hade jag världens tur igår som hade en vän som fyllde år, som jag grattat under förmiddagen, som senare mot kvällen ringde upp och frågade om jag hade lust att komma in till stan. JA! Jag behövde se levande själar på stan. JA! Så vi träffades upp, promenerade omkring med vårt kaffe och té, satte oss ett tag, pratade om livet, dans, vänskap, promenerade vidare, fortsatte prata. Jag blev efter det lite mer levande igen. Så, hur mycket man än vill distansera sig från omvärlden, människor och civilisation så är det faktiskt bara under en begränsad tid som det är tillåtet. Den tiden är ju såklart väldigt individanpassad, men känner du dig själv någorlunda bra så vet du ungefär när du börjar bli lite för ensam. Så tack min söta Karin.
